Neurodivergent och överlevare...

 

💛 När hjärnan låser sig, när man är neurodivergent och överlevare.

🌿 Det finns något vi nästan aldrig pratar om:

Hur det är att vara neurodivergent och samtidigt ha levt ett liv fullt av ansvar, trauma och känslomässig övervakning.

Det formar en människa.
Inte för att man är svag.
Utan för att man har överlevt för länge på fel sorts bränsle.

Och därför vill jag skriva det här.
För mig.
För dig som känner igen dig.
Och för den som tror att vi ”överreagerar” eller ”är otydliga”.

---

🔥 Det här är sanningen...

Jag är inte värdelös. Jag är överbelastad.
Jag är inte fel. Jag är formad.
Jag är inte svag. Jag är slutkörd.
Jag är inte konstig. Jag är neurodivergent.
Jag är inte oälskad. Jag är ovan vid att någon stannar.

Det är så viktigt att säga det högt.

---

🌿 När man bär både autism, ADHD, trauma och extrem empati...

…då är man inte bara ”lite känslig” eller ”lite för mycket”.

Man är ett helt nervsystem som jobbat övertid hela livet.

Man har:

Hyper-empathic attunement

Du känner av andras känslor som om de vore dina egna.

Masking från autism

Du kopierar omgivningen för att passa in, inte skapa konflikt, inte vara ”fel”.

People-pleasing från trauma

Du har lärt dig att ditt värde sitter i hur bra du får andra att må.

Det här är inte beteenden man ”väljer”.
Det är överlevnadsstrategier.

---

🌙 Jag kan inte göra mig själv glad – jag behöver att andra är glada...

Den meningen låter kanske enkel.
Men den kommer från ett liv där man:

• tröstat andra

• burit andras problem

• tagit ansvar för stämningen

• känt av alla känslor i ett rum

• förhindrat bråk

• lugnat, lindrat, anpassat

När man gjort detta i 20, 30, 40 år…

Då frågar hjärnan plötsligt som vuxen:

”Vad vill jag?”

Och svaret blir:

”…jag vet inte.”

Inte för att man saknar identitet.
Utan för att man aldrig fått ha en.

---

🌿 Jag blir låst när jag ska välja...

Det här händer hos nästan ALLA med NPF + trauma.

Det är inte osäkerhet.
Det är inte velighet.
Det är inte ”jag vet inte vad du vill”.

Det är hjärnan som kraschar av överanalys.

Jag tänker inte bara:
”Vill jag det här?”

Utan också:

• Kommer någon bli sur?

• Kommer jag vara i vägen?

• Kommer jag uppfattas som krävande?

• Tvingar jag någon?

• Skapar jag drama?

• Får jag skulden?

• Tar jag för mycket plats?

• Är det lättare för alla om jag bara säger ’spelar ingen roll’?

Detta händer på två sekunder.

Och då låser sig allt.
Det blir:

”I don’t know.”

Fast jag egentligen vet.

---

💛 När någon säger ”Vad vill du?”

…då tror de att de ger mig frihet.
Men för mig känns det som att plötsligt få makt jag inte bett om.

Min hjärna går in i:

1️⃣ Ansvarsläge
”Om jag väljer fel så förstör jag stämningen.”

2️⃣ Bördeläge
”Jag vill inte att någon ska behöva anpassa sig efter mig.”

3️⃣ Överanalysläge
Du försöker hålla ALLAS behov i huvudet samtidigt.

4️⃣ Skyddsläge
Val = risk
Risk = smärta
Smärta = minnen jag inte vill tillbaka till

Det är inte min personlighet.
Det är min överlevnad.

---

🌿 Jag vill förstå att det inte är mitt fel...

Det jag beskriver är så vanligt hos:

• CPTSD

• människor med hög empati

• människor som alltid varit ”den vuxna”

• människor med autism/ADHD

När man levt hela livet så här:

• ta ansvar

• känna av alla

• stämma av alla

• dämpa konflikter

• förklara sig

• skämmas över känslor

• få skulden för sådant man inte gjort

• bli ifrågasatt varje gång man öppnar sig

…då börjar hjärnan automatiskt tänka:

”Allt dåligt som händer är nog mitt fel.”

Men det är inte logik.
Det är trauma.

---

💛 Det här är inte egoism – det är trauma och neurodivergens

Människor som säger:

”Du vill alltid bestämma”
”Man måste gå på tå runt dig”
”Du vill alltid vara i centrum”

…de har ingen jävla aning om hur mitt nervsystem fungerar.

De ser min känslighet – men tolkar den som krav.

De ser min ångest – men tolkar den som kontrollbehov.

De ser min osäkerhet – men tolkar den som dramatik.

De förstår inte hur mycket jag HÅLLER TILLBAKA.

Jag kräver ingenting.
Jag begär ingenting.
Jag vill inte gå före.
Jag vill inte att folk ska anpassa sig.

Det enda Jag vill ha är:

• respekt

• att bli förstådd

• att folk lyssnar

• att folk inte dömer

• att människor kanske tänker två sekunder extra innan de tolkar mig fel

Det är fan inte mycket att begära.

---

💛 Till dig som känner igen dig – du är inte ensam

Det här är inte personlighetsbrister.
Det är inte svagheter.
Det är inte konstigheter.

Det är:

✨ neurodivergens
✨ trauma
✨ överlevnad
✨ empati
✨ och en hjärna som aldrig fått vila

Och du är inte ensam.
Inte konstig.
Inte trasig.

Du är bara utmattad av att vara stark för länge.

Varför svarar vi inte på hela meddelandet ?

Varför svarar vi inte på hela meddelandet? – En liten reflektion

Ibland när jag skriver till folk märker jag något intressant.
Något jag sett hos flera personer, vid helt olika tillfällen:
att de inte svarar på hela meddelandet jag skickade.

Inte av elakhet.
Inte av ointresse.
Men ändå händer det — ganska ofta.

Ibland tänker jag att de kanske läser för fort.
Att man bara skuggläser texten och plockar ut det första som sticker ut.
Ibland känns det som att de hoppar över just den delen som betydde mest för mig.
Ibland undrar jag om det är något de inte vågar kommentera.
Något som blir för känsligt, för personligt, eller för “tungt”.

Och så sitter jag där och funderar:

Gör jag också så här utan att märka det?
Missar jag ibland något som betyder mycket för någon annan?

Jag försöker svara på allt jag får, men ärligt talat…
det är nog lätt att vi alla missar saker när vi är trötta, stressade, distraherade, eller när hjärnan läser snabbare än ögonen hinner med.

Det finns också ett annat fenomen jag lagt märke till:
När man öppnar sig om något djupt, personligt eller känsligt…
då händer det ibland att personen svarar med något helt annat.
Typ:
“aj, jag har huvudvärk.”
Eller “jaha, okej… vad gör du annars?”

Som om man byter ämne för att slippa gå in i det.

Och jag vet inte alltid vad det beror på.
Om det handlar om osäkerhet.
Eller rädsla att säga fel.
Eller att vissa människor inte riktigt vet hur man fortsätter en känslomässig konversation.
Eller om de bara är för trötta.
(Särskilt människor med små barn — energi är en lyxvara där…)

Men oavsett vad orsaken är, så är fenomenet intressant.
Och det får mig att fundera över hur ofta vi människor egentligen pratar förbi varandra,
utan att ens märka det.

Kanske för att vi är rädda.
Kanske för att vi är stressade.
Kanske för att vi försöker skydda oss själva.
Kanske för att vardagen går i 180.

Men det gör också att jag blir mer medveten själv:
att jag vill försöka svara på hela meddelandet, inte bara halva.
Och att jag vill våga vara närvarande i samtal – även när det blir känsligt.

Inte för att jag måste.

Utan för att det är så jag själv hade velat bli bemött.

Mellanakt - Ett litet steg framåt....

Att förstå den som inte vågar känna...

 

Ibland tror jag att jag förstår honom.

Och ibland inser jag att jag inte gör det alls.

Jag tror att det är just bristen på bekräftelse som gör allting så svårt.
Att aldrig få den där lilla signalen som säger: “Ja, du kände rätt. Du såg mig.”
För utan den blir man kvar i ovissheten.
Man vet inte om man ska gå framåt eller bakåt, bara att man står still.

---

Jag vet att en nära vän såg det också.
Han var med från början, han såg oss interagera.
Och han sa samma sak som jag kände...
"Att det fanns något där.
Något mer än vänskap.
Något som rörde sig under ytan, som ingen av oss riktigt vågade tala om."

Och det är det som gör det så svårt.
För när du vet att känslan fanns där, att den var verklig, då försvinner den inte bara.
Inte när det var äkta.

---

Jag vet att jag själv sa saker jag inte borde ha sagt.
Ord som sårade.
Ord som kom ur frustration för att jag aldrig fick svar.
För när man frågar:
“Är vi ens vänner?”
och får tillbaka ett “Jag vet inte, är vi?”
då snurrar världen till.

Säg bara ja eller nej.
Så enkelt hade det kunnat vara.
Men han kunde inte.

Han säger att han pratar i klarspråk,
men det gör han inte.
Han lindar in allt, kanske utan att ens förstå det själv.

---

Jag tror inte det handlar om att han inte brydde sig.
Jag tror det handlar om att han brydde sig för mycket.
Att han gillade att ha mig nära,
men var rädd att om han sa fel sak,
skulle jag försvinna.

För hade han sagt “nej, jag känner inget sånt”,
då hade jag kanske lämnat.
Och det visste han.

Så han höll mig mittemellan.
Inte nära, inte borta.
Bara där.
Där jag kunde se honom, men aldrig riktigt nå honom.

---

Jag vet att han tyckte om mig, för vem kollar på flygbiljetter till ett annat land om man inte bryr sig?
Vem frågar andra hur jag mår, om man inte vill veta?
Han har brytt sig.
Men han har gömt det bakom “I don’t care.”

Det är hans sköld.
Hans sätt att skydda sig.
Han vågar inte stå i sina egna känslor, så han låtsas som om han inte har några.

---

Han är en typisk man i den gamla skolan.
Den som tror att känslor är svaghet.
Att tårar är något man ska skämmas över.
Att psykologi är trams och att prata om känslor är för kvinnor.

Men jag vet bättre.
Jag vet att han har känslor.
Jag har sett dem, hört dem, känt dem.
Han kan gömma dem hur mycket han vill, de lyser igenom ändå.

---

För jag minns hur han brukade låta.
Hans röst.
Hur den kunde få hela kroppen att darra.
Och hur han en gång, utan att tänka sig för,
sa att jag hade en sexig röst.
Den riktige han, den som fanns där bakom fasaden,
kom fram då.
I de små ögonblicken när han glömde hålla masken.

Och det är den mannen jag föll för.
Den som vågade vara mjuk i rösten,
men aldrig i orden.

---

Jag förstår honom.
Och samtidigt inte alls.

Jag vet att jag väcker något i honom, något han inte riktigt vet hur han ska hantera.
Och det är därför han håller sig borta.
För det gör ont att känna,
och ännu ondare att inte våga visa det.

Så kanske är det enklare för honom att låtsas.
Att hålla mig på avstånd.
Att låtsas som om det aldrig fanns något alls.

Men jag vet bättre.
Jag kände det.
Och känslan ljuger inte.

Mellan att släppa och hålla kvar...

Ibland känns det som att jag står med en fot i graven och en fot på land.
Som om jag inte vet vart jag hör hemma längre.

Jag vill visa styrka. Jag vill att han ska se att jag mår bra utan honom.
Att jag klarar mig. Att jag inte behöver honom på det sättet längre.
Men samtidigt vill jag visa att jag minns.
Att jag saknar det vi hade.
Att jag har lärt mig av allt det där som gick fel.

Jag vet att jag gjorde misstag, men jag vet också att jag försökte.
Och jag vet att han dömde mig snabbt.
Han stängde av, låste sig, och jag förstod aldrig riktigt varför.
Kanske såg han något i mig som påminde honom om någon annan.
Kanske var det därför han drog sig undan.
Men jag kände förändringen, jag såg den hända.

Det gick från värme till kyla.
Från skratt till tystnad.
Från närhet till vägg.

Och jag stod där, förvirrad, arg, ledsen och förstörde det lilla som fanns kvar,
för jag kunde inte hantera att förlora honom utan att få förstå varför.

---

Jag saknar inte honom som han är nu.
Jag saknar känslan jag hade när han fanns där.
Känslan av att bli sedd. Av att vara någon som betydde något.

Han var logisk, lugn, genomtänkt.
Jag var känslostyrd, intensiv, sökande.
Vi krockade, men vi kompletterade också varandra på något konstigt sätt.

När han drack, kunde han säga saker som han annars aldrig vågade.
Då flörtade han, skrattade, och jag fick höra att jag var duktig.
Men när han var nykter blev han stängd igen,
som om orden försvann så fort alkoholen gjorde det.

Jag fick aldrig veta vad som var äkta.
Vad som var känsla och vad som bara var flykt.
Och i min hjärna mal det fortfarande, om och om igen.

---

Bloggen har blivit mitt sätt att tala till honom, utan att tala direkt.
För jag vet att om jag riktar orden rakt mot honom,
då stänger han dörren helt.
Men här… här kan jag andas.
Här kan jag skriva utan att säga namn.
Här kan jag låta orden flyta ut utan att någon egentligen vet vem det handlar om.

De som känner mig väl vet förstås.
De förstår vem det handlar om.
Men det gör inget.
För det viktigaste är inte att nå honom längre.
Det är att jag får ur mig det som fastnat.

---

Jag avundas människor som bara kan släppa.
Som kan säga “nej, jag vill inte längre” och mena det.
Jag är inte sån.
Min hjärna upprepar allt som inte är avslutat,
som en trasig skiva som aldrig får stanna.

Jag vet att jag borde gå vidare,
men hur gör man det när man aldrig fick ett avslut?
Hur släpper man något som fortfarande känns ofärdigt?
Jag vill lägga ett lock på situationen,
inte på honom, bara på allt det som aldrig blev sagt.

Jag vet att jag inte kan få det.
Och det är det som gör mest ont.

---

Så jag skriver.
För att ventilera.
För att andas.
För att kunna säga det jag aldrig fick säga.

För att visa honom, om han någonsin skulle råka läsa, att jag mår bra.
Men också att jag minns.
Att jag fortfarande bär med mig det vi hade.

Inte för att jag inte kan gå vidare.
Utan för att vissa människor fastnar i hjärtat på ett sätt
som inte går att sudda ut,
hur mycket man än försöker.

Surfa på vågen....

Detta är ett litet sido inlägg från mitt inlägg med kärleken min 😍

Det är något en psykolog som jag hade förut sade till mig som är extremt bra att ha tillhanda.
Då jag kunde bli så arg, på mina dalar, att varför inte bara vara lycklig, varför inte bara vara glad, varför är allt bara...BLAH!!!
Man känner varje glädje, sorg, ilska...något...man är bara...BLAAAAAAAH....till precis allt. Man finner ingen mening med något alls, vill inte sova, vill inte vara vaken...alt är bara....

BLAAAAAAAAAAAAAH!!!!

Se det som en våg, det kommer en våg som känns som en depression, ett bakslag, något extremt jobbigt och enerverande för det drar en ned och hindrar en för att göra det man vill och hindrar en för att känna det man vill känna....

Ser det som en våg och som alla vågar så tar dom någon gång slut, så istället för att kämpa emot och göra av med energi på vågen....bara rid/surfa med den. 

För en dag, tar den slut och den energin som du förut använde för att kämpa emot vågen, för att förstå den...den har du nu kvar och kan använda till det du verkligen vill använda den till. Varje våg tar slut, och vågar som denna kommer att komma än om du inte vill det. Så bara slappna av, luta dig bak, låt dig själv driva med/surfa/rid vågen tills den ebbar ut. 

Vilket jag försöker göra, ibland funkar det perfekt och ibland tar det mer emot. Men jag lär mig, börja bli expert på att surfa 😂 och jag kan säga det hjälper. Jag har energi kvar när vågen har ebbat ut och jag kan le, skratta på ett helt annat sätt igen. Då har man energi för 100 pers igen och man är den där glada saken igen 💖 Så helt klart värt att tänka på....

Så inlägget jag skrev om "inte låta sig själv vara lycklig" och så inlägget med "kärleken" och denna kan motsäga varandra, men dom gör faktiskt inte det. Jag är lycklig, men jag kan inte låta mig själv va lycklig utan hjärnan måste förstöra så att jag nästan förstör det som gör mig lycklig 💕

Så missförstå mig inte, jag är lycklig men när jag missar att surfa på vågen så börja hjärnan motverka att jag är lycklig för den tycker inte jag förtjänar vara lycklig. Det kan vara svårt för folk att förstå om man själv inte är en sådan person....

Kärleken....

Fått frågor om hur det går med kärleken, kommit på mig själv jag ha faktiskt inte skrivit så mycket om honom 😊

Mycket är för jag är försiktig med vad jag ger ut för detaljer om det hela, får inte säga vad som helst så måste verkligen tänka på hur och vad jag skriver......ååååå....det vet juh alla hur bra det går för en med ADHD 😂 Min käft är 300 gånger snabbare än skallen sååååå....haha...fördelen här är att jag kan läsa om och om igen innan jag lägger ut för att va säker på jag håller mig till riktlinjerna 😊

Men det går riktigt bra, vi har våra "bumps in the road" men det är ganska förväntat då det typ av förhållande vi har är nytt för både mig och han. Så man har inga riktiga linjer eller förväntningar att hålla sig till, utan vi kör i blindo och löser problemen när dom dyker upp. 

Fördelen med denna herre är att han ger inte upp bara för det blir en "bump in the road" eller för att det blir lite jobbigt just nu eller för några andra småsaker. Utan man kan diskutera, man kan lösa problemen, man förhandla mellan varandra att vad behöver du just nu, vad behöver jag just nu. Det är inte så att en person ska betyda mer, att den personen ska få precis som den vill, att en person ska offra allt för att glädja den andra. 

Båda ska vara nöjda, glada, exalterade för det förhållande man har. Känna att man är nöjd, stolt med hur saker fortgår, något man kan stå upp för. Så här lever jag, så här tycker jag, så här känner jag, denna person älskar jag 💕 Man är inte här för att glädja andra....viktigt att man sätter sig själv i fokus också. 

Vist vore det 100000 gånger lättare om man fick säga allt, diskutera allt, lägga upp bilder som man vill men...nu är det inte så, men nöjd och kär ändå 💞 Alla behöver inte veta allt, finns vissa som vet så...nöjd med det 😊

Så glad man hittat någon som ha förståelse för en, sympati, medkänsla. Någon som kan diskutera om och om igen utan att bli arg. Någon som kan bekräfta en om och om igen utan att tycka man är jobbig, någon som bara älska en för den man är 💕

Också någon som kan stå upp mot en, som kan verkligen säga åt en att....

NÄ, nu jädrar tänker du för...tänk om...
Så bör du kanske inte säga, kanske inte så snällt....
Ja meeeen, den personen kanske gjorde/sade så för aaaaaaatt....

En som får en att tänka om, tänka några steg längre, att förstå man kan inte göra så, säga så då kan man såra nån. Byt ut dom orden med dessa så tar dom inte på samma hårda sätt. Att förstå andras tankar, andras sätt att agera och vara....

Jag ha fått lära mig en....finare...sida.....

Mena, kom igen...jag är uppvuxen med mina två äldre bröder, mor och far, i Nysele, ute i ingenmansland, man pratade rätt öppet, kunde va rätt rått och brutalt, man va inte precis en slipad diamant 😂 Mer en red-neck, men klaga inte för det ha gett mig skinn på näsan och en ryggrad så jag kan både käfta emot det mesta och jag klara av bra mycket mer än dagens...fjollor...ursäkta mig 😂

Meeeen min kära pojkvän kommer från en finare familj, där du bör tänka på hur du uppför dig, vad man säger, hur man säger.....ja alltså, slipa till sin ruffa sida. Och absolut det har jag, men gamla vanliga jag finns fortfarande kvar och hon kan verkligen komma fram i de mest olämpliga tillfällen ibland..hahahaha...

Kan säga några av hans vänner ha fått skratta arslet av sig, hans mamma rodnade och gick in i köket igen. Tänkte faaaaaaan, nu ha jag sabbat detta. Men så hör vi ett asgarv för hon kan inte hålla sig längre, så tydligen står dom ut med min ruffa sida nån gång nu och då i alla fall 😊

Fick ett bra betyg från hans vänner och familj, jag var rolig, fötterna på jorden, stark kvinna. Nu har du det du gör, någon som kan sparka ned dina diva fasoner var det någon som sade till han. ..HAHAHAH...mjooo,jag drar ned han på jorden nån gång nu och då 😋

Man kan säga vi kompletterar varandra, han hjälper mig jag hjälper han 💞

Jag är lycklig, kär, galen...mjaaa,lite mer galen än annars kanske ?!?! 
Det finns lite svårare stunder men också dom super bra stunderna, det är i grund och botten ett vanligt förhållande. Med ge och ta, toppar och dalar.....så....lycklig, kär, nöjd  😍

Bara varför.....

Bara varför, why why why why......

Varför kan man bara inte låta sig själv bara vara glad och lycklig?? why.....

Blir knäpp på mig själv ibland, när saker börjar lugna ned sig och man börja känna sig lycklig, glad, hur saker faller på plats. Nääääää, näääää då börjar hjärnan spela spratt med en. Börja vinka allt till något negativt, börja ifrågasätta saker. 

För att tro på att något positivt kan hända mig, att jag för en gång skull bara ska få va glad och lycklig, att saker ska rulla på och man får medgång det kan inte hända mig va? Man förtjänar det inte ? 

Varför kan man inte låta sig själv vara lycklig och glad?? 

• Har jag inte massa problem, då är det något som är fel... 
• Om någon inte trycker ned en, då är något fel... 
• Känner man sig glad och sprallig, då är något fel... 
• Är det en person som bara älskar en mer än något annat, då är något fel... 
• Säger någon att man ser bra ut, då har dom någon baktanke... 
• Får man positiv kritik, det säger dom bara för att vara snäll...

Efter det helvetet jag har haft, allt jag jobbat extremt hårt med i flera års tid har liksom gett resultat. Efter advokater, poliser, rättegångar, hot, stalkers, scammers, alla lögner, alla knivar i ryggen...fasiken jag kan fortsätta i evigheter. 
Jag är super nöjd över hur långt jag har tagit mig, att jag inte gett upp, att jag vågat stå på mig när andra ha backat. Jag är så nöjd över vem jag har blivit efter allt...

Jag kommit så mycket längre än vad jag någonsin trodde jag skulle. Så jag är stolt och då man haft det helvetet förtjänar man inte då att få medgång?? Att få någon som verkligen älska en mer än man kan förstå och som behandlar en riktigt bra ??💕Att ha vänner man kan lita på ? Att få göra saker som man vill utan att bli häcklad för man inte tänker och tycker som dom? 

Förtjänar inte varje person att bara få va glad, lycklig ??

Fråga man mig skulle jag säga...MEN absolut, alla förtjänar att vara lyckliga 💕 
Men varför kan jag då inte låta MIG få det samma??? Why...just...WHY.....
Jag har avklarat mycket i mitt liv men det är två saker jag bara inte kan komma till grepp med...

1. Hur får man en bättre självbild och kan lära sig älska sig själv ?
2. Varför kan jag bara inte låta mig själv bara lycklig och glad?

Dom två frågorna är extremt svåra och ingen verka ha ett bra svar på dom. Än vem du frågar, man kan ha ett halvdant svar men inget....som faktiskt kan lösa frågorna i sig. Ja du kan testa göra det och det och det och tänka så och så och så....

För vissa kanske det funka men det beror på hur personen är i sig, hur deras hjärna funka, vilka problem dom slåss mot, vilken bakgrund dom har, vad har dom gått igenom i livet. Det är som tabletter, bara för det funka för vissa innebär det INTE att dom funka likadant för ALLA!!!!! 

Det känns som skulle jag lösa dessa två problem så skulle jag fasiken vinna nobel priset!!! Det är en fråga som många ställer sig, så jag är inte ensam. Men dom som jag är lika förvirrade om hur fasiken kan jag förbättra detta....

Släpp det som gör dig ledsen?!?!....
Asssåååååå, det låter jätte bra lilla vän som tyckte det. Meeeeen du har absolut inte den hjärnan jag har och kan säga vissa saker kan jag inte släppa för dom är i mitt liv än om JAG INTE VILL. Det finns saker jag skulle bara vilja gräva ett hål, dumpa dom i, täcka över med cement men...jag får inte....för olika anledningar. Inte det jag inte vill, det är att enligt LAG så får jag inte GRÄVA NED DOM!!! 

Så man kan inte släppa för dom är alltid i ens ansikte än om man inte vill.... 😟

Att man har motgångar gör mig inget, det är man van. 
Men att vara bara glad och lycklig...mmm.....kommer man någonsin komma på vad, hur man ska göra eller tänka för att få det ? 

Tro inte nu jag är deprimerad för det är jag inte, jag är glad...men jag ser hur ofta jag är på väg att förstöra det hela för mig själv fööööööööör jag kan bara inte låta mig vara lycklig och glad. Så himla tacksam för pojkvännen som står ut med ens frågor och fasoner 💘 och ens vänner som orka lyssna 💖

Tänkvärda bilder...

 

Ibland säger en bild mer än tusen ord, här är några som kan få en att säga...

 "ah, jepp...håller med"

"true that"

Instämmer 110%, min väg är tusan inte rak och fin men jag tar mig framåt 😊

Tror helhjärtat på "Karma", va mot andra som du vill andra ska va mot dig!

Kram på er 💕

The Key to fix it all....

Det tog mig ett tag....att faktiskt förstå detta. Inte själva bilden utan själva konceptet, att man faktiskt måste börja med det lilla för att låsa upp det stora. Man kan använda konceptet på så många olika sätt....

* För att låsa upp det stora garnnystanet i dig måste du börja med någon av dom små trådarna

* Få bort människor ur ditt liv som tynger ned dig så kommer saker bli så mycket lättare

* Du måste börja krypa innan du kan springa

* Allt kan kännas så mörkt, eländigt, svårt men hittar du rätt strömbrytare till rätt lampa så kommer det bli så mycket lättare att se vad du behöver göra för att lösa problemet

Det är lätt att bli överväldigad av allt som händer runt en, känns som man inte får en chans att andas. Blir lätt att för många bäckar små gör en stor å och man vet inte hur man ska kunna lösa allt. 

Viktigt då att ta ett steg bak, analysera vad det är som händer och varför. Du kommer inte kunna lösa allt på en gång utan börja med de sakerna som verkligen är AKUTA, dom röd blinkande varnings trianglarna som bara måste lösas på en gång. När man väl börjar att lösa sak efter sak kommer du märka att allt börja kännas lättare, det är lättare att andas, lättare att le, lättare att se något ljus i tunneln. 

Där gäller det att andas, ge saker tid, förstå man kan inte fixa allt på en gång, karma kommer slå tillbaks på dom som gör dig ont, fokusera din energi på det viktigaste, låt inte någon annan stjäla den lilla energi du har för du behöver verkligen bäst själv. 

Glöm inte bort att fråga om hjälp om det behövs men också....kapa av band med människor som inte är bra för dig. Bättre att vara ensam och jobba på sig själv än att ha hundratals människor runt om en som trycker ned dig, tar din tid och ork, som du inte kan säga nej till för du är för snäll. 

Om inte du tar hand om dig och dina problem....vem gör det då?

Bara...andas....fokusera på dig....det kommer lösa sig....

Feelings of one who overthinks...

1. They think everything is their fault
2. Need constant reassurance
3. Make up scenarios in there head
4. Are sensitive and emotional
5. Assume people are mad at them (sometimes for no reason)
6. Need someone to listen to them
7. They care a lot for others (instead of themselves)
8. They read between the lines of texts
9. They can't let things go
10. They over love

You don't choose to be that kind of person, it's my personality so it never goes away. It's hard for both myself but also others around me...especially new people who don't know how i work or why.

Even though I have worked so much on myself, I am still who I am. Only that now I understand it and can correct myself many times, think again. I should be happy, I at least woke up and understood who I am and why....there are many people who go through life and never understand, never get answers.

Understand that there is nothing wrong with you, you are not worse than others, you are worth so much more than you understand. You shouldn't have to change yourself for others to like you, instead learn who you are and love yourself. 

Because no one is like you, there will never be anyone as wonderful and crazy as you ever again. Think of it this way, out of all the millions of sperm, you won 👊

Maybe there was a reason for that? 

You are unique, different, but that is what is so wonderful about YOU!!! 💖

Överanalysera och Övertänka....

Överanalysera och övertänka det är något jag är himla bra på och desto mer jag har i skallen som bråkar, många saker som strular, mycket nytt som förändras eller desto tröttare jag är desto mer övertänker/överanalyserar jag saker.... 

Ibland är det en bra sak, för det har fått mig att backa från saker som kunde ha slutat illa. Men också bra för man analyserar saker om sig själv, förstår sig själv bättre. Vilket i sin tur också lett till att jag kunnat jobba med mig själv på ett helt annat sätt. Det känns verkligen som dom sista två åren ha vart ....ögon öppnande för mig. 

Man mognat men våga inte säga att jag vuxit upp för jag vägra 😂 Men mogna har jag nog inte kunnat göra om jag inte övertänker och överanalysera. Jag hade bara puttat bort det och inte brytt mig som jag gjort förut, istället för att försöka förstå det och se på allt från olika perspektiv och inte fastna på bara mitt perspektiv. Något jag tror många skulle behöva göra, försöka förstå att alla är olika och försöka se sakerna från andras perspektiv också...man kan juh råka lära sig något 😇

Så vad är överanalysera?

Överanalyserande är att grubbla över ett problem, utan att egentligen försöka lösa det. Övertänkande kommer i två olika former: tänka på det som har hänt och/eller tänka och oroa sig för det som kommer att hända. Personer som överanalyserar drabbas oftare av ångest och panikångest känslor.

Är du en överanalytiker (fancy titel) så pågår det extremt mycket saker i din hjärna. Du har förmodligen tusen situationer och konversationer att grubbla över.

Varför Överanalyserar man?

Att överanalysera sina val är ett vanligt sätt att köra fast i livet – både i stort och i smått. På engelska kallas det för analysis paralysis, och innebörden är att man analyserar tillvaron till den grad att man blir handlingsförlamad.

Hur vet man att man överanalysera?

1.Du har svårt att fatta beslut

Har du problem med att fatta beslut som rör allt ifrån vad du ska äta, vad du ska ha på dig eller om du ska ta det där jobbet så är det troligtvis så att du överanalyserar. Istället ska du bara ta någonting, blir det fel kan du rätta till det senare. 

2. Du sover dåligt

Är du en överanalytiker (fancy titel) så pågår det extremt mycket saker i din hjärna. Du har förmodligen tusen situationer och konversationer att grubbla över. Då är det inte konstigt att du inte kan sova. När dina tankar börja påverka din sömn blir det problem. Här är några tips som kan hjälpa dig. 

3. Du pratar alltid om samma saker

När du överanalyserar någonting blir det lätt att du frågar dina vänner om samma sak. Om och om igen. Tillslut orkar de inte lyssna på när du går igenom samma sak för tusende gången. Det spelar ingen roll hur många gånger du ställer frågan, du kommer förmodligen alltid få samma svar. 

4. Du funderar jämt

Du går igenom varenda liten detalj från det där mötet och spelar upp olika situationer för att tillslut hitta den avgörande detaljen. Vad det är, det vet du inte. Detta kommer ta så mycket energi av dig och du kommer inte komma fram till någonting, det enda som kommer hända är att du kommer må dåligt. När du överanalyserar hittar du nästan alltid bara det dåliga sakerna. 

5. Du litar inte på din instinkt

Händer det att du struntar i att lyssna på din magkänsla och istället försöka göra en för- och emot-lista? Då vet du nog vad vi kommer säga nu. Du tänker för mycket. Gör listan, men tänk inte för mycket på vad det står utan låt din magkänsla bestämma och lita på den. 

6. Du behöver ha all information för att kunna bestämma dig

Att fatta ett beslut utan att ha läst på precis allt är en omöjlighet. Du behöver all fakta och information, för det kan ju bli fel. 

7. Du missar deadlines

Det spelar ingen roll att du satt en timmes deadline för att göra klart en uppgift. Du har så många saker att tänka igenom att du missar den och även den du satt efter.

 

9 smarta tips till dig som ständigt överanalyserar

1. Ställ klockan för "överanalysera"-tid. ...
2. Lev i nuet. ...
3. Distrahera dig med något annat. ...
4. Försök tänka positivt. ...
5. Inse att du inte är perfekt – och sluta sträva efter det. ...
6. Var medveten om när det händer. ...
7. Ta hjälp av en vän. ...
8. Använd dig av lappar för att sluta överanalysera.
9. Omge dig av positiva människor som ger dig energi.

Vad menas med att man Övertänker?

Övertänkande kan göra dig besatt. Så mycket att du inte riktigt kan tänka klart. Enligt livscoachen Rebecca Ore är det vanligt att övertänkare inte litar på att de hittat rätt lösning på ett problem. I stället tänker de på samma fakta om och om igen och tar inga steg framåt

Vad kan man göra mot Övertänkande?

1. Se tecknen. Vi människor har förmågan att i viss mån kunna förutse vad som kan hända. ...
2. Avsätt tid för oro. ...
3. Utvärdera dina förutsägelser. ...
4. Bli bekväm med obehag. ...
5. Styr om dina tankar. ...
6. Be om hjälp.

Vad händer om man Övertänker för mycket?

Det handlar om två olika saker, som kanske hänger ihop till viss del. Dels så ”övertänker” du på saker, fastnar i negativa tankar och TROR, på dom. Tankarna får dig att bli orolig och må dåligt.

bild

Nu är det så enkelt för personer som inte överanalyserar eller övertänker att bara säga...."släpp det, det är bara att släppa och gå vidare" Men det funka faktiskt inte så, än hur mycket man vill så går det inte göra bara så där. Hjärnan är den kroppsdelen människan har som är bland den svåraste att förstå sig på, för den funkar inte lika för alla. Och bara för att en sak funka på en person är det inte säkert det funka på nästa person, precis som medicin. Vi ill den ska funka på alla, men bara för det funkade på dom 1000 personerna den testades på är det inte givet att det kommer funka på just dig....

Människan är komplex, vi förstår till en viss del varför folk gör som dom gör MEN det är alltid något som sticker ut som vi inte kan förklara eller förstå oss på. Vi kommer aldrig förstå oss på alla, men vissa saker vi har, hur vi växte upp, allt i våran ungdom kan förklara många saker. Men människan utvecklas så våra beteenden, sjukdomar...allt, ändras så vi kommer aldrig kunna förstå alla. 

Men det vore väl bra....om vi i alla fall kunde ha mer kunskap för att kunna förstå varandra bättre ?!?! 💕

Love....

Kärlek, vad är kärlek för dig och hur finner man den??

Haft många diskussioner med vänner och bekanta under en längre period nu, diskutera hur det var före internet tiden och hur det är nu. Hur hittade man varandra? Vad var det man prioriterade? Drogs man till samma saker som nu?
Många frågor har kommit upp och alla har vi svarat olika på dom, för kärlek är som vänner och som otrohet. Vi alla ser verkligen så EXTREMT olika på det så ingen är den andra lik. Några av dom frågorna som kommit upp är....

• Om man inte kan sätta ut på Facebook att man är tillsammans med någon och vem det är betyder det då man inte är tillsammans med någon, att man inte är kär?
  
  
• Skulle folk idag kunna dejta någon som man inte sett ansiktet på?
  Mena förut hade man snigelpost och oftast så fick man inget kort. Utan skulle man se personen fick man mötas. Om man inte träffades på evenemang som dans och liknande.
  
  
• Fler och fler skiljs, separeras. Kan det vara för att vi faller för utseendet och inte för insidan? 
  
  
• Har vi blivit så utseende fixerad att insidan räknas inte längre så länge du är snygg? Var det annorlunda förr?
  
  
• Kan det vara så att många som blir tillsammans är inte kära, dom känner en fysisk attraktion till varandra och förväxlar det med kärlek. Men då den ridån har lagt sig så märker dom att det var inte kärlek dom kände det var bara en sexuell attraktion till varandra ?!?
  
  
• Kan man vara kär än fast man aldrig träffats IRL?
  
  
• Måste man visa upp vem man är tillsammans med? 
  Liksom att man måste vara ute på olika evenemang och synas, måste lägga ut bilder på varandra, måste gilla varandras Facebook inlägg. Visa upp sin partner, stoltsera....

För till min diskussion med vänner så märker man av att fler och fler skiljer sig, det är mer singlar nu än någonsin. Har dom ett förhållande är en av dom oftast rätt olycklig, man stannar i förhållanden än fast man inte älskar varandra för det är lättare än att skiljas och ta den processen. Så många frågor har kommit fram som faktiskt är en tankeställare...

• Har vi för höga krav, orealistiska förväntningar idag på vad vi vill ha ut av förhållandet?
  
  
• Har vi för höga krav på hur ens partner ska se ut och vara så det är svårt att hitta någon?
  
  
• Tar man för lätt på ett förhållande, att om ett problem uppstår så skiljer man sig hellre än att försöka jobba igenom problemet??
• 
  
• Kan det vara att man vill inte kompromissa utan alla vill ha det på SITT sätt?
  
  
• Hur kommer det sig att det är oftast mannen som flyttar in hos kvinnan om dom bor i samma stad, men det är kvinnan som flyttar till mannen om dom bor långt borta? 
  
  
• Kompromissa, är det mer kvinnan eller mannen som offrar/kompromissa mer i ett förhållande eller är det jämställt ? 
  
  
• Vad är du villig att "offra" för att va med den du älskar ? 

Samma här som mitt förra inlägg och det före det, det finns inget riktigt rätt eller fel svar utan vi är alla så himla olika.

Jag har själv vart ute i dejting världen och har både vart med om det ena och det andra. På en sexsida så är oftast männen mer ärlig än på en dejting sida, man kan tycka det ska vara tvärt om men tydligen inte. 

På en sex sida kan män vara helt ärlig med att dom har en fru, sambo, flickvän eller dyligt. Men på en dejting sida så står dom som singel, dom har själv skrivit in att dom är ute efter något äkta och inte bara sex men när man sedan börja komma dom närmre så märker man direkt att det är helt tvärt om. 

Att dejta för mig kändes mer som bortkastad tid, man lägger ned en massa tid på en person som inte ens kan vara ärlig. Eller så ska dom träffas efter ett litet meddelande, jag förstår att man vill va snabb att ses men nej tack då backar jag direkt. 

Så hur finner man kärlek då? Vart ska man söka, vilka krav ska man ha, ska man kanske kolla mer efter insidan och inte fästa sån himla stor tyngd på utsidan. Sist jag kolla så ändras utsidan för alla men insidan bruka som inte ändras, i alla fall inte lika mycket. 

Jag fått lära mig sent i livet vad kärlek är, hur det känns och det har varit väldigt förvirrande för en själv. Då jag själv ha tyckt att...jo men...nog är jag kär men upptäckt sedan att det inte va kärlek men en lust för den andra personen. Det har förvirrat en själv, varför viste jag inte att det inte va kärlek, hur kunde man va så blind, vet alla vad kärlek är!? 

Jag fick förklarat för mig av en vis man att....

"Vi tror att alla börjar på samma ställe i livet, att vi har samma utgångspunkt så självklart ska alla veta allt, känna samma, tänka samma"

Men nu ser det inte ut så, alla har vi OLIKA utgångspunkter i livet. Vi ha olika uppfostran, vi ha olika möjligheter i livet, rik, fattig, religion, olika länder,, alkohol, droger, psykisk och fysisk misshandel, släkt, föräldrars vänner, egna vänner, staden, landet, hus, lägenhet, föräldrar som är arbetslösa, föräldrar som jobba för mycket, olika skolor....ALLT.....präglar oss till att bli den vi är, precis ALLT!!! 

Så det är inte så konstigt om vissa blir lite mer "fucked up" an andra. Så att inte jag viste vad kärlek var är inte så himla konstigt om du tar 1+1+1+1....ja...tillslut så kommer man fram till den man är. 

Nu när jag vet hur det känns kan jag säga jag ser en brutal skillnaden, linjen mellan lust och kärlek är tunn men skillnaden är stor. Hur man känner inombords 💕

fortsättning i nästa blogginlägg......

Vill man veta så bör man fråga ?

Skvaller, prat bakom ryggen, antaganden utan att veta, fråga.....

Jag är inne på ett svårt ämne nu....
Som person så kan jag va rätt rak på sak, vill jag veta något så frågar. Men viss saker kan vara känsliga för just den personen. Jag kan prata om det mesta speciellt om det handla om sex, men sex är ett mycket känsligt ämne för flesta andra. Förhållanden, kärlek, hat, förändringar i ett förhållande, alla dom sakerna är också känsliga ämnen för många. Dom kan också svara men inte helt säkert att dom väljer att vara helt ÄRLIG. Man kan dra en kort liten vit lögn just för att man vill bara frågan ska försvinna. 

Prata bakom någons rygg, vad är prata bakom någons rygg för dig ? 

Men så tänker man då på att folk hatar när någon prata bakom ens rygg, absolut det gör jag också. Jag som person kan prata bakom någons rygg, men inte onda saker, inte saker som är sagt i förtroende. Men just för att jag är nyfiken, fundersam på något men vill inte fråga för det är en känslig punkt så man bolla ideer med en vän. Ja, undra hur hon pallar med det ? måste va rätt svårt ändå? Skulle man själv klara av det? 

Inte för att skvallra om personen men mer av nyfikenhet för det är något annorlunda, något man kanske inte själv vart med om. Det är svårt att veta hur saker verkligen är om man själv aldrig ha vart i just den situationen, så hur tänker dom, känner dom, resonerar dom. 

Jag är en rätt nyfiken person, för jag gilla att lära mig saker jag inte kan. Och det är just om människans beteende, människans tänk, resonemang. Hur vi alla tänker olika, prioriterar olika, känner olika, vill olika. För att lära mig mer om hur jag funka och varför jag funkar just så här är det viktigt för mig att se hur andra funka, varför dom funka så för att få en annan synvinkel på det hela. 

Men absolut, vill man veta något måste man fråga vederbörande. Annars blir det bara ett antagande, man tror och tro det gör man i kyrkan. Man ska veta, man ska gå till källan för att få rätt svar på en gång, det är endast den personen det berör som vet exakt sanningen. Det är så lögner annars kommer till, nån troooooooor så mycket. Sedan säger man det till nån annan men man säger inte att man TROOOOR det utan man lägger upp det som att man vet....

- Jo, så här är det. Han känner så här, han tycker så här, han vill detta.....
- Hur vet du det? Ha han sagt det? 
- Näääää, men jag skulle tycka så om jag var i hans sits.....
- Jaha, så du troooooor det är så men du vet faktiskt inte för du har INTE pratat med han
- Nä varför skulle jag prata med han om det, man kan ju inte fråga sådana saker till vem som helst. 
- Absolut, nej....vissa saker bör man inte fråga precis vem som helst. Men då är det HIMLA viktigt att man påpekar just att man TROR det är så i vem än man samtalar med, säg då istället....

(- Nu vet inte jag att det är så här för jag ha inte pratat med honom, men skulle jag vara i hans sits skulle JAG känna så här, jag skulle må så här, jag skulle tycka så här men det är bara vad jag tycker och tror)

För en egen åsikt kan man ha, det bör man ha men vinka på rätt sätt tack. 

Dock ibland för nån som jag kan det va himla svårt att veta vad...man ska tro.....

Jag är en sån som måste få höra du tycker så, för jag ska kunna förstå det. En handling, ett samtal, ett textmeddelande för mig kan få mig att bli osäker på om man gjort fel, om den personen är arg på en, om jag är jobbig eller vad som. 

Än om det är en mycket vanlig sak som..."bry sig om någon". Jag kan ha svårt att förstå att någon bryr sig om mig om den personen inte säger det till mig. Jag vet att jag i min tur bry mig om väldigt många, jag har inget pokerface heller så bry jag mig om dig märks det och bry jag mig inte alls om dig...haha...hrm...jo det märks mycket VÄL kan jag påstå.

Men då jag själv inte kan seeee dom där signalerna så behövs det att jag få höra det...

-HEJ...du....valnöt, jag BRYR MIG OM DIG!!!! 

Ok, ja...då kan det klicka och polletten kan falla ned, aha...den personen gjorde så för den brydde sig om mig...ok, ja då vart det helt plötsligt en stor skillnad i skallen. Men det är här det blir så svårt när man står i en tre-vägs korsning....

Man är vänner så man ska "anta" dom bryr sig. 

Men jag ska inte anta så mycket.
har personen inte sagt det själv,
kanske det inte är sant.

Jag frågar för att få veta men...
- Får inget svar
- Sur för man fråga, man är för påflugen
- Dumförklarad för man inte förstod det
- Motfråga "bryr du dig?"

Är det konstigt då att man....undrar och inte förstår ?

Att bry sig om en medmänniska är bland det lättaste man kan göra och något som verkligen kan ge en energi och självförtroende. Men varför ska det vara så svårt att säga? Bättre ta för givet att någon förstår det?? 

När sa du senast till någon att du bryr dig om dom?

Vart går gränsen för vad man får säga bakom någons rygg? 

Kan man fråga vem som helst vad som helst?

Är det ok att vara nyfiken eller snokar man bara då?