Du måste inte.....

 

Du måste inte gilla. Du måste inte kommentera. Du måste inte dela.

Jag har fått frågan fler gånger än man kan tro:
Måste jag gilla dina inlägg? Måste jag kommentera? Måste jag dela?

Och varje gång blir jag lite paff.
Inte för att frågan är dum utan för att den säger något om hur sociala medier har börjat kännas.

Nej.
Du måste inte.

Min blogg är inte ett upprop.
Den är inte en tävling.
Den är inte ett kontrakt där du förbinder dig att lämna ett hjärta, en kommentar eller en delning.

Den är ett sätt för mig att rensa huvudet. Punkt.

Att läsa i tystnad är helt okej...

Du får:

• läsa utan att säga något

• titta utan att gilla

• gå vidare utan att lämna spår

Tystnad är inte ointresse.
Tystnad är ibland bara… lugn.

Alla orkar inte kommentera.
Alla vill inte synas.
Alla processar saker på sitt eget sätt.

Och det är helt okej.

Gilla och kommentera är frivilligt alltid...

Jag gillar ibland.
Ibland inte.

På YouTube kan jag trycka “gilla” bara för att markera för mig själv att den här har jag sett.
På Instagram kan jag gilla för att jag tycker om bilden eller personen.
Ibland scrollar jag bara förbi, trots att jag har läst och tagit in allt.

Kommentarer?
De skriver jag nästan bara när jag verkligen känner något.

Och det är så det ska vara.

En kommentar som kommer från hjärtat väger tusen gånger mer än tio som känns påtvingade.

Bekräftelse är fint – men inget krav

Ja, klart jag blir glad när någon:

• gillar

• kommenterar

• skriver något snällt

Det är mänskligt.
Det är bekräftelse.

Men jag vill aldrig att någon ska känna:

“Åh nej, nu måste jag gilla, annars blir det fel.”

För då har vi tappat något viktigt.

Relationer, även digitala ska inte bygga på skuld.

Kommentera bara om du vill och gör det snällt...

Om du skriver något:
Skriv något snällt.

Om du inte har något snällt att säga:
Säg inget alls.

Det finns redan tillräckligt med:

• pekpinnar

• onödiga åsikter

• elakhet förklädd till “ärlighet”

Min blogg är inte till för det.

---

Sammanfattat, helt enkelt

Du får läsa

Du får gilla

Du får kommentera

Du får vara helt tyst

Allt är okej.

En stilla påminnelse:

Du behöver inte lämna avtryck överallt för att räknas.

Du behöver inte synas för att bry dig.

Du behöver inte säga något för att ha förstått.

Ibland räcker det att läsa, känna och gå vidare lite lättare än innan.

Säger du Tack?!?

Vänner är inte gratis....

Det finns en sak jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir:

Säger vi tack till varandra?
Alltså på riktigt.
Inte en snabb “mm” eller ett hjärta i förbifarten.
Utan tack som i:

“Jag såg det du gjorde.”
“Jag uppskattar dig.”
“Jag tar dig inte för given.”

Jag växte inte upp med “tack” och “förlåt” som naturliga ord.
Det sas sällan.
Man bara gjorde saker.
Man bara fick saker.
Och så var det… klart.

Så när någon för många år sen frågade:
“Varför säger ni aldrig tack?”
…då var det som att något klickade i mig.

För det var sant.

Och jag har försökt sedan dess. Inte för att jag vill vara “duktig”.
Utan för att jag har märkt hur mycket ett tack betyder.

För här är grejen:

När du gör något för någon, hjälper, lyssnar, fixar, ger, ställer upp och det blir helt tyst efteråt…
Då är det svårt att inte känna:

“Okej… uppskattades det där ens?”
“Gjorde jag bort mig?”
“Var jag bara… en service?”

Och jag säger inte att folk måste stå och applådera.
Jag kräver inte gentjänster.
Jag vill inte ha “tillbaka”.
Jag vill bara ha en liten bekräftelse:

“Tack.”
“Fan vad snällt.”
“Jag blev glad.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

För mig räcker det. Det är allt.

När “tack” saknas händer något fult:

Man börjar märka vilka som förväntar sig saker.

Som när man alltid brukat baka, ge, fixa, vara den där som gör “det lilla extra”…
och sen en gång inte orkar — och får kommentaren:

“Jaha, blir det inget i år?”

Inte “hur mår du?”
Inte “behöver du vila?”
Utan: var är min del av dig?

Och det där… det gör mig allergisk.

För vänner är inte gratis.
Tid är inte gratis.
Energi är inte gratis.
Och omtanke är verkligen inte gratis.

Jag har också varit den som glömmer säga tack

Och här kommer det viktiga: Jag fattar att det kan vara svårt.

För mig kan det låsa sig ibland när jag får något.
Jag kan känna skam. Som att jag inte förtjänar det. Som att jag blir “liten”.
Och då blir reaktionen stel:

“Tack…”
Kram.
Och sen kommer känslan hemma:

“Herregud. Jag borde ha visat mer.”

Så jag dömer inte folk som är osmidiga.
Jag dömer inte folk som inte hittat orden.

Men skillnaden är:
man kan lära sig.

Och vill man ha relationer som håller då behöver man lära sig.

Ett tack kan vara hela skillnaden mellan:

“Jag orkar fortsätta ge.”

och

“Jag stänger av. Jag drar mig undan.”

För när man känner sig tagen för given… då dör något.
Inte alltid relationen direkt.
Men något i hjärtat.

Så här kommer min enkla uppmaning (utan pekpinne, jag lovar):

Om någon har lyssnat på dig när du varit i skiten: säg tack.
Om någon hjälpt dig fast den var trött: säg tack.
Om någon gav dig något bara för att den ville göra dig glad: säg tack.

Det är ett litet ord.
Men det kan betyda mer än vad folk fattar 💗

Glad Alla Hjärtans dag....

 Alla hjärtans dag.
Dagen då man ska vara lycklig, kär och helst ha rosor på bordet.
Eller så sitter man i mjukiskläder, äter kladdkaka med vaniljglass, är mätt på livet
och tänker:

”Det här duger faktiskt rätt bra.”

Kärlek behöver inte se perfekt ut.
Den kan vara kladdig, vardaglig och lite sockerkoma.
Och ändå vara helt rätt.

När min hjärna tystnar gör jag det också...

De flesta som känner mig beskriver mig som pratglad.

Utåtriktad. Orädd. Någon som alltid har något att säga.

Och ja, det stämmer ofta.
Men det är långt ifrån hela sanningen.

För när min hjärna tystnar, då tystnar jag också.

Det är bara det att min hjärna nästan aldrig är tyst.

Min hjärna går dygnet runt.
Tankar, analyser, självkritik, ifrågasättanden. Ofta är den hård. Ofta är den negativ. Ofta trycker den ner mig.
Och när det händer pratar jag, mycket, fort.
Inte för att jag är nervös utan för att om jag pratar tillräckligt mycket hör jag inte min egen hjärna.

Pratet blir ett sätt att reglera mig själv. Ett sätt att skapa lugn.

Men de gånger hjärnan faktiskt blir tyst…

Då händer något annat...
Då blir jag också tyst.

Och den tystnaden är inte tom, den är inte arg, den är inte ledsen.
Den är njutning.

Det är ett tillstånd där kroppen slappnar av, blicken försvinner långt bortom rummet och jag nästan känner mig… hög. Som om någon dragit ur sladden till allt brus.
Det är sällsynt. Och därför heligt för mig.

Men det är långt ifrån den enda sortens tystnad jag har.

Jag blir också tyst av skam.
När jag grubblar över om jag sagt fel, gjort fel. Om jag borde ha hållit tyst istället för att prata.
Då tittar jag ner, bort, pillar med händerna. Min kropp avslöjar exakt vad som pågår, även om jag inte säger ett ord.

Jag blir tyst av ilska.
Den sortens ilska som är så stark att jag måste stoppa mig själv fysiskt för att inte explodera. Då kan jag stirra rakt in i dina ögon utan att vika bort en sekund, knyta händerna, nypa mig själv, bita mig i läppen. Allt för att bryta det som pågår inuti. Det är kontroll, inte passivitet.

Jag blir tyst av blyghet.
Och det är en sida väldigt få ser. För den kommer bara fram när jag har känslor. Inte sex utan känslor. Då blir jag den där tysta, observerande personen som hellre lyssnar än tar plats.

Jag blir tyst när jag inte känner mig trygg.
Kommer jag in i ett rum där jag inte känner någon, säger jag knappt ett ljud. Har jag däremot en enda “snuttefilt” , en person jag är bekväm med. Då kan jag prata i timmar, oavsett hur många främlingar som finns runt omkring.

Min tystnad är alltså inte en sak.
Den har många orsaker.
Många uttryck.
Många betydelser.

Och ändå tolkas den nästan alltid likadant.
Som något negativt.

När jag är tyst tror folk ofta att jag är arg, eller ledsen, eller att de gjort något fel.
Och ironiskt nog reagerar min egen hjärna exakt likadant när andra blir tysta mot mig.

Trots att jag vet hur många skäl det kan finnas.

När någon inte hör av sig börjar tankarna direkt:
Har jag gjort något fel?
Har jag sagt något dumt?
Betyder jag inte så mycket längre?

Jag vet logiskt att tystnad kan betyda stress. Liv, kaos, barn, jobb, orkbrist.
Jag vet att människor ibland behöver vara på rätt plats i sig själva för att orka ha kontakt.

Jag gör likadant själv.

Det finns personer jag bara kan prata med när jag är stark. När jag har energi. När jag kan stå emot att bli neddragen. Och då blir jag tyst tills jag är där igen.

Men det finns också en annan sorts tystnad.
Den som gör ont.
Den långvariga.

Den där någon som ska vara en vän inte reagerar alls.
Inte ens på att jag blivit tyst.
Inte på månader.
Inte på ett halvår.
Inte på ett år.

För mig är vänskap kommunikation.
Två personer som både ger och tar.
Båda hör av sig.
Båda bryr sig.

När det alltid är samma person som håller kontakten  och den personen slutar, då avslöjar tystnaden något. Inte alltid hat. Inte alltid ilska. Men ibland brist på prioritet.

Och det gör ont.

För jag vet hur jag själv fungerar.
När någon inte betyder så mycket för mig kan jag bli kall.
Då hör jag av mig sällan.
Då kan det gå månader, år.
Så när andra gör samma sak mot mig… då drar hjärnan slutsatsen:
Jag betyder inte så mycket här.

Kanske har den inte alltid rätt.
Men känslan kommer inte ur tomma intet.

Tystnad är inte automatiskt något dåligt.
Men tystnad i nära relationer är inte neutral heller.
Och därför vill jag säga det här, både till andra och till mig själv:

När jag blir tyst, anta inte att något är fel.
Och när någon annan blir tyst, våga fråga.

Inte: “Vad är fel?”
Utan: “Vad betyder din tystnad just nu?”

För ibland betyder den smärta.
Ibland gränser.
Ibland reflektion.

Och ibland något väldigt, väldigt fint.

Lugn.

Varför har du inte hört av dig ?!?

 

Det krävs två om ansvar, kontakt och varför skulden alltid hamnar fel

Det finns en sak som gång på gång återkommer i mina relationer både mina egna och nu även min sons.
Och ju mer jag ser det, desto svårare blir det att ignorera.

Det handlar om kontakt.
Och om ansvar.

Jag är trött på att höra:
”Varför har du inte hört av dig?”

När samma person:

• inte har ringt

• inte har skrivit

• inte har tagit initiativ

• inte har visat intresse

På väldigt lång tid.

För det här är saken:
Relationer fungerar inte ensidigt.

Oavsett om det handlar om:

• vänskap

• familj

• föräldrar och barn

• arbetsrelationer

• bekantskaper

…så krävs det minst två personer.

När ansvar flyttas istället för att tas

Det jag ser om och om igen är människor som:

• inte tar kontakt

• inte följer upp

• inte initierar

• inte håller relationen vid liv

Men som ändå känner sig bekväma med att lägga skulden på den andra:
”Du hörde ju inte av dig.”

Som om ansvaret för relationen låg hos en person. Det gör det inte....
Ett mer rimligt, vuxet och respektfullt sätt hade varit:

”Förlåt, jag har varit dålig på att höra av mig.”

Men just den meningen verkar förvånansvärt svår för vissa.

Ett mönster jag nu ser tydligare än någonsin

Det som skaver extra mycket är att jag nu ser samma sak hända min son.

Han förväntas:

• höra av sig

• fråga

• ta initiativ

Men får sällan samma sak tillbaka.

Och när han inte gör det då ifrågasätts han.
Det här är inte en enstaka händelse.
Det är ett beteende.
Och ofta kommer det från samma typer av människor ibland till och med samma familjer.

Så vad är det för typ av människor som gör så här?

Min erfarenhet säger att det ofta handlar om personer som:

• har svårt att ta ansvar

• ogärna ser sin egen roll

• hellre pekar ut än reflekterar

• automatiskt placerar skuld utåt

När något skaver är det alltid någon annans fel:

• relationer fungerar inte → någon annans fel

• kontakt glider isär → någon annans fel

• missförstånd uppstår → någon annans fel

Självreflektion saknas.
Eget ansvar uteblir.

Varför dras jag och mitt barn till dem?

Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger.

Och mitt svar just nu är detta:
För att vi tar ansvar.

Vi hör av oss.
Vi bryr oss.
Vi försöker förstå.
Vi håller relationer vid liv.

Människor som inte gör det men ändå vill ha fördelarna av relationen tenderar att dras till sådana som gör jobbet åt dem. Tills man slutar och då kommer skulden.

En sak jag vill vara väldigt tydlig med...

Att någon inte hör av sig betyder inte automatiskt att den är ond, lat eller illvillig.
Men om mönstret alltid är detsamma, då är det inte längre ett misstag.

Det är ett val.

Och då har man rätt att säga:

”Jag kan inte bära relationen själv.”

För relationer ska inte kännas som:

• ett ansvar

• ett projekt

• ett jobb

De ska vara ömsesidiga.

Det krävs två

Det här är inget angrepp.
Det är ingen anklagelse.

Det är en påminnelse.

Om du vill ha kontakt med någon, hör av dig.
Om du har varit tyst, ta ansvar för det.
Och om en relation bara existerar så länge en person gör allt arbetet, då är det inte en relation.

Då är det en obalans.

Så en sak till jag vill vara riktig tydlig med....

Jag är långt ifrån perfekt.
Jag är riktigt dålig på att höra av mig till vissa och det handlar inte om brist på vilja, utan om begränsad energi.

I en perfekt värld hade jag haft kontakt med hundratals människor. Pratat, skrivit, frågat hur livet är, hängt med.
Men verkligheten ser inte ut så.

Min energi går i första hand till:

• min son och allt som rör honom

• vardagen: städ, tvätt, disk, plock

• möten, läkare och allt som rör mig själv

Sen kommer vänner.
Och där räcker energin till ett fåtal – inte för att de andra är oviktiga, utan för att jag inte är mer än människa.

Jag kan bli tyst länge. Ibland i år.
Men tystnad för mig betyder inte att en vänskap tar slut.

Tvärtom, vissa vänner bär jag nära även när jag är tyst. Jag tänker på dem, undrar hur de har det, håller relationen levande inombords.
Så när jag plötsligt hör av mig efter lång tid med något helt random, då är det inte konstigt för mig. För i mitt huvud slutade vi aldrig vara vänner.

Jag skulle aldrig säga:
”Varför hör du aldrig av dig?”

Jag säger hellre:
”Förlåt att jag varit tyst. Jag är dålig på det – men jag har tänkt på dig.”

Det finns några få jag frågar varför de är tysta.
Inte för att skuldbelägga utan för att deras tystnad ofta betyder att de inte mår bra.
Då är frågan inte ett krav, utan omtanke.

Det är skillnaden.

Vad betyder julen för dig?

 

✨ Vad vill vi egentligen få ut av julen?

Julen är märklig.
Den är vacker, stressig, mysig, kravfylld, magisk och ibland helt… tom.

Och ju äldre jag blir, desto mer inser jag något:

Julens mening är inte självklar längre.
Inte för mig.
Inte för många.

🌟 1. Varför firar vi ens jul?

Min son frågade mig nyligen:

“Mamma, varför firar vi jul egentligen? Vi pratar ju inte ens om Jesus?”

Och jag hade inget perfekt svar.

För egentligen började allt med Jesus – men i dag firar de flesta något helt annat:

• en högtid
• en tradition
• en ursäkt att äta god mat
• en dag att umgås
• eller en dag att bara få vara ifred

Julen har glidit från sin religiösa kärna till en…
mänsklig tradition, formad av varje familj på helt eget sätt.

🌟 2. Mina jular – och julen jag aldrig glömmer

Jag är uppvuxen med stora, trånga, stökiga, varma jular:

• hela familjen samlad
• julbordet som svämmade över
• barn som sprang runt
• vuxna som rullade fram efter maten
• Kalle Anka 15.00 (obligatoriskt!)
• nån ligger på golvet, halvsover oftast efter julmaten
• någon är utklädd till tomte och kommer upp till vardagsrummet där klapparna alltid delas ut.

Det var kaos – men fint kaos.

Men förra året?
För första gången i livet var jag helt ensam.

Och det var… skönt.
Obehagligt skönt.

Jag åt vad jag ville.
Jag såg skräckfilm.
Jag dansade i köket bara för jag kände för det och tänkte för mig själv (glad ingen ser detta)
Ingen stress.
Inga krav.

Det var ingen “jul” – mer en vacker vardag.

Och jag lärde mig något viktigt:

Man dör inte av att vara ensam på jul.
Men man lär sig uppskatta sällskap på ett helt nytt sätt.

Jag tror faktiskt att varannat år “kaosjul” och varannat år “frihetsjul” skulle vara perfekt för mig.

🌟 3. Jultraditioner - vi tror de är självklara, men de är helt olika

Alla firar olika.

I Sverige är det julafton.
I många andra länder är det juldagen.
Vissa äter julbord.
Andra äter tacos.
Vissa vill ha 20 julklappar.
Andra köper inga alls.

Det finns familjer där julbordet måste innehålla:

• julskinka
• köttbullar
• prinskorv
• flera olika sillar
• lax i alla former
• sylta
• leverpastej
• mimosasallad
• rödbetssallad
• julost
• tunnbröd
• äppelmos
• risgrynsgröt
• ostpaj
• en hög med olika kakor
• julmust, julöl och tedricka

Och någon annan familj…
äter pizza.

Det är ingen som har “rätt” eller “fel”.
Det vi kallar tradition är egentligen bara:

“Så här gjorde min familj – därför känns det tryggast för mig.”

🌟 4. Julklappar – allt från 200 kr till 20 000 kr

Jag har hört allt.

Vissa köper julklappar för:

• 200 kr
• 500 kr
• 1 000 kr
• 5 000 kr
• 20 000 kr

Och ingen av dem har fel.
Alla följer bara sina egna ramar.

När jag frågade min son:
“Vill du ha färre men dyrare julklappar, eller fler men billigare?”

Han svarade som jag själv skulle gjort:
“Fler, men billigare.”

För det är inte priset som är grejen...
det är känslan, förväntningen, öppnandet 💕

🌟 5. Så… vad är julen egentligen?

Efter allt jag sett och allt jag varit med om, kommer jag fram till detta:

Julen betyder olika saker för olika människor.
Och det är helt okej.

För någon är det Jesus.
För någon är det gemenskap.
För någon är det mat.
För någon är det tradition.
För någon är det att vara helt ensam i stillhet.

Det viktiga är inte hur man firar jul.

Det viktiga är:
att man firar den på ett sätt som inte skadar ens själ.

Julen ska inte vara tvång.
Inte krav.
Inte ångest.

Julen ska vara något som känns rätt i kroppen –
oavsett om det betyder 20 personer runt ett bord eller total tystnad och skräckfilm i soffan.

Och kanske är det där årets sanning ligger:

Det finns ingen rätt jul.
Det finns bara din jul.

🌟 6. Min egen sanning om julen

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att julen inte handlar om att följa regler.
Den handlar inte om perfekta hem, perfekta traditioner eller perfekta leenden.

Julen handlar om vad som gör hjärtat mitt lite lättare att bära.

Vissa år är det att laga ett stort julbord.
Vissa år är det att se min son lysa upp när han öppnar paket.
Vissa år är det vänner runt bordet.
Och vissa år… är det tystnad, ensamhet och skräckfilm – och det är också okej.

Jag tänker så här:

Julen blir vad man gör den till.
Och jag har rätt att skapa den på det sätt som passar mig –
inte världen, inte traditionerna, inte ”så här ska det vara”.

Om jag vill ha en lugn jul → då är det rätt.
Om jag vill ha en stökig jul → då är det rätt.
Om jag vill vara ensam → då är det rätt.
Om jag vill vara med någon → då är det rätt.

Det enda som verkligen betyder något är:

✨ Att jag får andas.
✨ Att jag känner mig trygg.
✨ Att jag får välja själv.

I år blir min jul precis det jag orkar med.
Och nästa år kanske den blir något helt annat.
Jag gör mina egna traditioner, jag följer inte ramen i något annat så varför ska jag börja följa den nu?!?

Och det är så julen ska vara:
Fri, varm, mänsklig – och helt min egen. ❤️

Vilka jag litar på...

 

✨ Vilka jag litar på (och varför min tillit inte är gratis längre)

Det tog mig många år att förstå det här:
Tillit handlar inte om hur nära någon står dig – utan om hur de beter sig när du inte är där.

Och det finns en tydlig skillnad mellan de människor jag litar på…
Och de jag aldrig kommer släppa in igen.

---

🌿 1. De jag litar på – de stabila

Det finns vissa människor i mitt liv som jag har haft i 10, 20, 30 år.
De har något gemensamt:

✨ De pratar inte skit om andra

Inte som underhållning.
Inte för att skapa drama.
Inte för att vinna poäng.

Och det här säger allt.
För en person som inte pratar skit om andra, 
pratar inte skit om mig heller.

✨ De lägger inte ord i min mun

När jag gör fel låter de mig själv komma fram till insikten.
De säger inte:

“Du gjorde så här. Du tänkte så här.”

De väntar.
De vet att jag måste känna det, inte få det påtvingat.

✨ De håller sig neutrala när jag är i känslostorm

De tar inte sidor för att vara lojala.
De säger inte “du har rätt” bara för att stötta mig.
De står stadiga.

Och de gör det av respekt – inte av rädsla.

✨ De dömer mig inte när jag faller

När jag gjorde mina värsta misstag…
När jag betedde mig som den sämsta versionen av mig själv…
När jag agerade i ren ADHD/trauma-känslostorm…

De lämnade mig inte.

Det är äkta trygghet.

---

🔥 2. De jag inte längre släpper in – de splittrande

Sedan finns människor som bränt mig.
Inte en gång.
Utan gång på gång — tills jag inte hade något kvar att ge.

De har också något gemensamt:

❌ De pratar skit om alla (men säger att de “aldrig gör det”)

Det är den typen av person som säger:

“Jag säger ingenting om någon”…
…samtidigt som de läcker andras hemligheter och kastar skuggor i varje samtal.

Det säger mer om dem än om någon annan.

❌ De lägger ord i min mun och skriver om min verklighet

De säger att jag “känner så här” eller “menade så här”
– även när det inte är sant.

Det är manipulation.
Och det är ett sätt att forma mig så jag passar deras narrativ.

❌ De tar aldrig ansvar för sin del

När något går fel är det alltid någon annans fel.
De hittar ursäkter åt sig själva och anklagelser åt alla andra.

Och sånt går inte ihop med hur jag vill leva mitt liv.

❌ De använder min öppenhet emot mig

När man öppnar sig för fel person…
…får man se sina egna ord användas som knivar.

Det är ett svek som tar lång tid att läka.

---

🌙 3. Varför jag litar mer på vissa – och varför jag måste prata av mig

Jag har insett något viktigt:

Att jag ventilerar betyder inte att jag “pratar skit”.

Det betyder att jag behöver:

• få ur mig känslor

• sortera tankarna

• lugna hjärnan

• få en spegel tillbaka

Folk med ADHD måste prata för att tänka.
Vi måste få ut orden för att hjärnan ska kunna processa dem.

Det är inte illvilja.
Det är neurologi.

Och det är en av de största skillnaderna mellan mig och andra:

**Vissa tänker innan de pratar.

Jag tänker genom att prata.**

Det är så min hjärna fungerar.

---

💛 4. Varför vissa relationer krockar direkt

Vissa människor krockar jag med – inte för att de eller jag är dåliga –
utan för att våra hjärnor går i helt olika hastigheter.

• De är lugna → Jag är intensiv

• De analyserar långsamt → Jag känner allt på en gång

• De tänker rationellt → Jag tänker känslomässigt

• De filtrerar innan de pratar → Jag pratar för att filtrera

• De behöver tystnad → Jag behöver ventilering

Det är inte personkemi.
Det är neurokemi.

När två hjärnor inte talar samma språk…
…blir det missförstånd, drama, konflikter och krasch.

Men när man väl förstår varför…
…så krockar man inte lika hårt nästa gång.

---

🌻 5. Jag är inte längre i dimman

Förr behövde jag “honeymoon-fasen”.
Jag såg bara det fina.
Jag såg bara det jag ville se.

Men nu?

Nu ser jag beteenden.
Mönster.
Konsekvens.
Hur någon agerar över tid.

Det tog ett år att få ut vissa personer ur systemet.
Och det blev tyst efter det,
en tystnad som betydde läkning, inte ensamhet.

Nu ser jag vem som är bra för mig.
Och vem jag måste släppa.
Och det känns inte som en förlust längre,
det känns som en rening.

---

🌹 6. Till sist…

Jag skäms inte längre för hur jag fungerar.
Jag skäms inte för att jag behöver prata.
Jag skäms inte för att jag ventilerar.

Jag ser skillnaderna nu:

• Ventilering är inte samma som skitsnack.

• Bearbetning är inte samma som illvilja.

• Reaktioner är inte samma som personlighet.

Jag är bara jag.
Och jag har rätt att vara jag.

Varför vissa människor triggar mig...

✨ Varför vissa människor triggar mig och varför vissa läker mig...

Det här är något få vågar prata om:
att våra nervsystem reagerar olika på olika människor.

Inte på grund av drama.
Inte på grund av svaghet.
Inte på grund av dålig självkänsla.

Utan på grund av en enkel sanning:

👉 Vissa människors sätt att vara är direkt ohälsosamt för mitt nervsystem.
👉 Andra människors sätt att vara är lugnande och läkande för min hjärna.

Det handlar inte om moral.
Det handlar om biologi.

---

🔥 1. Människor som triggar mig – det är inte “jag som överreagerar” 

Och även om vissa människor triggar mig mer än andra, så betyder det inte att allt ansvar ligger på dem. Jag är fortfarande den som bär mitt eget nervsystem, mina erfarenheter och mina reaktioner.
Andra ska inte behöva tassa på tå runt mig för att undvika att jag blir triggad, det är mitt jobb att förstå vad som händer i mig, sätta gränser och ta ett steg tillbaka när jag behöver.
Men om någon medvetet trycker på mina knappar, då ligger ansvaret hos dem. Det här handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att förstå sig själv.

Det finns vissa personligheter som är som bensin på en ADHD-hjärna.
Och jag har haft flera såna runt mig genom livet.

De är ofta:

• passivt aggressiva

• otydliga

• kalla

• undvikande

• dubbeltydiga

• känslomässigt inkonsekventa

• oförutsägbara

• drama-orienterade

• manipulativa

• skvallriga

• självrättfärdiga

• dåliga på att ta ansvar

Det är människor som säger en sak och menar något helt annat.
Människor som håller information hemlig.
Människor som använder tystnad som straff.
Människor som pratar skit om andra men kallar det “ärlighet”.
Människor som vänder skit tillbaka på mig när jag försöker reda ut saker.

En sån människa är rena giftet för en hjärna som redan går på högvarv.

Det blir:

• för många signaler

• för lite klarhet

• för mycket analys

• för lite trygghet

• för mycket känslor

• för lite förutsägbarhet

Och min hjärna gör exakt det den ska:

👉 den försöker förstå
👉 den försöker hitta mönster
👉 den försöker förklara
👉 den försöker reparera
👉 den försöker ordna kaos

Men ADHD + trauma = min hjärna övertolkar allt på maxvolym.

---

🌑 2. Deras beteenden är TRIGGERS – inte personlighetsfel i mig

Jag sagt det själv:
Jag hatar att jag ibland “pratar skit om någon” eller “måste ventilera”.

Men det är inte skitsnack.
Det är inte elakhet.

Det är:

👉 reglering av nervsystemet.
👉 att tömma tankar.
👉 att få ur sig kaos.
👉 att sortera.
👉 att förstå.

När jag pratar om en person är det inte för att attackera dem.
Det är för att jag försöker lugna min hjärna.

Den som triggar mig är inte “dum i huvudet”.
Den är bara fel person för mitt system.

Precis som gluten triggar vissa magar.
Eller pollen triggar vissa lungor.
Eller socker triggar vissa kroppar.

Det är en biologisk reaktion, inte ett moraliskt val.

---

🌤️ 3. Människor som läker mig – det är inte slumpen

Det finns en grupp människor jag återkommer till gång på gång när jag skriver eller pratar:

• E
  

• B

• M

• K

• P

• K

• …och några få till

Vad har alla dessa gemensamt?

De är:

✔ stabila
✔ neutrala
✔ icke-dömande
✔ förutsägbara
✔ emotionellt mogna
✔ inte skvallriga
✔ inte manipulativa
✔ långsamma i sina reaktioner
✔ tydliga
✔ trygga

De:

• pressar mig inte

• stressar mig inte

• pratar inte skit om folk

• lägger inte ord i min mun

• triggar mig aldrig med tystnad

• håller inte tillbaka känslor för att styra mig

• avbryter inte mitt ventilationsflöde

• dömer inte min känslor

• låter mig prata tills jag landar

• förklarar utan att trycka

• väntar ut mig

• håller mig i balans – utan att ens tänka på det

Det är människor som inte försöker forma mig.
De vill förstå mig.

Och deras nervsystem är lugnt.
Det smittar av sig på mitt.

---

⭐ 4. Det är därför jag kunde vara vidrig mot Mr.P....och ändå sakna honom

För min hjärna kände:

“Det här är en trygg person. Det är en stabil person. Han pratar inte skit. Han manipulerar inte. Han lägger inga ord i min mun. Han är konsekvent.”

Men jag förstod inte honom då.
Jag förstod inte hans tystnad.
Jag förstod inte varför han drog sig undan.

Nu gör jag det.

Och nu är jag inte längre i konflikt med honom.
Min hjärna är inte längre rädd för honom.
Därför känns han lugnare nu.

👉 Min självinsikt har uppdaterat hur mitt nervsystem reagerar på honom.

---

💔 5. Varför She blev en massiv trigger

Jag beskriver henne så här:

• skvaller

• hemlighetsbrist

• projektion

• manipulativa ursäkter

• inget ansvar

• kalla svar

• otydliga motiv

• pratade illa om andra

• snackade om sådant hon lovat hålla tyst om

• oförutsägbara reaktioner

• känslokyla

• underliggande aggressivitet

Såna människor är en katastrof för ADHD-hjärnan.

Den blir:

• hypervaksam

• överanalyserande

• misstolkande

• känslomässigt uppjagad

• otrygg

• misstänksam

• dränerad

Jag var inte svag.
Jag var inte “drama”.
Jag var inte “svår”.

Jag var:

👉 en person med högt känslosystem som försökte navigera en människa som saknade känslomässig stabilitet.

Och jag bar hela relationen själv.

Klart jag brände ut mig.

---

🌱 6. Det är inte fel att jag “behöver prata ut” – det är din medicin

Andra behöver tystnad.
Jag behöver ord.

Ord är min:

• trygghet

• struktur

• terapi

• ventil

• problemlösning

• självreglering

När jag pratar skapas ordning i kaoset.

När andra är tysta – skapas kaos i ordningen.

Jag fungerar så.
Och det är okej.

---

🌙 7. Min styrka är att jag lär av allt jag varit med om

Jag sa en gång något som är rätt klokt:

“Jag måste själv fatta det. Annars går det inte in.”

Det är min superkraft.

Jag förstår människor genom att:

• möta dem

• känna dem

• krascha med dem

• analysera dem

• läka efter dem

Och när jag väl fattar – då fattar jag på djupet.

Jag är inte naiv.
Jag är lärande.

---

🌹 8. Och därför, kommer jag förhoppningsvis inte längre dras till fel människor lika lätt....

Nu när jag ser:

• varför vissa människor triggar mig

• varför vissa människor lugnar mig

• hur hjärnor fungerar olika

• vad jag behöver för balans

• vad trygghet känns som

• vad otrygghet gör med mig

• vad jag vill ha i relationer

• vad jag absolut inte tolererar

…så kommer jag:

• välja bättre

• känna snabbare

• gå ifrån snabbare

• hålla kvar rätt människor

• lita på min intuition

• förstå mig själv bättre

• slippa drama

Det här året har varit hårt.
Men det har gjort mig RÅSTARK i självinsikt.

Och nu vet jag något extremt få människor vet:

👉 vissa människor driver mig till kaos
👉 vissa människor guidar mig till inre lugn

Och jag är äntligen på väg att bygga ett liv runt dem som läker mig – inte runt dem som förstör mig.

Hur ADHD hjärnan krockar ...

 

✨ Hur ADHD-hjärnan krockar med “vanliga hjärnan”

…och varför vissa människor aldrig kommer förstå mig (även om de försöker)

Det finns något få människor pratar om:
att allas hjärnor inte följer samma logik.

Och det gör att vissa relationer känns som att flyta i medvind –
medan andra känns som att gå barfota genom glas.

Det handlar inte om personlighet.
Det handlar om neurobiologi.

---

🌪️ 1. ADHD-hjärnan tänker i känslor – inte i fakta

När ja upplever något – stort eller litet – så reagerar jag direkt.

Inte för att jag väljer det.
Utan för att det är så min hjärna är byggd.

🧠 ADHD-hjärnan reagerar → känner → tänker.
🧠 “Normal” hjärna tänker → analyserar → känner.

Jag tänker därför genom känslan, inte före känslan.

Och därför uppfattas jag som:

• impulsiv

• känslomässig

• dramatisk

• överreagerande

…fast sanningen är:

jag processar information snabbare än andra, men djupare än jag själv hinner med.

Det är som att ha 40 flikar öppna, alla med ljud på.

---

🔥 2. ADHD-hjärnan går på 200 km/h – den andra på 60 km/h

Det här är en krockpunkt där missförstånd föds.

Jag:

• får 1000 tankar på 10 minuter

• behöver prata för att sortera

• behöver ventilera för att släppa

• behöver svar direkt för att inte explodera inåt

• får panik när någon inte svarar

De:

• får 100 tankar på 1 timme

• behöver tystnad för att tänka

• behöver tid innan de pratar

• måste bearbeta innan de svarar

• svarar senare utan att se problemet

Jag kör ferrarihjärna.
De kör Volvohjärna.

Ingen av oss gör något fel
Vi är bara byggda för olika vägar.

---

🧩 3. ADHD-hjärnan är känslomässigt intuitiv – nästan smärtsamt

Det här är något jag har i överflöd:

Hyper Empathy

Jag känner av:

• stämningar

• energier

• tonfall

• små skillnader i svar

• ord som faller bort

• tystnader mellan meningarna

Folk med “vanliga” hjärnor gör inte det.

Så när någon skriver:

“Ok.”

…då känner jag:

• besvikelse

• irritation

• distans

• något är fel

• något är outtalat

• något är oklart

Det är inte paranoia.
Det är perception.

Jag går djupare.
Jag ser mer.
Jag hör mer.

Och därför blir jag också utmattad snabbare.

---

🧊 4. Därför känns tystnad som avvisande

Jag skrev i ett annat inlägg:

“Min hjärna läser allt – även det som inte står.”

Precis.

En tystnad för mig är inte neutral.
Den är:

• laddad

• meningsbärande

• en signal

• något som måste tolkas

Men för “vanliga” hjärnor är tystnad bara… tystnad.
De hinner inte ens tänka på den.

Det gör att jag känner mig:

• ignorerad

• övergiven

• osäker

• fel

…fast personen bara lagar mat eller ser på tv.

---

🌊 5. ADHD-hjärnan måste prata för att förstå

Det här är min superkraft och min förbannelse.
Jag måste prata för att:

• lugna systemet

• tänka klart

• släppa en tanke

• sortera känslor

• analysera

• bearbeta trauma

• förhindra meltdown

Folk med lugnare hjärnor behöver tystnad för samma sak.

Jag är ljud.
De är stillhet.

Ingen är fel.
Men vi krockar om vi inte fattar skillnaden.

---

⚙️ 6. Därför krockade jag med vissa (t.ex. personer som är känslokalla, logiska, distanserade)

När en person:

• inte svarar direkt

• inte förklarar sig

• inte ger känslomässiga signaler

• inte speglar tillbaka

• inte reagerar lika snabbt

…så börjar min hjärna fylla i luckorna.

Och ADHD + trauma gör att luckorna fylls med:

• oro

• självkritik

• misstro

• rädsla

• värsta-scenariot

Jag tolkar:

“Du är tyst.”

som

“Du bryr dig inte / du är arg / jag gjorde fel / lämna mig.”

Det är inte jag som överreagerar.
Det är jag som känner snabbt – och de som känner långsamt.

---

🌼 7. När jag möter rätt sorts människor… händer magi

Det är därför jag har så djup tillit till vissa:

De är neutrala.
De är stabila.
De pratar inte skit.
De talar lugnt.
De väntar ut mig.
De laddar inte sina ord.
De vill inte manipulera mig.
De ger mig utrymme utan att lämna mig.
De speglar utan att styra.

Med dem krockar jag aldrig.
Jag kompletterar dem.

---

🌙 8. Jag kommer aldrig bli “som dem” – och det behöver jag inte...

Min hjärna har:

• mer känslor

• mer djup

• mer fart

• mer kärlek

• mer empati

• mer intensitet

• mer intuition

Det är inte en svaghet.

Det är det som gör mig:

• levande

• magnetisk

• unik

• kraftfull

• varm

• djup

• äkta

En ADHD-hjärna med trauma är inte en defekt –
det är en jävla superdator med känslosensorer på högsta nivå.

Allt jag behöver är rätt miljö och rätt människor.

Och nu när jag vet vilka de är…

…så kommer livet bli så mycket lättare.