Pekpinnar utan svar...

Säg inte bara ”så här ska det vara”,  var är lösningen?

Det finns något som gör mig vansinnig.
Människor, myndigheter, skola, system, ibland helt vanliga människor som älskar att peka med hela handen.

Du ska göra så här.
Du får inte göra så där.
Det är skolplikt.
Det är regler.
Det är lag.

Okej. Tack.
Det vet jag redan.

Men hur ska jag lösa det?
För det är där det alltid tar stopp.

Det finns pekpinnar, men inga svar.

Krav, men inga lösningar.

Förväntningar, men noll verklighetsförankring.

Ta skolplikt som exempel.
Ja. Det är skolplikt. Jag är inte dum i huvudet!!
Du behöver inte upprepa det som ett mantra tills jag vill slå pannbenet i väggen.

Men om mitt barn har feber.
Om han kräks.
Om han har huvudvärk så att han inte kan stå upp.

Vad exakt är lösningen då?

Ska jag hugga av honom huvudet och skicka honom till skolan ändå?
Då har han ju varken feber eller huvudvärk längre.
Problemet löst, eller?

Nej.
För så funkar inte verkligheten.
Människor kan inte trolla.

Jag håller inte mitt barn hemma för att jag vill.
Jag håller honom hemma för att han är sjuk. Punkt.

Och ironin?
Skickar jag ett sjukt barn till skolan då blir jag ifrågasatt för det också.
”Hur kan du skicka ett så sjukt barn?”

Så hur man än gör, så är det fel.
Men lösningen?
Den ska jag tydligen hitta själv.
Med magiiii.....

Och det här gäller inte bara skolan.

Det gäller pengar.
”Det är bara att fixa.”
Nej.
Har man lite pengar, så har man lite pengar.
Man kan inte trolla fram resor, upplevelser eller marginaler som inte finns.
Jag löser det jag kan lösa. Men det finns gränser.

Det gäller sjukdom.
”Det är bara att sluta vara sjuk.”
Jaha....
Varför har ingen tänkt på det tidigare? Döööööh......

Det gäller diagnoser.
”Det är bara att göra.”
Nej. För oss som lever med NPF, fobier, ångest eller andra begränsningar finns det inget som heter bara.

Det gäller vården.
”Kan du komma idag?”

Nej. Jag har ingen bil. Inget körkort. Bussfobi. Taxi är dyrt.
Jag måste planera.
Jag behöver skjuts.
Jag måste be om hjälp, något som är extremt svårt i sig.
Innebär inte att jag kan fixa det mesta men allt går inte lösa på en gång....

Och nej, mina vänner kan inte bara släppa allt mitt på dagen.
De jobbar.
De har liv.
De bor ibland 10–50 mil bort.

Men svaret jag får är alltid detsamma:
”Det måste du lösa.”

Hur?!?

Det sägs aldrig....

Jag löser redan hundratals saker varje dag.
Skola.
Vård.
Ekonomi.
Försäkringar.
Rättsprocesser.
Samtal.
Papper.
Oro.
Planering.
Ansvar.
Och ja, jag har bara ett barn.
Men ett liv är inte ”bara”.

Det finns en gräns där viljan inte är problemet.
Där ansträngningen inte är problemet.
Där lösningen inte existerar.

Och det betyder inte att man inte vill.
Det betyder att det inte går.

Så snälla.
Sluta upprepa regler som om de vore lösningar.
Sluta kräva mirakel av människor som redan går på knäna.
Sluta låtsas att verkligheten är en rak linje på ett papper.

Och om du ändå tänker säga:
”Så här ska det vara.”

Då har jag bara en fråga kvar:

Hur?

OCD, Fetish-OCD och Fetisher....

När OCD, Fetish-OCD och fetischer blandas ihop och varför det är farligt....

Det finns ett allvarligt problem i hur vi pratar om psykisk ohälsa och sexualitet idag.
Tre olika saker blandas ofta ihop trots att de fungerar helt olika:

• OCD (tvångstankar)

• Fetish-OCD (sexuellt tematiserad OCD)

• Fetischer (sexuell drift)

De är inte samma sak.
De har olika drivkrafter, olika mekanismer och olika konsekvenser.

När vi buntar ihop dem skapar vi skam, rädsla och felaktiga slutsatser och i värsta fall tystnad.

---

OCD – rädslan för att vara något man inte är...

OCD handlar inte om vilja.
Inte om lust.
Inte om begär.

OCD handlar om ”tänk om”.

Tvångstankar är ofta:

• moraliskt skrämmande

• helt emot ens värderingar

• ångestdrivna

• oönskade

Exempel på OCD-tankar kan vara:

• ”Tänk om jag är kapabel till något fruktansvärt?”

• ”Tänk om jag egentligen är sjuk i huvudet?”

• ”Tänk om jag skulle kunna göra något jag avskyr?”

Det viktiga är detta:
personen vill inte tanken.
Tvärtom, den skapar panik, skam och självhat.

OCD är inte njutning.

Det är tortyr.

---

Fetish-OCD – när ångest klär ut sig till sexualitet...

Här blir det ofta fel även i välmenande texter.

Fetish-OCD är inte en fetisch.
Det är en form av OCD där innehållet råkar vara sexuellt.

Det handlar om:

• påträngande, oönskade sexuella tankar

• stark rädsla för vad tankarna ”betyder”

• intensiv skam och självrannsakan

Den centrala frågan är inte ”vill jag?”
utan:

”Tänk om det här betyder något om mig?”

Personen upplever ofta:

• konstant kontroll av sina reaktioner

• misstolkning av kroppsliga signaler (t.ex. groinal response)

• undvikande av situationer, människor eller tankar

• behov av försäkran: ”Jag är väl inte sån här?”

Det är viktigt att förstå:
kroppen kan reagera mekaniskt utan lust men OCD tolkar det som bevis.

I Fetish-OCD finns ingen njutning.
Det finns rädsla för att vara fel.

---

Fetisch – när lusten faktiskt finns...

En fetisch fungerar helt annorlunda.

En fetisch är:

• en faktisk sexuell dragning

• något som skapar upphetsning

• inte något man ”råkar tänka”

• inte något som uppstår ur rädsla

Det är inte ”tänk om”.
Det är ”det här tänder mig”.

Och här är en obekväm sanning många har svårt att acceptera:

Man väljer inte sin sexuella drift.

Fetischer uppstår ofta mycket tidigt i livet och försvinner inte bara för att man skäms för dem.
Det betyder inte att handling är okej.
Det betyder inte att ansvar saknas.

Det betyder att drift och handling inte är samma sak.

---

Den avgörande skillnaden – tre helt olika saker

Skillnaden mellan dessa tre är avgörande:

OCD:
”Tänk om jag är kapabel till något fruktansvärt?”
Rädsla. Ångest. Motvilja.

Fetish-OCD:
”Tänk om detta betyder att jag vill något förbjudet?”
Rädsla. Skam. Tvivel.

Fetisch:
”Det här tänder mig.”
Lust. Drift. Upphetsning.

Att blanda ihop dem är inte bara fel..
det är direkt skadligt.

Varför vissa bilder och formuleringar gör mer skada än nytta

När man visar exempel som:

”What if I am attracted to children?”

…och kallar det OCD utan förklaring, då skapar man:

• panik hos personer med tvångstankar

• falsk koppling mellan ångest och faktisk sexualdrift

• djup skam hos människor som redan kämpar

En mer korrekt OCD-formulering hade varit:

”What if I am capable of something morally unforgivable?”

För OCD  även Fetish-OCD handlar inte om begär.
Det handlar om rädsla för att vara ond.

---

Ansvar – där det faktiskt hör hemma

Det här måste sägas tydligt:

• Att ha en oönskad tanke är inte ett brott.

• Att ha en sexuell drift är inte ett brott.

• Handling är ett val.

Ingen är ansvarig för sina tvångstankar.
Ingen väljer sin fetisch.

Men alla är ansvariga för sina handlingar!

Och just därför måste vi sluta demonisera tankar och börja prata om ansvar på rätt nivå.

---

Skam hjälper ingen

När vi gör allt svartvitt:

• tankar = handling

• ångest = fara

• drift = ondska

…då skapar vi tystnad.
Och tystnad är farligare än kunskap.

Att förstå skillnader betyder inte att försvara brott.
Det betyder att förstå människor bättre än vår rädsla gör.

OCD drag vs OCD diagnos...

OCD-drag vs OCD-diagnos, vad är skillnaden?

Många säger ”jag är lite OCD”, men det finns en viktig skillnad.

OCD-diagnos handlar ofta om:

• tvångstankar (katastroftankar, rädsla)

• tvångshandlingar som görs för att minska ångest

• ett starkt lidande om man inte får utföra dem

OCD-drag, särskilt hos personer med autism och ADHD, handlar oftare om:

• behov av symmetri, ordning och struktur

• sensorisk överkänslighet

• behov av förutsägbarhet och kontroll för att kunna reglera sig själv

Det är inte alltid rädsla som driver utan behovet av lugn.

När omgivningen inte förstår...

”Men det är väl inte så noga?”
”Kan du inte bara släppa det?”
”Du överdriver.”

Sådana kommentarer hjälper inte.
De skapar mer stress, mer skam och mer inre kaos.
För det som ser litet ut utifrån, kan kännas enormt inuti.

Skammen som följer med

Att hela tiden känna sig:

• jobbig

• krånglig

• överdriven

Att be om ursäkt för hur man är.
Att tona ner sig själv.
Att ibland hellre ta bort saker, möbler eller behov än att behöva förklara.

Skam kommer inte från hur man fungerar.
Den kommer från att ständigt få höra att man fungerar ”fel”.

Kontroll, men inte över andra..

Ja, jag har ett kontrollbehov.
Men inte över människor.

Jag vill ha kontroll över:

• mitt hem

• min vardag

• det som händer mig

• min inre balans

Ju mer kontroll jag har där, desto mindre behöver jag vara i krisberedskap.
Desto mindre oro.
Mindre energiåtgång.
Mer lugn, harmoni och glädje.

Det handlar inte om makt.
Det handlar om självreglering.

Ett viktigt perspektiv...

Att vilja ha kontroll över sitt liv är inte fel.
Det är något helt annat än att vilja kontrollera andra.

Om ordning, struktur och symmetri ger någon lugn vad skadar det?
Att ta ifrån någon det, är i sig ett sätt att försöka kontrollera dem.

Du behöver inte släppa det som fungerar för dig bara för att andra inte förstår eller gillar det.
Det här handlar inte om dem.
Det handlar om ditt inre rum.

Och vi är alla olika.
Tittar man noga finns det något vackert i varje sätt att vara.

Som när någon säger:

”Jag ser inga fel eller brister. Jag ser dig.”

Det är bland det finaste man kan få höra.

För det som du själv ser som jobbigt, kan någon annan uppleva som mysigt, speciellt eller helt enkelt…
  ...Du ...

När saker måste vara i mitten....

Om OCD, autism, ADHD och behovet av kontroll....

För mig handlar det inte bara om att saker ska vara ”snygga”.
Det handlar om kontroll, lugn och överlevnad.

Jag har autism och ADHD.
Och med det kommer ett nervsystem som ofta går på högvarv, även när det inte syns utåt.
När det är kaos inombords, när tankarna aldrig riktigt tystnar, då blir det yttre extra viktigt.
För där har jag kontroll.

Det här hänger ihop med mitt förra inlägg om att ordna det yttre när det inre är kaos.
Skillnaden är att här blir det väldigt konkret.

Vissa saker måste vara på ett visst sätt.
Inte för att jag vill vara petig, utan för att kroppen annars inte får ro.

Små detaljer som skriker högt i huvudet

Vissa saker kan driva mig fullständigt till vansinne.
Som när någon byggt något med ett tydligt mönster på golv, vägg eller mark och en enda platta ligger fel.
Eller när alla tegelstenar är likadana… utom en som är ljusare.
Eller när alla spikar sitter i en perfekt linje utom en.

Det är som att hjärnan fastnar där.
Jag vill riva upp, rätta till, lägga om. Inte för att vara petig utan för att det annars skaver konstant.
Det är ett brus som aldrig tystnar förrän det är ”rätt”.

Saker ska stå i mitten.
Tavlor ska hänga exakt rakt.
Och när jag säger rakt menar jag inte ”ungefär”.
Jag ser om något är fel med en millimeter.

Mitt ögonmått är absurt bra.
Andra mäter och justerar, jag tittar, och hjärnan säger direkt:
nej… fel… där… nu.
Och när det är rätt, då släpper trycket.

Men när saker inte kan stå i mitten, då blir det svårt.

Som när ett fönster har en tydlig mitt i persiennen, men en ventil bredvid gör att lampan aldrig blir centrerad i helheten.
Eller när hallmöbeln inte kan stå i mitten på väggen för att eluttag och internet är i vägen.
Tavlorna är perfekt placerade men lampan hamnar snett.

Och det är inte bara ”lite irriterande”.

Det är som ett konstant skav i kroppen.
Som att hjärnan aldrig får stänga av.

Ibland blir lösningen inte att fixa utan att ta bort.
Ingen lampa.
Ingen möbel.
För annars blir det för mycket.

Det här var ännu starkare förr.
Innan jag fick barn.

Då kunde jag inte slappna av om det var stökigt.
Allt var tvunget att bli klart samma dag.
Smuts, disk, plock annars var kroppen i spänn.

Sen fick jag Leo.
Och plötsligt fanns det kaos som inte gick att kontrollera.
Leksaker, smulor, klet, damm. Det spelade ingen roll hur mycket jag städade, det var rörigt igen fem minuter senare.

Det tog år innan jag lärde mig släppa taget.
Inte för att det blev lätt – utan för att jag annars hade gått sönder.

Idag kan jag se en dammråtta och tänka:
”mja… väx du… vi tar det sen.”

Men grus?
Grus under fötterna?
Det driver mig fortfarande till vansinne.

Och vissa saker har aldrig släppt.

Som symmetri.
Som mittpunkter.
Som att saker hör hemma där de hör hemma.

Och färger.

Jag kan inte ha starka färger omkring mig.
Det ger mig ångest.
Det blir för mycket intryck, för mycket brus i hjärnan.

Mitt hem går i neutrala, jordnära toner:
vitt, svart, grått, beige, brunt, sand, grönt, orange, guld, lila.
Lugnt. Harmoniskt. Inget som skriker.

Men för mycket vitt?
Nej....
Då blir det sjukhuskänsla. Kallt. Sterilt....
Badrummet är alltid på gränsen.

Jag behöver saker som ”lurar ögat”.
Om det finns några välplacerade föremål ser jag inte varje dammkorn.
Men det får inte bli för mycket heller då blir det rörigt istället.

Balans. Alltid balans....

Samma sak gäller kläder.
Jag dras till samma färger: svart, vitt, mörkgrönt, dämpat rosa, lila.
Jag har färgglada plagg men använder dem nästan aldrig.
Det funkar bara inte i kroppen.

Underkläder: svart.
Strumpor: vita
Tråkigt?
Ja, kanske men lugnt.

Och så finns det mönstret som är överallt hemma hos mig:
två av allt.

En lampa i mitten – två likadana saker på sidorna.

Tv:n – två likadana dekorationer bredvid.

Älghuvudet – två identiska hängväxter.

Hallmöbeln – lampa i mitten, två likadana krukor på sidorna.

Om något står ensamt?
En prydnad. En ljuslykta. En växt.
Då används den sällan.

Den måste paras ihop.
Flyta med.
Skapa symmetri.

Det är så mitt nervsystem får ro.

För det här handlar inte om perfektion.
Det handlar om reglering.

När det är ordning runt mig, blir det lite tystare inuti.
När saker står rätt, hänger rakt och är balanserade då kan jag andas.

Och ja, utåt ser jag nog ganska neutral ut.
Lugn. Snäll. Tar inte mycket plats.

Tills du lär känna mig.
Då försvinner den bilden ganska snabbt.

Men det här med ordning, symmetri, kontroll, det är inte ett val.
Det är ett sätt att hålla mig lugn i en värld som ofta är för mycket....

”I nästa inlägg vill jag prata om skillnaden mellan OCD, OCD-drag och neurodivergens – och om skammen som ofta följer med när omvärlden inte förstår.”

Inre kaos och yttre kontroll?!?

 

När man möblerar om hela tiden, inre kaos och yttre kontroll ?!?

Jag har funderat på en sak länge.
Och ju äldre jag blir, desto tydligare blir den.

Varför är det så många människor som aldrig blir nöjda, hur fint det än är runt omkring dem?

De möblerar om.
Målar om väggar.
Byter gardiner.
Byter stil.
Byter färger.
Byter kläder.
Byter bil.
Byter bostad.

Inte för att det är fult.
Inte för att det är trasigt.
Utan för att något skaver.

Och det slår mig mer och mer:
Kanske handlar det inte om hemmet.
Kanske handlar det om det som pågår inombords.

När man inte hittar lugn, försöker man skapa det...

Vi kan inte:

• ändra vår barndom

• ta bort gamla sår

• radera minnen

• få hjärnan att plötsligt bli lugn och “normal”

Men vi kan:

• flytta en soffa

• byta gardiner

• skapa ordning i ett rum

• välja färger som inte skriker

Så när det inre är kaos, försöker många av oss skapa kontroll på utsidan.

Det är inte ytligt.
Det är inte fåfängt.
Det är självreglering.

Hemmet blir ett försök till:

• trygghet

• stabilitet

• harmoni

• andrum

Om världen inuti skriker, kan åtminstone vardagsrummet viska.

Jag ser det även hos mig själv...

Jag har aldrig haft ett riktigt inre lugn.
Jag har ärr som aldrig riktigt fått läka.
Sår som fortfarande finns där.

Så jag har flyttat runt, möblerat om, försöka hitta “rätt” placering.
Rätt känsla.
Rätt balans.

Med åren har jag märkt något tydligt:
Jag tål inte starka färger.
Inte för mycket kontraster.
Inte saker som sticker ut.

Jag trivs i:

• brunt

• beige

• svart

• vitt

• dämpad grönska

• jordnära toner

Mitt hem måste vara neutralt, lugnt.
Mjukt för ögonen.
För om det skriker runt mig då skriker allt ännu högre inuti.

Och samma sak gäller mina kläder.
Svart, vitt, mörkgrått, någon dämpad grön, någon urtvättad rosa.

Jag äger färger jag aldrig använder.
Jag vill gilla dem.
Men kroppen säger nej.

Undantaget?
Julen, då ska det vara RÖTT, överallt.
Inga kompromisser.

Kontroll där man kan få den...

När man inte kan kontrollera sitt inre fullt ut, försöker man kontrollera det yttre.
Det gäller inte bara möbler.

Det gäller också:

• kläder

• frisyr

• stil

• utseende

• ibland även kirurgi

Inte alltid av ytlighet.
Utan för att där finns kontroll.

Man kan inte operera bort trauma.
Men man kan ändra en näsa.
Man kan inte laga ett sår i själen.
Men man kan byta hårfärg.

Det betyder inte att man är trasig.
Det betyder att man försöker överleva.

Och så finns motsatsen...

Jag har också mött människor som lever i totalt kaos på utsidan.
Flyttkartonger som aldrig packas upp.
Disk som står.
Smuts.
Lukt.
Oordning.

Och ibland slår det mig:
Kanske är det människor som tror att de mår bra.
Som lever i en inre bubbla där allt “är okej”.
Som inte orkar eller vågar se kaoset.

Kan man blunda för kaoset inombords,
så kan man också blunda för kaoset runt omkring sig.

Eller så är kaos både inuti och utanpå men det normaliseras.

Alla reagerar olika.
Alla reglerar sig själva på olika sätt.

Kanske är det här en varningssignal eller en ledtråd...

När någon:

• aldrig blir nöjd

• ständigt ändrar allt runt sig

• aldrig hittar ro

• jagar “rätt känsla” men når den aldrig

Då kanske frågan inte är:

“Vad är det för fel på ditt hem?”

Utan:

“Vad är det som skaver inuti?”

Och när någon lever i total oordning men säger att allt är perfekt, då kanske det också är värt att stanna upp !?!

Inte döma.
Inte analysera sönder.
Men reflektera.

Hemmet som spegel...

Hemmet är inte bara ett hem.
Det är ofta en spegling av vårt nervsystem.

Ibland:

• ordning ute, kaos inne

Ibland:

• kaos ute, kaos inne

Ibland:

• ordning ute för att orka med det inre

Och ibland:

• förändring efter förändring för att slippa känna det som gör ont

Det här handlar inte om rätt eller fel.
Det handlar om överlevnad.

Och kanske är första steget inte att möblera om igen.
Utan att ställa sig frågan:

👉 Vad är det jag egentligen försöker lugna?

När min hjärna tystnar gör jag det också...

De flesta som känner mig beskriver mig som pratglad.

Utåtriktad. Orädd. Någon som alltid har något att säga.

Och ja, det stämmer ofta.
Men det är långt ifrån hela sanningen.

För när min hjärna tystnar, då tystnar jag också.

Det är bara det att min hjärna nästan aldrig är tyst.

Min hjärna går dygnet runt.
Tankar, analyser, självkritik, ifrågasättanden. Ofta är den hård. Ofta är den negativ. Ofta trycker den ner mig.
Och när det händer pratar jag, mycket, fort.
Inte för att jag är nervös utan för att om jag pratar tillräckligt mycket hör jag inte min egen hjärna.

Pratet blir ett sätt att reglera mig själv. Ett sätt att skapa lugn.

Men de gånger hjärnan faktiskt blir tyst…

Då händer något annat...
Då blir jag också tyst.

Och den tystnaden är inte tom, den är inte arg, den är inte ledsen.
Den är njutning.

Det är ett tillstånd där kroppen slappnar av, blicken försvinner långt bortom rummet och jag nästan känner mig… hög. Som om någon dragit ur sladden till allt brus.
Det är sällsynt. Och därför heligt för mig.

Men det är långt ifrån den enda sortens tystnad jag har.

Jag blir också tyst av skam.
När jag grubblar över om jag sagt fel, gjort fel. Om jag borde ha hållit tyst istället för att prata.
Då tittar jag ner, bort, pillar med händerna. Min kropp avslöjar exakt vad som pågår, även om jag inte säger ett ord.

Jag blir tyst av ilska.
Den sortens ilska som är så stark att jag måste stoppa mig själv fysiskt för att inte explodera. Då kan jag stirra rakt in i dina ögon utan att vika bort en sekund, knyta händerna, nypa mig själv, bita mig i läppen. Allt för att bryta det som pågår inuti. Det är kontroll, inte passivitet.

Jag blir tyst av blyghet.
Och det är en sida väldigt få ser. För den kommer bara fram när jag har känslor. Inte sex utan känslor. Då blir jag den där tysta, observerande personen som hellre lyssnar än tar plats.

Jag blir tyst när jag inte känner mig trygg.
Kommer jag in i ett rum där jag inte känner någon, säger jag knappt ett ljud. Har jag däremot en enda “snuttefilt” , en person jag är bekväm med. Då kan jag prata i timmar, oavsett hur många främlingar som finns runt omkring.

Min tystnad är alltså inte en sak.
Den har många orsaker.
Många uttryck.
Många betydelser.

Och ändå tolkas den nästan alltid likadant.
Som något negativt.

När jag är tyst tror folk ofta att jag är arg, eller ledsen, eller att de gjort något fel.
Och ironiskt nog reagerar min egen hjärna exakt likadant när andra blir tysta mot mig.

Trots att jag vet hur många skäl det kan finnas.

När någon inte hör av sig börjar tankarna direkt:
Har jag gjort något fel?
Har jag sagt något dumt?
Betyder jag inte så mycket längre?

Jag vet logiskt att tystnad kan betyda stress. Liv, kaos, barn, jobb, orkbrist.
Jag vet att människor ibland behöver vara på rätt plats i sig själva för att orka ha kontakt.

Jag gör likadant själv.

Det finns personer jag bara kan prata med när jag är stark. När jag har energi. När jag kan stå emot att bli neddragen. Och då blir jag tyst tills jag är där igen.

Men det finns också en annan sorts tystnad.
Den som gör ont.
Den långvariga.

Den där någon som ska vara en vän inte reagerar alls.
Inte ens på att jag blivit tyst.
Inte på månader.
Inte på ett halvår.
Inte på ett år.

För mig är vänskap kommunikation.
Två personer som både ger och tar.
Båda hör av sig.
Båda bryr sig.

När det alltid är samma person som håller kontakten  och den personen slutar, då avslöjar tystnaden något. Inte alltid hat. Inte alltid ilska. Men ibland brist på prioritet.

Och det gör ont.

För jag vet hur jag själv fungerar.
När någon inte betyder så mycket för mig kan jag bli kall.
Då hör jag av mig sällan.
Då kan det gå månader, år.
Så när andra gör samma sak mot mig… då drar hjärnan slutsatsen:
Jag betyder inte så mycket här.

Kanske har den inte alltid rätt.
Men känslan kommer inte ur tomma intet.

Tystnad är inte automatiskt något dåligt.
Men tystnad i nära relationer är inte neutral heller.
Och därför vill jag säga det här, både till andra och till mig själv:

När jag blir tyst, anta inte att något är fel.
Och när någon annan blir tyst, våga fråga.

Inte: “Vad är fel?”
Utan: “Vad betyder din tystnad just nu?”

För ibland betyder den smärta.
Ibland gränser.
Ibland reflektion.

Och ibland något väldigt, väldigt fint.

Lugn.

Vad betyder vänner ?!?

 

Vänner, lager för lager...

(hur de flesta neurotypiska människor sorterar sina relationer)

Tänk lök, inte hjärta.
Olika lager = olika ansvar, närhet och förväntningar.

---

🧅 Lager 1 – Innersta kärnan...

”Min person / mina få”

Vilka är här?

• Bästa vän / livsvän

• Personer som känner mitt innersta

• De som sett mig trasig, arg, ful, rädd

• Endast 3 stycken får plats

Förväntningar:

• Ömsesidig kontakt

• Finns där i kris

• Är ärliga även när det är obekvämt

• Tystnad märks och betyder något

• Relation kräver aktiv vård

➡️ Här lägger jag 100 % energi
➡️ Här är jag jag på riktigt

---

🧅 Lager 2 – Nära vänner...

”Vänner, men inte hela mitt hjärta”

Vilka är här?

• Goda vänner

• Umgänge, skratt, samtal

• Personer jag litar på men inte blottar allt för

• Runt 5 personer

Förväntningar:

• Kontakt då och då

• Man kan prata om mycket – men inte allt

• Tystnad accepteras längre

• Mindre krav, mer frihet

➡️ 40–60 % energi
➡️ Viktiga, men inte livsnödvändiga

🧅 Lager 3 – Vän/vänner...

”Jag gillar dig, men du är inte min”

Vilka är här?

• Vänner via andra

• Kollegor man klickar med

• Folk man träffar i grupp

• Max 10st

Förväntningar:

• Trevlig ton

• Ingen skyldighet att höra av sig

• Ingen krisförväntan

➡️ 20–30 % energi
➡️ Relation existerar i sammanhang

---

🧅 Lager 4 – Situationsvänner...

”Vi hör ihop i ett sammanhang”

Vilka är här?

• Spelvänner

• Träningskompisar

• "Discord" vänner

• Kurs /jobb /projektfolk

Förväntningar:

• Kontakt endast i sammanhanget

• Ingen kontakt = inget personligt

• Relation upphör när sammanhanget upphör

➡️ 5–10 % energi
➡️ Funktionell relation, inte emotionell

⚠️ Här krockar jag ofta, eftersom jag lägger dem i lager 1–2.

🧅 Lager 5 – Bekanta...

”Jag vet vem du är”

Vilka är här?

• Grannar

• Folk i butiken

• Föräldrar till barns kompisar

Förväntningar:

• Artighet

• Småprat

• Noll emotionellt ansvar

➡️ Minimal energi

---

🧅 Lager 6 – Yttre cirkeln...

”Vi existerar i samma värld”

Vilka är här?

• Följare

• Bekantas bekanta

• Folk man känner igen

Förväntningar:

• Inga

⚠️ Där det skär sig för mig...

Jag (autism + ADHD):

• Har 2–3 lager

• När någon blir “vän” → hamnar de högt

• Jag investerar snabbt och djupt

• Jag förväntar mig ömsesidighet

De flesta andra:

• Har 20–40 lager

• Flyttar folk mellan lager utan att säga något

• Kan ha mig i lager 4 medan du har dem i lager 1

➡️ Resultat:
Jag ger 100 % – de ger 5 %.
Och ingen har ”gjort fel”, men det gör ont ändå.

---

Det viktiga (och smärtsamma) erkännandet...

För mig är vän = ansvar
För många andra är vän = sammanhang

Och det är inte samma sak.

"Jag trodde vi var vänner"