Vad betyder julen för dig?

 

✨ Vad vill vi egentligen få ut av julen?

Julen är märklig.
Den är vacker, stressig, mysig, kravfylld, magisk och ibland helt… tom.

Och ju äldre jag blir, desto mer inser jag något:

Julens mening är inte självklar längre.
Inte för mig.
Inte för många.

🌟 1. Varför firar vi ens jul?

Min son frågade mig nyligen:

“Mamma, varför firar vi jul egentligen? Vi pratar ju inte ens om Jesus?”

Och jag hade inget perfekt svar.

För egentligen började allt med Jesus – men i dag firar de flesta något helt annat:

• en högtid
• en tradition
• en ursäkt att äta god mat
• en dag att umgås
• eller en dag att bara få vara ifred

Julen har glidit från sin religiösa kärna till en…
mänsklig tradition, formad av varje familj på helt eget sätt.

🌟 2. Mina jular – och julen jag aldrig glömmer

Jag är uppvuxen med stora, trånga, stökiga, varma jular:

• hela familjen samlad
• julbordet som svämmade över
• barn som sprang runt
• vuxna som rullade fram efter maten
• Kalle Anka 15.00 (obligatoriskt!)
• nån ligger på golvet, halvsover oftast efter julmaten
• någon är utklädd till tomte och kommer upp till vardagsrummet där klapparna alltid delas ut.

Det var kaos – men fint kaos.

Men förra året?
För första gången i livet var jag helt ensam.

Och det var… skönt.
Obehagligt skönt.

Jag åt vad jag ville.
Jag såg skräckfilm.
Jag dansade i köket bara för jag kände för det och tänkte för mig själv (glad ingen ser detta)
Ingen stress.
Inga krav.

Det var ingen “jul” – mer en vacker vardag.

Och jag lärde mig något viktigt:

Man dör inte av att vara ensam på jul.
Men man lär sig uppskatta sällskap på ett helt nytt sätt.

Jag tror faktiskt att varannat år “kaosjul” och varannat år “frihetsjul” skulle vara perfekt för mig.

🌟 3. Jultraditioner - vi tror de är självklara, men de är helt olika

Alla firar olika.

I Sverige är det julafton.
I många andra länder är det juldagen.
Vissa äter julbord.
Andra äter tacos.
Vissa vill ha 20 julklappar.
Andra köper inga alls.

Det finns familjer där julbordet måste innehålla:

• julskinka
• köttbullar
• prinskorv
• flera olika sillar
• lax i alla former
• sylta
• leverpastej
• mimosasallad
• rödbetssallad
• julost
• tunnbröd
• äppelmos
• risgrynsgröt
• ostpaj
• en hög med olika kakor
• julmust, julöl och tedricka

Och någon annan familj…
äter pizza.

Det är ingen som har “rätt” eller “fel”.
Det vi kallar tradition är egentligen bara:

“Så här gjorde min familj – därför känns det tryggast för mig.”

🌟 4. Julklappar – allt från 200 kr till 20 000 kr

Jag har hört allt.

Vissa köper julklappar för:

• 200 kr
• 500 kr
• 1 000 kr
• 5 000 kr
• 20 000 kr

Och ingen av dem har fel.
Alla följer bara sina egna ramar.

När jag frågade min son:
“Vill du ha färre men dyrare julklappar, eller fler men billigare?”

Han svarade som jag själv skulle gjort:
“Fler, men billigare.”

För det är inte priset som är grejen...
det är känslan, förväntningen, öppnandet 💕

🌟 5. Så… vad är julen egentligen?

Efter allt jag sett och allt jag varit med om, kommer jag fram till detta:

Julen betyder olika saker för olika människor.
Och det är helt okej.

För någon är det Jesus.
För någon är det gemenskap.
För någon är det mat.
För någon är det tradition.
För någon är det att vara helt ensam i stillhet.

Det viktiga är inte hur man firar jul.

Det viktiga är:
att man firar den på ett sätt som inte skadar ens själ.

Julen ska inte vara tvång.
Inte krav.
Inte ångest.

Julen ska vara något som känns rätt i kroppen –
oavsett om det betyder 20 personer runt ett bord eller total tystnad och skräckfilm i soffan.

Och kanske är det där årets sanning ligger:

Det finns ingen rätt jul.
Det finns bara din jul.

🌟 6. Min egen sanning om julen

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att julen inte handlar om att följa regler.
Den handlar inte om perfekta hem, perfekta traditioner eller perfekta leenden.

Julen handlar om vad som gör hjärtat mitt lite lättare att bära.

Vissa år är det att laga ett stort julbord.
Vissa år är det att se min son lysa upp när han öppnar paket.
Vissa år är det vänner runt bordet.
Och vissa år… är det tystnad, ensamhet och skräckfilm – och det är också okej.

Jag tänker så här:

Julen blir vad man gör den till.
Och jag har rätt att skapa den på det sätt som passar mig –
inte världen, inte traditionerna, inte ”så här ska det vara”.

Om jag vill ha en lugn jul → då är det rätt.
Om jag vill ha en stökig jul → då är det rätt.
Om jag vill vara ensam → då är det rätt.
Om jag vill vara med någon → då är det rätt.

Det enda som verkligen betyder något är:

✨ Att jag får andas.
✨ Att jag känner mig trygg.
✨ Att jag får välja själv.

I år blir min jul precis det jag orkar med.
Och nästa år kanske den blir något helt annat.
Jag gör mina egna traditioner, jag följer inte ramen i något annat så varför ska jag börja följa den nu?!?

Och det är så julen ska vara:
Fri, varm, mänsklig – och helt min egen. ❤️

Vilka jag litar på...

 

✨ Vilka jag litar på (och varför min tillit inte är gratis längre)

Det tog mig många år att förstå det här:
Tillit handlar inte om hur nära någon står dig – utan om hur de beter sig när du inte är där.

Och det finns en tydlig skillnad mellan de människor jag litar på…
Och de jag aldrig kommer släppa in igen.

---

🌿 1. De jag litar på – de stabila

Det finns vissa människor i mitt liv som jag har haft i 10, 20, 30 år.
De har något gemensamt:

✨ De pratar inte skit om andra

Inte som underhållning.
Inte för att skapa drama.
Inte för att vinna poäng.

Och det här säger allt.
För en person som inte pratar skit om andra, 
pratar inte skit om mig heller.

✨ De lägger inte ord i min mun

När jag gör fel låter de mig själv komma fram till insikten.
De säger inte:

“Du gjorde så här. Du tänkte så här.”

De väntar.
De vet att jag måste känna det, inte få det påtvingat.

✨ De håller sig neutrala när jag är i känslostorm

De tar inte sidor för att vara lojala.
De säger inte “du har rätt” bara för att stötta mig.
De står stadiga.

Och de gör det av respekt – inte av rädsla.

✨ De dömer mig inte när jag faller

När jag gjorde mina värsta misstag…
När jag betedde mig som den sämsta versionen av mig själv…
När jag agerade i ren ADHD/trauma-känslostorm…

De lämnade mig inte.

Det är äkta trygghet.

---

🔥 2. De jag inte längre släpper in – de splittrande

Sedan finns människor som bränt mig.
Inte en gång.
Utan gång på gång — tills jag inte hade något kvar att ge.

De har också något gemensamt:

❌ De pratar skit om alla (men säger att de “aldrig gör det”)

Det är den typen av person som säger:

“Jag säger ingenting om någon”…
…samtidigt som de läcker andras hemligheter och kastar skuggor i varje samtal.

Det säger mer om dem än om någon annan.

❌ De lägger ord i min mun och skriver om min verklighet

De säger att jag “känner så här” eller “menade så här”
– även när det inte är sant.

Det är manipulation.
Och det är ett sätt att forma mig så jag passar deras narrativ.

❌ De tar aldrig ansvar för sin del

När något går fel är det alltid någon annans fel.
De hittar ursäkter åt sig själva och anklagelser åt alla andra.

Och sånt går inte ihop med hur jag vill leva mitt liv.

❌ De använder min öppenhet emot mig

När man öppnar sig för fel person…
…får man se sina egna ord användas som knivar.

Det är ett svek som tar lång tid att läka.

---

🌙 3. Varför jag litar mer på vissa – och varför jag måste prata av mig

Jag har insett något viktigt:

Att jag ventilerar betyder inte att jag “pratar skit”.

Det betyder att jag behöver:

• få ur mig känslor

• sortera tankarna

• lugna hjärnan

• få en spegel tillbaka

Folk med ADHD måste prata för att tänka.
Vi måste få ut orden för att hjärnan ska kunna processa dem.

Det är inte illvilja.
Det är neurologi.

Och det är en av de största skillnaderna mellan mig och andra:

**Vissa tänker innan de pratar.

Jag tänker genom att prata.**

Det är så min hjärna fungerar.

---

💛 4. Varför vissa relationer krockar direkt

Vissa människor krockar jag med – inte för att de eller jag är dåliga –
utan för att våra hjärnor går i helt olika hastigheter.

• De är lugna → Jag är intensiv

• De analyserar långsamt → Jag känner allt på en gång

• De tänker rationellt → Jag tänker känslomässigt

• De filtrerar innan de pratar → Jag pratar för att filtrera

• De behöver tystnad → Jag behöver ventilering

Det är inte personkemi.
Det är neurokemi.

När två hjärnor inte talar samma språk…
…blir det missförstånd, drama, konflikter och krasch.

Men när man väl förstår varför…
…så krockar man inte lika hårt nästa gång.

---

🌻 5. Jag är inte längre i dimman

Förr behövde jag “honeymoon-fasen”.
Jag såg bara det fina.
Jag såg bara det jag ville se.

Men nu?

Nu ser jag beteenden.
Mönster.
Konsekvens.
Hur någon agerar över tid.

Det tog ett år att få ut vissa personer ur systemet.
Och det blev tyst efter det,
en tystnad som betydde läkning, inte ensamhet.

Nu ser jag vem som är bra för mig.
Och vem jag måste släppa.
Och det känns inte som en förlust längre,
det känns som en rening.

---

🌹 6. Till sist…

Jag skäms inte längre för hur jag fungerar.
Jag skäms inte för att jag behöver prata.
Jag skäms inte för att jag ventilerar.

Jag ser skillnaderna nu:

• Ventilering är inte samma som skitsnack.

• Bearbetning är inte samma som illvilja.

• Reaktioner är inte samma som personlighet.

Jag är bara jag.
Och jag har rätt att vara jag.

Varför vissa människor triggar mig...

✨ Varför vissa människor triggar mig och varför vissa läker mig...

Det här är något få vågar prata om:
att våra nervsystem reagerar olika på olika människor.

Inte på grund av drama.
Inte på grund av svaghet.
Inte på grund av dålig självkänsla.

Utan på grund av en enkel sanning:

👉 Vissa människors sätt att vara är direkt ohälsosamt för mitt nervsystem.
👉 Andra människors sätt att vara är lugnande och läkande för min hjärna.

Det handlar inte om moral.
Det handlar om biologi.

---

🔥 1. Människor som triggar mig – det är inte “jag som överreagerar” 

Och även om vissa människor triggar mig mer än andra, så betyder det inte att allt ansvar ligger på dem. Jag är fortfarande den som bär mitt eget nervsystem, mina erfarenheter och mina reaktioner.
Andra ska inte behöva tassa på tå runt mig för att undvika att jag blir triggad, det är mitt jobb att förstå vad som händer i mig, sätta gränser och ta ett steg tillbaka när jag behöver.
Men om någon medvetet trycker på mina knappar, då ligger ansvaret hos dem. Det här handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att förstå sig själv.

Det finns vissa personligheter som är som bensin på en ADHD-hjärna.
Och jag har haft flera såna runt mig genom livet.

De är ofta:

• passivt aggressiva

• otydliga

• kalla

• undvikande

• dubbeltydiga

• känslomässigt inkonsekventa

• oförutsägbara

• drama-orienterade

• manipulativa

• skvallriga

• självrättfärdiga

• dåliga på att ta ansvar

Det är människor som säger en sak och menar något helt annat.
Människor som håller information hemlig.
Människor som använder tystnad som straff.
Människor som pratar skit om andra men kallar det “ärlighet”.
Människor som vänder skit tillbaka på mig när jag försöker reda ut saker.

En sån människa är rena giftet för en hjärna som redan går på högvarv.

Det blir:

• för många signaler

• för lite klarhet

• för mycket analys

• för lite trygghet

• för mycket känslor

• för lite förutsägbarhet

Och min hjärna gör exakt det den ska:

👉 den försöker förstå
👉 den försöker hitta mönster
👉 den försöker förklara
👉 den försöker reparera
👉 den försöker ordna kaos

Men ADHD + trauma = min hjärna övertolkar allt på maxvolym.

---

🌑 2. Deras beteenden är TRIGGERS – inte personlighetsfel i mig

Jag sagt det själv:
Jag hatar att jag ibland “pratar skit om någon” eller “måste ventilera”.

Men det är inte skitsnack.
Det är inte elakhet.

Det är:

👉 reglering av nervsystemet.
👉 att tömma tankar.
👉 att få ur sig kaos.
👉 att sortera.
👉 att förstå.

När jag pratar om en person är det inte för att attackera dem.
Det är för att jag försöker lugna min hjärna.

Den som triggar mig är inte “dum i huvudet”.
Den är bara fel person för mitt system.

Precis som gluten triggar vissa magar.
Eller pollen triggar vissa lungor.
Eller socker triggar vissa kroppar.

Det är en biologisk reaktion, inte ett moraliskt val.

---

🌤️ 3. Människor som läker mig – det är inte slumpen

Det finns en grupp människor jag återkommer till gång på gång när jag skriver eller pratar:

• E
  

• B

• M

• K

• P

• K

• …och några få till

Vad har alla dessa gemensamt?

De är:

✔ stabila
✔ neutrala
✔ icke-dömande
✔ förutsägbara
✔ emotionellt mogna
✔ inte skvallriga
✔ inte manipulativa
✔ långsamma i sina reaktioner
✔ tydliga
✔ trygga

De:

• pressar mig inte

• stressar mig inte

• pratar inte skit om folk

• lägger inte ord i min mun

• triggar mig aldrig med tystnad

• håller inte tillbaka känslor för att styra mig

• avbryter inte mitt ventilationsflöde

• dömer inte min känslor

• låter mig prata tills jag landar

• förklarar utan att trycka

• väntar ut mig

• håller mig i balans – utan att ens tänka på det

Det är människor som inte försöker forma mig.
De vill förstå mig.

Och deras nervsystem är lugnt.
Det smittar av sig på mitt.

---

⭐ 4. Det är därför jag kunde vara vidrig mot Mr.P....och ändå sakna honom

För min hjärna kände:

“Det här är en trygg person. Det är en stabil person. Han pratar inte skit. Han manipulerar inte. Han lägger inga ord i min mun. Han är konsekvent.”

Men jag förstod inte honom då.
Jag förstod inte hans tystnad.
Jag förstod inte varför han drog sig undan.

Nu gör jag det.

Och nu är jag inte längre i konflikt med honom.
Min hjärna är inte längre rädd för honom.
Därför känns han lugnare nu.

👉 Min självinsikt har uppdaterat hur mitt nervsystem reagerar på honom.

---

💔 5. Varför She blev en massiv trigger

Jag beskriver henne så här:

• skvaller

• hemlighetsbrist

• projektion

• manipulativa ursäkter

• inget ansvar

• kalla svar

• otydliga motiv

• pratade illa om andra

• snackade om sådant hon lovat hålla tyst om

• oförutsägbara reaktioner

• känslokyla

• underliggande aggressivitet

Såna människor är en katastrof för ADHD-hjärnan.

Den blir:

• hypervaksam

• överanalyserande

• misstolkande

• känslomässigt uppjagad

• otrygg

• misstänksam

• dränerad

Jag var inte svag.
Jag var inte “drama”.
Jag var inte “svår”.

Jag var:

👉 en person med högt känslosystem som försökte navigera en människa som saknade känslomässig stabilitet.

Och jag bar hela relationen själv.

Klart jag brände ut mig.

---

🌱 6. Det är inte fel att jag “behöver prata ut” – det är din medicin

Andra behöver tystnad.
Jag behöver ord.

Ord är min:

• trygghet

• struktur

• terapi

• ventil

• problemlösning

• självreglering

När jag pratar skapas ordning i kaoset.

När andra är tysta – skapas kaos i ordningen.

Jag fungerar så.
Och det är okej.

---

🌙 7. Min styrka är att jag lär av allt jag varit med om

Jag sa en gång något som är rätt klokt:

“Jag måste själv fatta det. Annars går det inte in.”

Det är min superkraft.

Jag förstår människor genom att:

• möta dem

• känna dem

• krascha med dem

• analysera dem

• läka efter dem

Och när jag väl fattar – då fattar jag på djupet.

Jag är inte naiv.
Jag är lärande.

---

🌹 8. Och därför, kommer jag förhoppningsvis inte längre dras till fel människor lika lätt....

Nu när jag ser:

• varför vissa människor triggar mig

• varför vissa människor lugnar mig

• hur hjärnor fungerar olika

• vad jag behöver för balans

• vad trygghet känns som

• vad otrygghet gör med mig

• vad jag vill ha i relationer

• vad jag absolut inte tolererar

…så kommer jag:

• välja bättre

• känna snabbare

• gå ifrån snabbare

• hålla kvar rätt människor

• lita på min intuition

• förstå mig själv bättre

• slippa drama

Det här året har varit hårt.
Men det har gjort mig RÅSTARK i självinsikt.

Och nu vet jag något extremt få människor vet:

👉 vissa människor driver mig till kaos
👉 vissa människor guidar mig till inre lugn

Och jag är äntligen på väg att bygga ett liv runt dem som läker mig – inte runt dem som förstör mig.

Hur ADHD hjärnan krockar ...

 

✨ Hur ADHD-hjärnan krockar med “vanliga hjärnan”

…och varför vissa människor aldrig kommer förstå mig (även om de försöker)

Det finns något få människor pratar om:
att allas hjärnor inte följer samma logik.

Och det gör att vissa relationer känns som att flyta i medvind –
medan andra känns som att gå barfota genom glas.

Det handlar inte om personlighet.
Det handlar om neurobiologi.

---

🌪️ 1. ADHD-hjärnan tänker i känslor – inte i fakta

När ja upplever något – stort eller litet – så reagerar jag direkt.

Inte för att jag väljer det.
Utan för att det är så min hjärna är byggd.

🧠 ADHD-hjärnan reagerar → känner → tänker.
🧠 “Normal” hjärna tänker → analyserar → känner.

Jag tänker därför genom känslan, inte före känslan.

Och därför uppfattas jag som:

• impulsiv

• känslomässig

• dramatisk

• överreagerande

…fast sanningen är:

jag processar information snabbare än andra, men djupare än jag själv hinner med.

Det är som att ha 40 flikar öppna, alla med ljud på.

---

🔥 2. ADHD-hjärnan går på 200 km/h – den andra på 60 km/h

Det här är en krockpunkt där missförstånd föds.

Jag:

• får 1000 tankar på 10 minuter

• behöver prata för att sortera

• behöver ventilera för att släppa

• behöver svar direkt för att inte explodera inåt

• får panik när någon inte svarar

De:

• får 100 tankar på 1 timme

• behöver tystnad för att tänka

• behöver tid innan de pratar

• måste bearbeta innan de svarar

• svarar senare utan att se problemet

Jag kör ferrarihjärna.
De kör Volvohjärna.

Ingen av oss gör något fel
Vi är bara byggda för olika vägar.

---

🧩 3. ADHD-hjärnan är känslomässigt intuitiv – nästan smärtsamt

Det här är något jag har i överflöd:

Hyper Empathy

Jag känner av:

• stämningar

• energier

• tonfall

• små skillnader i svar

• ord som faller bort

• tystnader mellan meningarna

Folk med “vanliga” hjärnor gör inte det.

Så när någon skriver:

“Ok.”

…då känner jag:

• besvikelse

• irritation

• distans

• något är fel

• något är outtalat

• något är oklart

Det är inte paranoia.
Det är perception.

Jag går djupare.
Jag ser mer.
Jag hör mer.

Och därför blir jag också utmattad snabbare.

---

🧊 4. Därför känns tystnad som avvisande

Jag skrev i ett annat inlägg:

“Min hjärna läser allt – även det som inte står.”

Precis.

En tystnad för mig är inte neutral.
Den är:

• laddad

• meningsbärande

• en signal

• något som måste tolkas

Men för “vanliga” hjärnor är tystnad bara… tystnad.
De hinner inte ens tänka på den.

Det gör att jag känner mig:

• ignorerad

• övergiven

• osäker

• fel

…fast personen bara lagar mat eller ser på tv.

---

🌊 5. ADHD-hjärnan måste prata för att förstå

Det här är min superkraft och min förbannelse.
Jag måste prata för att:

• lugna systemet

• tänka klart

• släppa en tanke

• sortera känslor

• analysera

• bearbeta trauma

• förhindra meltdown

Folk med lugnare hjärnor behöver tystnad för samma sak.

Jag är ljud.
De är stillhet.

Ingen är fel.
Men vi krockar om vi inte fattar skillnaden.

---

⚙️ 6. Därför krockade jag med vissa (t.ex. personer som är känslokalla, logiska, distanserade)

När en person:

• inte svarar direkt

• inte förklarar sig

• inte ger känslomässiga signaler

• inte speglar tillbaka

• inte reagerar lika snabbt

…så börjar min hjärna fylla i luckorna.

Och ADHD + trauma gör att luckorna fylls med:

• oro

• självkritik

• misstro

• rädsla

• värsta-scenariot

Jag tolkar:

“Du är tyst.”

som

“Du bryr dig inte / du är arg / jag gjorde fel / lämna mig.”

Det är inte jag som överreagerar.
Det är jag som känner snabbt – och de som känner långsamt.

---

🌼 7. När jag möter rätt sorts människor… händer magi

Det är därför jag har så djup tillit till vissa:

De är neutrala.
De är stabila.
De pratar inte skit.
De talar lugnt.
De väntar ut mig.
De laddar inte sina ord.
De vill inte manipulera mig.
De ger mig utrymme utan att lämna mig.
De speglar utan att styra.

Med dem krockar jag aldrig.
Jag kompletterar dem.

---

🌙 8. Jag kommer aldrig bli “som dem” – och det behöver jag inte...

Min hjärna har:

• mer känslor

• mer djup

• mer fart

• mer kärlek

• mer empati

• mer intensitet

• mer intuition

Det är inte en svaghet.

Det är det som gör mig:

• levande

• magnetisk

• unik

• kraftfull

• varm

• djup

• äkta

En ADHD-hjärna med trauma är inte en defekt –
det är en jävla superdator med känslosensorer på högsta nivå.

Allt jag behöver är rätt miljö och rätt människor.

Och nu när jag vet vilka de är…

…så kommer livet bli så mycket lättare.

Kiwi...

 💗Vem är Kiwi?💗

Kiwi är en människa som många tror att de förstår, men väldigt få faktiskt ser.
De ser styrkan, intensiteten, energin, värmen, orden…
Men de ser inte priset bakom allt det där.
De ser inte hur mycket det kostar henne att vara den hon är varje dag.

Kiwi är en kameleont – inte för att hon vill, utan för att hon varit tvungen.
Hon läser av människor som andra läser av väder.
Hon känner stämningar innan någon hunnit säga ett ord.
Hon speglar andra, inte för att hon saknar personlighet, utan för att hon alltid behövt anpassa sig för att hålla freden, hålla relationer hela, hålla sig själv trygg.

Hon är traumatränad utan att ha bett om det.
Hon är hyperempatiskt kopplad till världen – hennes känslor är inte bara hennes egna, de är alla andras också.

Kiwi är en person som alltid varit den vuxna, även som barn.
Den som bar, tröstade, löste, stöttade.
Den som tog ansvar när ingen annan gjorde det.
Den som ville rädda världen, för ingen räddade henne.

Hon är både autismens logik och ADHD:ns kaos.
Hon tänker djupt, snabbt och mycket.
Hon överanalyserar inte för att hon vill – hon gör det för att hennes hjärna är byggd så.
När andra hör en mening hör hon 40.
När andra ser en situation ser hon hela mönstret omkring den.

Hon har aldrig fått lära sig att hennes känslor spelar roll.
Så när någon frågar henne vad hon vill, fryser hon.
Inte för att hon inte vet — utan för att hon försöker väga in alla andras behov före sina egna.
Det är inte svaghet.
Det är omtanke som gått för långt.

Kiwi är en person som bär sina vänner som om de vore familj.
Hon glömmer aldrig.
Hon älskar hårt.
Hon såras djupt.
Och hon reser sig alltid igen, även om ingen ser hur mycket det kostar henne.

Hon är en mamma med hjärta av ren diamant.
En vän som lyssnar, även när hon själv är trasig.
En själ som hellre skadar sig själv än låter andra falla.

Kiwi är inte svag.
Hon är trött.
Inte trasig.
Sliten.
Inte osäker.
Övergiven för många gånger.
Inte konstig.
Neurodivergent och hyperkänslig i en värld som är alldeles för grov.

Men det finns något i Kiwi som få människor har:

Ett oförstört hopp.
En förmåga att skratta även när livet brunnit.
En vilja att förstå, även när hon själv blivit missförstådd.
En tro på människor, även när de svikit henne.
En kärna som aldrig helt går sönder, hur mycket världen än försöker.

Och en sak till — kanske den viktigaste:

Kiwi är inte någon som ”vill vara i centrum”.
Hon är någon som vill bli sedd av en enda person på riktigt.
Någon som stannar.
Någon som hör henne.
Någon som inte springer när hon äntligen vågar öppna sig.

Det är vem Kiwi är.

En överlevare.
En tänkare.
En empaths hjärna i ett ADHD-kaos och ett autistiskt nervsystem.
En kvinna med för mycket känslor för att få plats i en enda kropp.
En själ som både brinner och bränner.

Och trots allt:

En av de mest äkta människorna jag någonsin fått möta.

(Denna vackra text fick jag av någon jag älskar så fruktansvärt mycket, någon som stått vid min sida många många år men inte många sett. Någon som har fått se människan bakom masken, vilka inte många har. Någon som älskat mig trots mina brister, fel, utlopp, ilska, sorg, ältande, kamp. Någon som aldrig dömt mig, någon som stannat kvar när jag gjort att för att den ska lämna. Du är inte bara min bästa vän, du är min familj, du är mitt samvete, du är även den som tillrättavisar mig när jag "fuckat up", du är den som alltid försökt få mig på rätt väg igen....du är mitt allt min vän 💕)

Neurodivergent och överlevare...

 

💛 När hjärnan låser sig, när man är neurodivergent och överlevare.

🌿 Det finns något vi nästan aldrig pratar om:

Hur det är att vara neurodivergent och samtidigt ha levt ett liv fullt av ansvar, trauma och känslomässig övervakning.

Det formar en människa.
Inte för att man är svag.
Utan för att man har överlevt för länge på fel sorts bränsle.

Och därför vill jag skriva det här.
För mig.
För dig som känner igen dig.
Och för den som tror att vi ”överreagerar” eller ”är otydliga”.

---

🔥 Det här är sanningen...

Jag är inte värdelös. Jag är överbelastad.
Jag är inte fel. Jag är formad.
Jag är inte svag. Jag är slutkörd.
Jag är inte konstig. Jag är neurodivergent.
Jag är inte oälskad. Jag är ovan vid att någon stannar.

Det är så viktigt att säga det högt.

---

🌿 När man bär både autism, ADHD, trauma och extrem empati...

…då är man inte bara ”lite känslig” eller ”lite för mycket”.

Man är ett helt nervsystem som jobbat övertid hela livet.

Man har:

Hyper-empathic attunement

Du känner av andras känslor som om de vore dina egna.

Masking från autism

Du kopierar omgivningen för att passa in, inte skapa konflikt, inte vara ”fel”.

People-pleasing från trauma

Du har lärt dig att ditt värde sitter i hur bra du får andra att må.

Det här är inte beteenden man ”väljer”.
Det är överlevnadsstrategier.

---

🌙 Jag kan inte göra mig själv glad – jag behöver att andra är glada...

Den meningen låter kanske enkel.
Men den kommer från ett liv där man:

• tröstat andra

• burit andras problem

• tagit ansvar för stämningen

• känt av alla känslor i ett rum

• förhindrat bråk

• lugnat, lindrat, anpassat

När man gjort detta i 20, 30, 40 år…

Då frågar hjärnan plötsligt som vuxen:

”Vad vill jag?”

Och svaret blir:

”…jag vet inte.”

Inte för att man saknar identitet.
Utan för att man aldrig fått ha en.

---

🌿 Jag blir låst när jag ska välja...

Det här händer hos nästan ALLA med NPF + trauma.

Det är inte osäkerhet.
Det är inte velighet.
Det är inte ”jag vet inte vad du vill”.

Det är hjärnan som kraschar av överanalys.

Jag tänker inte bara:
”Vill jag det här?”

Utan också:

• Kommer någon bli sur?

• Kommer jag vara i vägen?

• Kommer jag uppfattas som krävande?

• Tvingar jag någon?

• Skapar jag drama?

• Får jag skulden?

• Tar jag för mycket plats?

• Är det lättare för alla om jag bara säger ’spelar ingen roll’?

Detta händer på två sekunder.

Och då låser sig allt.
Det blir:

”I don’t know.”

Fast jag egentligen vet.

---

💛 När någon säger ”Vad vill du?”

…då tror de att de ger mig frihet.
Men för mig känns det som att plötsligt få makt jag inte bett om.

Min hjärna går in i:

1️⃣ Ansvarsläge
”Om jag väljer fel så förstör jag stämningen.”

2️⃣ Bördeläge
”Jag vill inte att någon ska behöva anpassa sig efter mig.”

3️⃣ Överanalysläge
Du försöker hålla ALLAS behov i huvudet samtidigt.

4️⃣ Skyddsläge
Val = risk
Risk = smärta
Smärta = minnen jag inte vill tillbaka till

Det är inte min personlighet.
Det är min överlevnad.

---

🌿 Jag vill förstå att det inte är mitt fel...

Det jag beskriver är så vanligt hos:

• CPTSD

• människor med hög empati

• människor som alltid varit ”den vuxna”

• människor med autism/ADHD

När man levt hela livet så här:

• ta ansvar

• känna av alla

• stämma av alla

• dämpa konflikter

• förklara sig

• skämmas över känslor

• få skulden för sådant man inte gjort

• bli ifrågasatt varje gång man öppnar sig

…då börjar hjärnan automatiskt tänka:

”Allt dåligt som händer är nog mitt fel.”

Men det är inte logik.
Det är trauma.

---

💛 Det här är inte egoism – det är trauma och neurodivergens

Människor som säger:

”Du vill alltid bestämma”
”Man måste gå på tå runt dig”
”Du vill alltid vara i centrum”

…de har ingen jävla aning om hur mitt nervsystem fungerar.

De ser min känslighet – men tolkar den som krav.

De ser min ångest – men tolkar den som kontrollbehov.

De ser min osäkerhet – men tolkar den som dramatik.

De förstår inte hur mycket jag HÅLLER TILLBAKA.

Jag kräver ingenting.
Jag begär ingenting.
Jag vill inte gå före.
Jag vill inte att folk ska anpassa sig.

Det enda Jag vill ha är:

• respekt

• att bli förstådd

• att folk lyssnar

• att folk inte dömer

• att människor kanske tänker två sekunder extra innan de tolkar mig fel

Det är fan inte mycket att begära.

---

💛 Till dig som känner igen dig – du är inte ensam

Det här är inte personlighetsbrister.
Det är inte svagheter.
Det är inte konstigheter.

Det är:

✨ neurodivergens
✨ trauma
✨ överlevnad
✨ empati
✨ och en hjärna som aldrig fått vila

Och du är inte ensam.
Inte konstig.
Inte trasig.

Du är bara utmattad av att vara stark för länge.

Bara släppa saker ?!?

Hur min hjärna fungerar

Varför det inte är “bara att släppa saker”…

Ibland önskar jag att människor förstod lite mer hur en hjärna med Autism och ADHD faktiskt fungerar.
Inte för att jag vill ha sympati.
Inte för att jag försöker skylla ifrån mig.

Utan för att det skulle göra livet så mycket lättare – både för mig och för andra som fungerar som jag.

---

Jag överanalyserar.
Jag övertänker.
Jag känner för mycket, och ibland känns allt samtidigt.

Det är inte ett val.
Det är inte något jag “gör fel”.
Det är så min hjärna är byggd från början.

---

När någon säger:
“Det är bara att släppa det.”

…så känns det ungefär som att säga åt någon med brutet ben:

“Det är bara att springa.”

Jo tack. Det hade varit jätteskönt.
Men verkligheten fungerar inte så.

---

Min hjärna släpper inte saker bara för att jag vill.

Den tar upp allt, om och om och om igen:
• saker jag varit med om
• känslor
• konflikter
• ord som fastnat
• rädslor
• tolkningsfel
• alla “tänk om…”
• allt som skavt i tystnad

Och den repeterar det tills jag är så utmattad att jag inte vet vad som är upp eller ner.

---

Det betyder inte att jag är svag.
Det betyder att min hjärna jobbar på högvarv hela tiden.
För mycket, för snabbt, för djupt.

Det är därför små saker ibland slår hårdare mot mig än mot andra.

---

Det är också därför jag analyserar svaren jag får när jag skriver till folk.

Missar du en mening – då undrar min hjärna varför.
Svarar du inte på något viktigt – då börjar min hjärna skapa hundra möjliga förklaringar.

Inte för att jag tror något dåligt om dig.
Utan för att mina diagnoser gör att jag läser allt…
även det som inte står.

---

Och det är därför jag inte kan “bara gå ut” eller “bara göra något annat” när jag har en dålig dag.

När min hjärna säger NEJ, då stänger hela kroppen ner.

Det är inte lathet.
Det är neurobiologi.

---

Men det finns också vackra saker med att vara som jag:

• Jag känner starkt.
• Jag bryr mig djupt.
• Jag läser av detaljer och stämningar andra missar.
• Jag ser världen mer intensivt, mer nyanserat, mer levande.

Och när jag älskar någon…
då älskar jag hela vägen ner i hjärtrötterna.

---

Jag skäms inte längre för att jag är som jag är.
För jag vet att jag inte valt det här – jag är född med det.

Det här är min hjärna.
Det här är min verklighet.
Och det här är jag.

Varför svarar vi inte på hela meddelandet ?

Varför svarar vi inte på hela meddelandet? – En liten reflektion

Ibland när jag skriver till folk märker jag något intressant.
Något jag sett hos flera personer, vid helt olika tillfällen:
att de inte svarar på hela meddelandet jag skickade.

Inte av elakhet.
Inte av ointresse.
Men ändå händer det — ganska ofta.

Ibland tänker jag att de kanske läser för fort.
Att man bara skuggläser texten och plockar ut det första som sticker ut.
Ibland känns det som att de hoppar över just den delen som betydde mest för mig.
Ibland undrar jag om det är något de inte vågar kommentera.
Något som blir för känsligt, för personligt, eller för “tungt”.

Och så sitter jag där och funderar:

Gör jag också så här utan att märka det?
Missar jag ibland något som betyder mycket för någon annan?

Jag försöker svara på allt jag får, men ärligt talat…
det är nog lätt att vi alla missar saker när vi är trötta, stressade, distraherade, eller när hjärnan läser snabbare än ögonen hinner med.

Det finns också ett annat fenomen jag lagt märke till:
När man öppnar sig om något djupt, personligt eller känsligt…
då händer det ibland att personen svarar med något helt annat.
Typ:
“aj, jag har huvudvärk.”
Eller “jaha, okej… vad gör du annars?”

Som om man byter ämne för att slippa gå in i det.

Och jag vet inte alltid vad det beror på.
Om det handlar om osäkerhet.
Eller rädsla att säga fel.
Eller att vissa människor inte riktigt vet hur man fortsätter en känslomässig konversation.
Eller om de bara är för trötta.
(Särskilt människor med små barn — energi är en lyxvara där…)

Men oavsett vad orsaken är, så är fenomenet intressant.
Och det får mig att fundera över hur ofta vi människor egentligen pratar förbi varandra,
utan att ens märka det.

Kanske för att vi är rädda.
Kanske för att vi är stressade.
Kanske för att vi försöker skydda oss själva.
Kanske för att vardagen går i 180.

Men det gör också att jag blir mer medveten själv:
att jag vill försöka svara på hela meddelandet, inte bara halva.
Och att jag vill våga vara närvarande i samtal – även när det blir känsligt.

Inte för att jag måste.

Utan för att det är så jag själv hade velat bli bemött.

Mellanakt - Ett litet steg framåt....

Att förstå den som inte vågar känna...

 

Ibland tror jag att jag förstår honom.

Och ibland inser jag att jag inte gör det alls.

Jag tror att det är just bristen på bekräftelse som gör allting så svårt.
Att aldrig få den där lilla signalen som säger: “Ja, du kände rätt. Du såg mig.”
För utan den blir man kvar i ovissheten.
Man vet inte om man ska gå framåt eller bakåt, bara att man står still.

---

Jag vet att en nära vän såg det också.
Han var med från början, han såg oss interagera.
Och han sa samma sak som jag kände...
"Att det fanns något där.
Något mer än vänskap.
Något som rörde sig under ytan, som ingen av oss riktigt vågade tala om."

Och det är det som gör det så svårt.
För när du vet att känslan fanns där, att den var verklig, då försvinner den inte bara.
Inte när det var äkta.

---

Jag vet att jag själv sa saker jag inte borde ha sagt.
Ord som sårade.
Ord som kom ur frustration för att jag aldrig fick svar.
För när man frågar:
“Är vi ens vänner?”
och får tillbaka ett “Jag vet inte, är vi?”
då snurrar världen till.

Säg bara ja eller nej.
Så enkelt hade det kunnat vara.
Men han kunde inte.

Han säger att han pratar i klarspråk,
men det gör han inte.
Han lindar in allt, kanske utan att ens förstå det själv.

---

Jag tror inte det handlar om att han inte brydde sig.
Jag tror det handlar om att han brydde sig för mycket.
Att han gillade att ha mig nära,
men var rädd att om han sa fel sak,
skulle jag försvinna.

För hade han sagt “nej, jag känner inget sånt”,
då hade jag kanske lämnat.
Och det visste han.

Så han höll mig mittemellan.
Inte nära, inte borta.
Bara där.
Där jag kunde se honom, men aldrig riktigt nå honom.

---

Jag vet att han tyckte om mig, för vem kollar på flygbiljetter till ett annat land om man inte bryr sig?
Vem frågar andra hur jag mår, om man inte vill veta?
Han har brytt sig.
Men han har gömt det bakom “I don’t care.”

Det är hans sköld.
Hans sätt att skydda sig.
Han vågar inte stå i sina egna känslor, så han låtsas som om han inte har några.

---

Han är en typisk man i den gamla skolan.
Den som tror att känslor är svaghet.
Att tårar är något man ska skämmas över.
Att psykologi är trams och att prata om känslor är för kvinnor.

Men jag vet bättre.
Jag vet att han har känslor.
Jag har sett dem, hört dem, känt dem.
Han kan gömma dem hur mycket han vill, de lyser igenom ändå.

---

För jag minns hur han brukade låta.
Hans röst.
Hur den kunde få hela kroppen att darra.
Och hur han en gång, utan att tänka sig för,
sa att jag hade en sexig röst.
Den riktige han, den som fanns där bakom fasaden,
kom fram då.
I de små ögonblicken när han glömde hålla masken.

Och det är den mannen jag föll för.
Den som vågade vara mjuk i rösten,
men aldrig i orden.

---

Jag förstår honom.
Och samtidigt inte alls.

Jag vet att jag väcker något i honom, något han inte riktigt vet hur han ska hantera.
Och det är därför han håller sig borta.
För det gör ont att känna,
och ännu ondare att inte våga visa det.

Så kanske är det enklare för honom att låtsas.
Att hålla mig på avstånd.
Att låtsas som om det aldrig fanns något alls.

Men jag vet bättre.
Jag kände det.
Och känslan ljuger inte.