Ljudet som kan få dina öron att blöda....

Jag måste få dela med mig av en sak som hände mig här om dagen som fick mig skratta så jag grät. Mina grannar stötte på mig ute när jag va på väg att slänga skräpet, så fråga dom mig...

- Men du, va håller du nu på att bygga i lägenheten? 

Spärrar upp ögonen och funderar vad dom mena för jag håller inte på bygga något alls, ha inte byggt något på bra länge nu....

- Nä, jag bygger inte något alls....hurså? 

- Jo idag, på morgonen så hör vi ett ljud som är så fruktansvärt högt att vi hade svårt att vara kvar i lägenheten. Vi tänkte att du gilla att bygga saker, med både slipar, kap och sånt som ibland lever om som hellsicke. Men det gör oss inget för vi vet att det varar inte länge och det är inte sent på natten. Så vi tänkte att du kanske bygger något igen...(säger kvinnan) 

- Nääää, jag håller inte på bygga något alls...jag ha inte byggt något på över ett år (svara jag och börja verkligen fundera vad tusan dom kan mena)

- Men, vem tusan var det som höll på då....det lät som en hög borr (säger kvinnan)

- Nej nej nej, det där va ingen borr det där var mer en vinkelslip, kap. Hade jag inte vetat bättre trodde jag du hade ved kapen inomhus i lägenheten (utbrister mannen)

- Oj, så himla högt...nej jag ha absolut inte byggt något, men konstigt inte jag hörde något då säger jag å kliar skallen för jag kan verkligen inte komma på att jag hörde något i morse...hur kom det sig inte jag hörde något...hum hum....

-Ja det va så konstigt för den startade, sedan tystna den....sedan starta den igen för att tystna, den gick inte många minuter innan den stanna igen, säger kvinnan medans hon försöker hitta åt något i väskan. 

-Dom här...jag var tvungen att sätta på mig hörsel proppar, så visar hon ett par gula ihop tryckta hörsel proppar. 

Så helt plötsligt dök det upp i skallen och jag börja garva...

-JAHAAAAAA, nä jag har inte använt några verktyg men jag har dammsugit. Min dammsugare ha gått sönder så jag fick låta en väns dammsugare ett tag och den lever verkligen om, jag ha nog aldrig i mitt liv behövt hörselkåpor när man dammsugar men nu behöver jag det och inte ens det spärrar ute ljudet säger jag och fortsätter skratta.....

- Nääääää, en dammsugare kan inte göra det ljudet....det kan absolut inte va det.....(utbrister mannen med en riktigt bestämd min, visade med hela handen att det kunde absolut INTE va sant)

-Ok, kom in i lägenheten så får ni höra hur det låter säger jag och dom följer med in. 
Dom ställer sig i hallen och väntar med förundran vad det är för typ av dammsugare, mannen är HELT övertygad att en dammsugare kan INTE göra detta ljud. Så jag pluggar in den och startar, den hinner bara gå några sekunder så viftar dom båda med händerna och skriker stopp.....

-Men vad i hela hellvette är detta för dammsugare, låter som den har en jet motor i sig. Hur i allsin dar kan du dammsuga med denna ? ....säger mannen å börjar peta på dammsugaren som att den va ett...dött djur, peta med en pinne för att se om den lever. 

-Ja nu är ju inte denna min, men min vän varnade mig att ljudet är högt, hade väl aldrig trott det skulle va så högt men jag behöver den tills jag få köpa en ny. Den lever om nalta men den suger himla bra måste jag säga. Hade det vart min hade den åkt ut genom rutan snabbare än 1-2-3. 

- Kvinnan måste ha ett tålamod som en ängel för att stå ut med den där saken (säger kvinnan och små fnissar) 

- TÅLAMOD, utbrister mannen....

- TÅLAMOD, du jag skulle skita i om detta var den sista dammsugaren på planeten, eller om de va kärringa som levde om så här. Jag skulle kasta ut skiten och låsa dörrn , det skulle till och med få vara en kvinna som som suger bäst i hela världen hon skulle åka ut (säger mannen och skrattar lite). 

Jag tittar på kvinnan och hon utbrister.....

- Han ljuger inte, jag skulle åka ut med huvudet före....(några sekunders tystnad).....men den där andra kvinnan skulle jag vänligen vilja träffa och diskutera lite småsaker med... (så småler hon lite så där så jag inte vet om hon ler-ler eller mer arg-ler..."vänta du tills vi kommer hem ler" men hon spänner ögonen i mannen)

-Få faan inte för dig några ideer nu utbrister gubben medans han kolla på gumman sin.....

Jag kan faan inte sluta garva, underbara grannar jag har. Ibland kan man bli så himla less sina grannar för dom kan va masa ljud eller allmänt bara bråkiga/jävliga men mina grannar som jag bott med 7 år nu dom är super goa =) 

Dammsugaren från HELL!

Hur mycket får en människa bestämma över en annan människa?

God morgon på er!

Här sitter man tidigt på morgonen och knappar på tangentbordet, hoppas man inte ska störa grannarna.

Tankarna går för fullt så jag fick inte sova i natt. Jag bruka sova runt 4 timmar vilket är perfekt för mig än om många tycker det är lite men på något sätt funka det bäst för mig, jag behöver inget mer. Men så ha man nätter som dessa, där man bara kan inte sova så det är lika bra att stiga upp vilket jag också gjorde så jag var vaken vid 5.

Sova kan man bara glömma, tankarna flyger iväg och man räknar inte får som skuttar över en äng utan nu dansar dom samba och det är faan inte rumba kan jag lova. 

(kanske man ska börja räkna apor, dom verka ha mer kul i alla fall =) )

När man ligger och hotar sin egen hjärna med att "faan är du inte tyst snart kommer jag kväva dig"......då.....äre bara att ge upp, stiga upp, ta en tekopp och sucka lite. Man känner sig lite som den där ängeln på vänstra sidan axeln som bara sucka för man aldrig någonsin lyssnar på dom och bara väljer den mer orätta vägen...hahaha....är det nån sjuk twist av karma ? =) 

En av sakerna som går runt i min skalle är just vänner och allt som kommer med dom....
Jag ha hela mitt liv haft väldigt många vänner, har turen att jag får lätt vänner. Varför vette tusan men tydligen ser dom något bra med mig, men konstiga är att än fast man har många vänner har jag ändå känt mig så fruktansvärt ensam. 

Jag ha lärt mig de senaste året att det har med mig själv att göra, min självinsikt har vuxit något brutalt på både gott och ont. Varför jag säger på både gott och ont kommer ni snart förstå. Hela mitt liv har jag aldrig förstått mig på mig själv....

• varför gör jag de saker jag gör än fast jag vet att det är fel?
• varför säger rätt ofta opassande saker som kan såra?
• varför är jag så öppen med precis allt, som att det finns inget privat?
• varför sårar jag alltid dom som står mig närmast? 
• varför börja jag stöta ifrån dom när dom kommer för nära?
• varför ser/förstår jag inte när jag gör fel och istället skyller på andra?
• varför kan jag inte lära mig att inte göra om samma misstag igen?
• varför kväver jag dom som jag fastnar för?
• varför vill jag ha så mycket uppmärksamhet men samtidigt inte?
• varför kan jag inte bara ge det tid, lära mig vänta?
• varför missförstår jag hela tiden som i sin tur leder till stora problem?
• varför förstår ingen vad jag säger/menar

Alltså, jag kan fortsätta den där listan en mil lång och det är inte ens ett skämt. Men för att komma till poängen av det hela så är det just att.....

"VARFÖR"

Har verkligen aldrig förstått, du kan säkert ha försökt förklara saker för mig och det kan säkert ha vart hur uppenbart som helst. Jag ha säkert lyssnat men aldrig förstått, eller så ha jag aldrig hört,  eller trott jag hört men missuppfattat. Kombinationen med dom tre sakerna kan förstöra så himla mycket i ens liv =( 

Det är som sagt inte fråns nu, i äldre dar när jag är utredd att ha både ADHD, Autism, Högkänslighet (HSP) m.m. Att man går på Elevanse och att man får prata med kuratorer och psykologer som jobba med just dessa neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det är inte fråns nu man börja förstå sig på sig själv och man skäms, man skäms så fruktansvärt mycket när man se vad man gjort mot andra och man har inte ens förstått man gjort det =(  Jag önska så himla mycket man viste om detta när jag va liten, så jag kunde lära mig hantera situationer annorlunda, inte såra, förstöra, och bara förstå sig på sig själv.

För det handla inte bara om hur jag ha förstört vänskaper, relationer utan det handla om att då jag inte förstått mig på mig själv ha jag också hatat mig själv hela mitt liv. I 41 år ha jag hatat mig själv, i 41 år ha jag förstört för mig själv och andra, i 41 år ha jag tappat många vänner för jag betett mig som jag gjort, i 41 år...ha jag haft ett smärre HELLVETTE där det är ett under man lever. 

Mina självdomstankar var så tidigt som FÖRE 10 års ålder, före.....fatta ni. Redan då ville jag ta mitt eget liv, jag vart så nära så många gånger för man ha inte förstått varför man vart så korkad, varför ingen förstår sig på mig, varför ingen lyssna när jag pratar vilket också lett till jag LJÖG så mycket när jag va yngre. Jag ljög JÄMT å jag mena jämt om precis allt, det va så stora lögner alla kunde se igenom dom men det kvittade jag ljög ändå. 

Har ni någon aning hur det känns när allt börja komma till en, när man börja förstå allt. När man sitter och ser tillbaks på hur livet var då, det skär ända in i benmärgen och saker man ha förtryckt börja komma fram. Jag har tryckt bort så många saker i mitt liv för det gjort för ont att ha kvar dom och har inte vetat hur man ska hantera dom så bara lättare att trycka bort. Nu under det senaste året har så MYCKET kommit fram och det är överväldigande. 

Både psyk och kuratorn varnade mig, att bli diagnoserad så här sent i livet och börja med Elevanse i riktigt hög dos kommer vara dramatiskt för dig. Det kommer ta månader...år....innan hjärnan kommer acceptera och du kommer kunna falla på plats, att lära dig hantera med allt. Det är FÅ som gör denna resa så sent i livet för du ska NU lära dig allt som du skulle lärt dig vad ung ålder, hjärnan är bra den går att ändra på MEN.....hjärnan är också jävligt tjurig. Hur ofta behövde man inte säga att JORDEN ÄR RUUUUUND inte platt innan folk faktiskt började förstå och lyssna ?!?!? Ja, hjärnan är densamma och då jag är tjurigare än satan själv kan det antingen gå väldigt bra för dig eller som kommer det vara kört. 

Jag förstår vad dom mena, för jag är verkligen tjurigare än satan själv på både gott och ont. Så den vägen jag håller på staka upp nu.....tänk dig själv....

"här, du får en sked av mig och nu vill jag att du med en liten sked ska gräva dig 

GENOM det enorma berget framför dig"

...good luck have fun!!!!!

Ingen ha sagt det är lätt utan helt tvärt om, men då jag gått hela mitt liv med att aldrig förstått mig på mig själv och verkligen hatat allt med mig....tro du verkligen jag skulle backa när jag ÄNTLIGEN för en chans att faktiskt förstå mig på mig själv och kanske kan ändras till det bättre....nä, skulle inte tro det va. Jag är beredd på en kamp, jag är beredd på ett hett humör, många tårar, många gråa hårstrån, många klumpar i magen men JAG VILL!!!! jag vill ändras, jag vill förstå, jag vill bli en Kiwi 2.0!!!

(om jag hade denna storleken på skeden kanske det gått snabbare)

Allt detta leder nu till vänner, poängen med inlägget. Jag kan inte förstå hur i allsin dar mina vänner stått vid min sida genom alla dessa år. Hur har dom stått ut med mig, mina vredesutbrott, min "non filter" attityd, med uppkäftigheten, med att man misstolkat en massa, med att man förstört, misstrott, ljugit....hur?!??!  
Jag måste helt enkelt haft de mest underbara människorna vid min sida hela livet utan att förstå det ...

När man suttit på ADHD kursen för att lära sig vad ADHD är, hur man ska försöka leva med det, hur man ska tänka, vad man ska undvika och så vidare. Så hör man att väldigt många, större delen av ALLA har inga vänner. Antingen för dom självmant inte vill ha för att blir bara bråk och missförstånd eller för att vänner bara lämna dom, att vännerna inte orkar med dom, inte förstår sig på dom så hajjar man till. 

Jag har alltid haft massa vänner, många som stått vid min sida och som fortfarande står vid min sida. Man har kanske inte super kontakt med alla men man hörs lite nu och då, livet förändras ofta så att man flyttar på olika platser, man får familjer, jobb så ibland blir det väldigt långt mellan gångerna man hörs. Men än om det går år mellan man prata så när man väl tar tid och pratar så är det som tiden stått stilla, man plockar upp där man lämnade och prata om allt som det va igår =)  

Dom vännerna är guld värd, dom har accepterat att så här är Kiwi. Då jag frågat några av dom "varför dom stannade, hur dom stod ut" så ha jag fått svaret att.....

"Alla är olika, varför ska jag inte acceptera dig för den du är då du accepterar mig? "

" Det var inte du, när du fick dina vredes utbrott eller sårade, mobbade eller va lite väl jävlig så viste jag inners inne att det var inte du. Jag har sett hur du är efter det "kaoset" du gör, sorgen, skammen, kampen du haft med att vara annorlunda om jag får använda det ordet. Du har alltid stuckit ut ur mängden, med dina härliga skratt, dina äventyr, din sprallighet, knasighet, ditt sätt att vara du. Alltid i centrum, alltid omtyckt, alltid den person som man kunde gå till när man var ledsen, behövde hjälp, man kan lita på dig. Du har alltid get 150% av dig själv men aldrig förväntat dig något tillbaks. Jag har sett hur du har kämpat med att förstå dig själv, du har alltid tryckt ned på dig och verkligen hatat dig. Varför skulle jag lämna det? Du har alltid fått mig att vilja kämpa på, du ha gett mig sådan energi gumman du förstår inte. Så när du explodera, vart arg, förstörde, låste ute mig så viste jag att det var inte du! Ge det tid så kommer hon tillbaks, hon måste få  samla sina tankar, måste få förstå, måste få sitt andrum. Har alltid älskat den du är och kommer alltid älska den du är, med eller utan explosionerna men önska bara du kunde se hur älskad du var av så många"

" Äh, du var väl inte mer störd än oss alla andra. Mer förundrad hur du stod ut med mig...hahaha"

Många fler förklaringar har jag också fått men vissa blir mer...personliga på ett annat sätt för mig så tar inte med allt. Älskade vänner, jag hoppas ni förstår hur mycket jag verkligen älska er alla än om jag är as dålig på att höra av mig. Det krävs en viss typ av person att klara av någon som mig, man måste ha förmågan att förlåta, förstå, ge tid, acceptera att jag tänker inte som alla andra, jag agerar inte som alla andra. Men jag är "NU" villig och kan lära mig förstå, lära mig ändras, lära mig av de misstag jag gör/gjort för nu ser jag dom faktiskt och förstår... 

Men nu, när man ser hur mina "irl" vänner klarar av mig, accepterar mig för den jag är. Nu när man ser att det blir fel....så uppstår ett problem. Inte irl....men i wow världen. För mig är en vän en vän, det kvittar om det är irl eller i spelets värld. Jag behandla alla lika dant, jag vill kunna  kolla mig i spegeln utan att skämmas. Jag gömmer mig inte bakom en skärm, jag står för det jag gör och säger. Så en vän i wow är min VÄN! 

Jag ha fått lära mig att många ser vänner på nätet på ett annat sätt än irl vänner så att säga, ja alltså....det får dom absolut göra om dom vill, dom funka så men inte jag. Så när jag kolla på min vänners lista på wow och ser att jag ha 11 vänner där jag kan texta till men jag få aldrig spela med dom så blir jag lite förvirrad och lite ledsen. Anledningen till att jag inte får spela med dom är att dom i sin tur har någon vän som inte gillar mig.

Det har blivit en massa drama, bråk, missförstånd och ledsamheter i wow under det senaste året. Jag har haft sjukt svårt att hantera med allt som ha hänt i mitt liv men också allt som hänt på wow. Har jätte svårt med förändringar än vad det gäller så det tar ett bra tag innan min hjärna accepterar och förstår allt vilket gör jag kan agera irrationellt och explosivt.

Hela mitt liv håller på att förändras, det är inte bara ADHD medicinen och utredningarna men även.... 

• bieffekten från Elevansen
• hjärnan som håller på vändas
• bortdomningar jag har i hela vänster sida av kroppen, ansiktet, huvudet...även i munnen
• tinnitus i vänster öra som kommit
• disken i nacken som gör jag tappar känsel i vänster hand
• humörsvängningar
• kall svettningar
• missförstånd som leder till många bråk
• allt med sonen
• oros anmälan
• ekonomin,
• våldtäkt så jurister, läkare
• hotelser så polisen flera gånger
• översvämning i förråd så ur städning av mögligt förråd och kasta nästan halva förrådet med många minnen från barndomen så därav bråk med Övikshem
• men även saker jag inte kan ta upp här

...och allt detta är bara på ett år och allt detta är förändringar! Så jag vart så nära det där svarta hålet igen, inget man vill vara nära alls. 

Detta ha resulterat att min bägare ha varit överfull hela tiden, så när jag vart inne på wow har det spillt över på mina vänner där inne. Jag har varit totalt jävla.....BITCHIG, enerverande, kvävande men mest av allt har jag missförstått så himla mycket. Ett litet sandkorn förvandlades till ett stort berg och jag miste så många vänner, spelet är inte lika kul nu för jag sakna dom.  

Anledningen till att jag spela är att jag behöver komma bort från verkligheten ibland för att hjärnan ska sluta spinna så fort men då wow har nästan vart mer drama än verkliga livet har det bara blivit kaos. Behöver också wow för att ha folk att prata med på ett annat sätt, att intrigera, att lära mig från, att lära mig socialt beteende. För glöm nu inte jag ha social fobi så att få mig ut bara så där....det är inte BARA!

Jag ha vänner här i wow som förlåtit, som kommit tillbaks, som man fått reda ut saker med. Men problemet här är att jag får som jag sa texta till dom, men kan aldrig spela med dom eller sitta i disc och prata. Anledningen är att deras vänner gilla som sagt inte mig, personen det berör kan förlåta mig, personen det berör kan acceptera att ja det hände, jag vill inte hålla agg, vi kan gå vidare, jag gilla att spela med dig och prata med dig, alla kan göra fel. Men deras vänner vill inte förlåta, så jag sitter på en sida och deras vänner på en sida och dom står i mitten. Dom vill inte förlora dom där vännerna men dom vill inte förlora mig heller.....

Det är ett dilemma, att hamna där i mitten. Men något jag inte förstår mig på är hur mycket får en annan människa bestämma över en annan människa ? Jag ha vänner som ofta förlåtit andra vänner än om dom betett sig som skit men jag ha aldrig stått i vägen där, varför skulle jag ? Mena om dom vill förlåta så måste väl dom få göra det, det var dom som vart sårad inte jag. Jag kan ändå spela med dom för att förlåter min vän dom så gör även jag det, har ingen anledning att hålla agg. 

Händer det ofta så det blir en repeterande sak så kan jag börja ifråga sätta min vän liksom att.....um....du....alltså....nu är vi här igen, kanske du ska sluta ge så många chanser. Tala om att detta är sista gången å så är det bra liksom....
Men än om det händer igen och igen så står jag ÄNDÅ INTE i vägen för dom på så vis. Är jag en mindre vän om jag inte står i vägen och hindrar min vän för att förlåta och va vän med just den där personen???? 

Alla gör fel, man är ingen robot. Men vad gör du när du gör fel ? Försöker du lära dig, säger du förlåt, kämpa du för att försöka förändras eller skiter du bara i det ? Vissa kan säga förlåt men dom ändras aldrig, dom gör samma sak om å om igen och säger bara förlåt så tillslut är förlåt verkligen bara ett ord man säger, det sakna innebörd. 

För en som jag, som försöker lära mig, som tar ansvar, som säger förlåt, som tar på mig att jag verkligen ha gjort fel, jag ha fuckat up, man skäms som faan....är inte jag värd en andra chans ? 

Missförstå är inget man gör för man tycker det är kul....JAG HATAR DET!!!!! Men jag kan inte ändra det förflutna, vad som är gjort är gjort men jag kan lära mig av det och försöka så det inte händer igen. Jag kan aldrig begära att någon ska förlåta mig, men jag önska så att folk förstod mer om mig, mer om mina funktionsnedsättning, att folk förstod att jag vill inte va så här, jag vill inte såra och förstöra, jag kämpar som faan med det och jag blir bättre....sakta men säkert. 

Jag sa en gång till en jag sårat att....."Det är inte bara du som ska förlåta mig, jag ska även förlåta dig"....jag vet nu att det är fel, jag skulle sagt .....

"Det är inte bara du som ska förlåta mig, även JAG ska förlåta mig själv"

Jag är mänsklig, jag gör fel, jag hatar mig själv för det....behöver inte att du också hatar mig jag gör det nog för oss båda. Vad hände med medmänsklighet, att förlåta....har aldrig dom gjort fel i sitt liv ? 

Jag kommer aldrig få svar, vissa pratar inte mer med mig och dom som prata med mig kan inte spela med mig....risken att tappa dom andra vännerna är för stor =( 

Är stolt över att jag börjar förstå, jag börjar ta ansvar, jag börja förändras till det bättre men skammen.....sorgen.....förlusten....den gör ont. 

Början på något bättre....

Ännu en ny blogg?!?! Ja det kan ni ge er på att det är... håll ut, ni förstår snart varför....

Sista gången jag skrev i min förra blogg var över ett år sedan, nämligen julen 2020. Efter det så ha mitt liv förändrats så mycket (förändras fortfarande) på både gott och ont men vill tro att det är mer bra saker än dåliga. Har inte haft energin att ens försöka skriva, ha inte kunnat fokusera mina tankar på ett sådant sätt så att det skulle vart möjligt för mig att göra mig förstådd.....hur ska jag få andra förstå hur jag mår och tänker då jag inte förstår mig på mig själv !?!?

Har skrivit om detta första meddelande säkert hundra gånger, men nu få de va bra och det får komma ut så här. Det vart så himla långt från början för det är så många saker jag vill säga jag bubblar över, delade upp allt jag skrivit till flera blogg inlägg så jag vet vad jag kommer skriva om de kommande inläggen där jag gå lite djupare in på saker. 

Så vad ska denna blogg handla om då ? 

Tanken bakom denna blogg är att jag ska rensa skallen, jag ska lätta på den väskan jag har på ryggen. Har både psyk, kurator, vänner, kontaktperson, läkare men behöver även mer än alla dom. Jag behöver något där jag kan tömma skallen när det behövs än om det är mitt i natten eller 400 gånger på en dag.

Min psyk jobbar mer med min ADHD medicin och försöker få till den rätta dosen. Kuratorn jobbar inom Autismen och hon försöker få mig förstå mig på mig själv vilket går bättre och bättre men hon har mindre tid än vad jag behöver. ADHD kursen gav mig stor förståelse in i den delen av mitt liv men behövs mer.

Kontaktpersonen är den personen jag behöver för att träna på min sociala fobi, för att få mig till läkare, för att få mig ut å handla, för att komma ut och göra saker med min son. Hon vet mycket men inte allt, jag kan inte tala om allt för min hjärna säger stopp. Jag säger det jag känner jag kan ta upp, hon var min psykolog förut så hon vet hur jag fungerar. Det va också en av anledningarna jag kunde ha henne som just kontaktperson. Jag hade fått frågan förut av soc om kontaktperson men att ha någon så nära mig, som jag inte vet något om, men ska veta om inte allt men mycket om mig det palla jag inte med, det blir intrång. Men hon viste redan så mycket om mig så den gränsen va redan borta.

Vänner, vänner är underbara att ha men ofta säger dom saker dom tro man vill höra. Dom håller en vid ryggen, försöker trösta men ibland behöver man en omskakning för att få mig att förstå. Plus att det är inte så kul att tynga dom med alla mina problem, dom har sina egna som tar deras tid. 

Jag behöver höra någon annans teori för att få min hjärna bryta det negativa mönstret mot ett mer positivt mönster, vist nu kan inte bloggen prata till mig men tanken är kombinationen med att skriva av mig, lätta bördan och så ha kuratorn för att höra annat.

Är även en sådan som måste dela upp alla personer man har i sitt liv i olika fack, som att jag ha psyk för min ADHD, jag ha Kuratorn för min Autism, jag ha kontaktpersonen för att träna på den sociala fobin, har vännerna som ska va där som vänner. Skulle aldrig kunna ha min....gyn läkare som min kurator eller husläkare som mekaniker. Får inte blanda ihop, allt måste ha sin plats, ordning och reda och det är något jag mår bra av. 

Så med ett samarbete med psyk, ADHD medicinen, Autismen gruppen och kuratorn där, kontaktpersonen, vännerna och annan stöd från kommunen så kommer jag ha en sjuhellvettes resa framför mig. Min hjärna går lite väl fort för sitt eget bästa och enda sättet att få den att sakta av och tysta sig är att på något sätt få ur mig allt...prata med folk eller som i detta fallet och vi kombinerar dom båda för bästa effekt. Så jag kommer att skriva om precis vad jag känner för, både mina personliga problem, hälsan, adhd men också sånt jag kämpar mig tillbaks att älska igen. Jag älskad att baka men tappade det, jag älskade julen men tappade det. Jag kämpar verkligen att få tillbaks sånt jag gillade och samtidigt kämpa jag för att förstå mig på ADHD.n och Autismen, varför man är som man är, varför man gör som man gör. Så mina inlägg kommer va JÄTTE blandade, helt beroende på vad jag känner för juh då. 

Min uppgift är att skriva MINST ett inlägg per vecka, det får handla om precis vad jag känner för men jag måste skriva. Det få va hur långa eller korta blogg inlägg som helst, känner jag att denna vecka fungerar inte min hjärna, det är sånt mos jag palla inte med att skriva. Ja men gör ett inlägg då där det står just det...."orka inte skriva nått denna vecka"....behövs inget mer. 

Saken är nämligen inte hur mycket eller vad, utan att man ska få in en rutin att ha ett inlägg/vecka men innan jul ska jag va uppe på ett inlägg/dag. På så vis ska man få tömma hjärnan mer och mer med tiden då vi ser att så fort jag få tömma skallen hos psyk eller kuratorn eller vännerna så fungera hjärnan så mycket bättre. Då tystar den där "paranoida apan" i skallen, jag har döpt den till det efter en man som pratade på ADHD kursen om just sin "paranoida apa" och den kommer vi gå in mer på sedan.

Kan varna att det kommer vissa dagar va riktigt tunga/mörka inlägg så känner du att du kanske kan va lite känslig för vissa ämnen så bör du nog inte läsa alla dar. Denna blogg är för mig men även för de vänner och familj som faktiskt undrar hur man mår, dom som bryr sig. Jag är inte så bra på att ringa eller skriva till alla men det betyder inte att jag inte bryr mig. Mer att min ork energi inte alltid räcker till allt och alla men jag försöker så gott jag kan att på något sätt alltid visa jag bryr mig....

Men nu, ska jag vila fingrarna från allt skrivande och faktiskt julpyssla...haha....jag vet dom flesta som känner mig lyfter inte på ögonbrynet men som jag skrev tidigare. Jag ha tappat allt sug för jul, jag vil inte ha det, jag vill inte pyssla, jag tappat allt som jag en gång gillat så jag KÄMPAR mig tillbaks till att åter igen gilla det. Så jag ska sätta mig ned och måla små klädnypor som ska användas till att laga en jul sak som gått lite trasig. 

Ett nytt inlägg ska komma innan nästa Söndag, men när...om vad....vet man aldrig =) 

(p.s...bloggen är under uppbyggnad så kan ändras lite nu och då plus det kan va buggar... ) 

Sköt om er!