Du måste inte.....

 

Du måste inte gilla. Du måste inte kommentera. Du måste inte dela.

Jag har fått frågan fler gånger än man kan tro:
Måste jag gilla dina inlägg? Måste jag kommentera? Måste jag dela?

Och varje gång blir jag lite paff.
Inte för att frågan är dum utan för att den säger något om hur sociala medier har börjat kännas.

Nej.
Du måste inte.

Min blogg är inte ett upprop.
Den är inte en tävling.
Den är inte ett kontrakt där du förbinder dig att lämna ett hjärta, en kommentar eller en delning.

Den är ett sätt för mig att rensa huvudet. Punkt.

Att läsa i tystnad är helt okej...

Du får:

• läsa utan att säga något

• titta utan att gilla

• gå vidare utan att lämna spår

Tystnad är inte ointresse.
Tystnad är ibland bara… lugn.

Alla orkar inte kommentera.
Alla vill inte synas.
Alla processar saker på sitt eget sätt.

Och det är helt okej.

Gilla och kommentera är frivilligt alltid...

Jag gillar ibland.
Ibland inte.

På YouTube kan jag trycka “gilla” bara för att markera för mig själv att den här har jag sett.
På Instagram kan jag gilla för att jag tycker om bilden eller personen.
Ibland scrollar jag bara förbi, trots att jag har läst och tagit in allt.

Kommentarer?
De skriver jag nästan bara när jag verkligen känner något.

Och det är så det ska vara.

En kommentar som kommer från hjärtat väger tusen gånger mer än tio som känns påtvingade.

Bekräftelse är fint – men inget krav

Ja, klart jag blir glad när någon:

• gillar

• kommenterar

• skriver något snällt

Det är mänskligt.
Det är bekräftelse.

Men jag vill aldrig att någon ska känna:

“Åh nej, nu måste jag gilla, annars blir det fel.”

För då har vi tappat något viktigt.

Relationer, även digitala ska inte bygga på skuld.

Kommentera bara om du vill och gör det snällt...

Om du skriver något:
Skriv något snällt.

Om du inte har något snällt att säga:
Säg inget alls.

Det finns redan tillräckligt med:

• pekpinnar

• onödiga åsikter

• elakhet förklädd till “ärlighet”

Min blogg är inte till för det.

---

Sammanfattat, helt enkelt

Du får läsa

Du får gilla

Du får kommentera

Du får vara helt tyst

Allt är okej.

En stilla påminnelse:

Du behöver inte lämna avtryck överallt för att räknas.

Du behöver inte synas för att bry dig.

Du behöver inte säga något för att ha förstått.

Ibland räcker det att läsa, känna och gå vidare lite lättare än innan.

OCD drag vs OCD diagnos...

OCD-drag vs OCD-diagnos, vad är skillnaden?

Många säger ”jag är lite OCD”, men det finns en viktig skillnad.

OCD-diagnos handlar ofta om:

• tvångstankar (katastroftankar, rädsla)

• tvångshandlingar som görs för att minska ångest

• ett starkt lidande om man inte får utföra dem

OCD-drag, särskilt hos personer med autism och ADHD, handlar oftare om:

• behov av symmetri, ordning och struktur

• sensorisk överkänslighet

• behov av förutsägbarhet och kontroll för att kunna reglera sig själv

Det är inte alltid rädsla som driver utan behovet av lugn.

När omgivningen inte förstår...

”Men det är väl inte så noga?”
”Kan du inte bara släppa det?”
”Du överdriver.”

Sådana kommentarer hjälper inte.
De skapar mer stress, mer skam och mer inre kaos.
För det som ser litet ut utifrån, kan kännas enormt inuti.

Skammen som följer med

Att hela tiden känna sig:

• jobbig

• krånglig

• överdriven

Att be om ursäkt för hur man är.
Att tona ner sig själv.
Att ibland hellre ta bort saker, möbler eller behov än att behöva förklara.

Skam kommer inte från hur man fungerar.
Den kommer från att ständigt få höra att man fungerar ”fel”.

Kontroll, men inte över andra..

Ja, jag har ett kontrollbehov.
Men inte över människor.

Jag vill ha kontroll över:

• mitt hem

• min vardag

• det som händer mig

• min inre balans

Ju mer kontroll jag har där, desto mindre behöver jag vara i krisberedskap.
Desto mindre oro.
Mindre energiåtgång.
Mer lugn, harmoni och glädje.

Det handlar inte om makt.
Det handlar om självreglering.

Ett viktigt perspektiv...

Att vilja ha kontroll över sitt liv är inte fel.
Det är något helt annat än att vilja kontrollera andra.

Om ordning, struktur och symmetri ger någon lugn vad skadar det?
Att ta ifrån någon det, är i sig ett sätt att försöka kontrollera dem.

Du behöver inte släppa det som fungerar för dig bara för att andra inte förstår eller gillar det.
Det här handlar inte om dem.
Det handlar om ditt inre rum.

Och vi är alla olika.
Tittar man noga finns det något vackert i varje sätt att vara.

Som när någon säger:

”Jag ser inga fel eller brister. Jag ser dig.”

Det är bland det finaste man kan få höra.

För det som du själv ser som jobbigt, kan någon annan uppleva som mysigt, speciellt eller helt enkelt…
  ...Du ...

När saker måste vara i mitten....

Om OCD, autism, ADHD och behovet av kontroll....

För mig handlar det inte bara om att saker ska vara ”snygga”.
Det handlar om kontroll, lugn och överlevnad.

Jag har autism och ADHD.
Och med det kommer ett nervsystem som ofta går på högvarv, även när det inte syns utåt.
När det är kaos inombords, när tankarna aldrig riktigt tystnar, då blir det yttre extra viktigt.
För där har jag kontroll.

Det här hänger ihop med mitt förra inlägg om att ordna det yttre när det inre är kaos.
Skillnaden är att här blir det väldigt konkret.

Vissa saker måste vara på ett visst sätt.
Inte för att jag vill vara petig, utan för att kroppen annars inte får ro.

Små detaljer som skriker högt i huvudet

Vissa saker kan driva mig fullständigt till vansinne.
Som när någon byggt något med ett tydligt mönster på golv, vägg eller mark och en enda platta ligger fel.
Eller när alla tegelstenar är likadana… utom en som är ljusare.
Eller när alla spikar sitter i en perfekt linje utom en.

Det är som att hjärnan fastnar där.
Jag vill riva upp, rätta till, lägga om. Inte för att vara petig utan för att det annars skaver konstant.
Det är ett brus som aldrig tystnar förrän det är ”rätt”.

Saker ska stå i mitten.
Tavlor ska hänga exakt rakt.
Och när jag säger rakt menar jag inte ”ungefär”.
Jag ser om något är fel med en millimeter.

Mitt ögonmått är absurt bra.
Andra mäter och justerar, jag tittar, och hjärnan säger direkt:
nej… fel… där… nu.
Och när det är rätt, då släpper trycket.

Men när saker inte kan stå i mitten, då blir det svårt.

Som när ett fönster har en tydlig mitt i persiennen, men en ventil bredvid gör att lampan aldrig blir centrerad i helheten.
Eller när hallmöbeln inte kan stå i mitten på väggen för att eluttag och internet är i vägen.
Tavlorna är perfekt placerade men lampan hamnar snett.

Och det är inte bara ”lite irriterande”.

Det är som ett konstant skav i kroppen.
Som att hjärnan aldrig får stänga av.

Ibland blir lösningen inte att fixa utan att ta bort.
Ingen lampa.
Ingen möbel.
För annars blir det för mycket.

Det här var ännu starkare förr.
Innan jag fick barn.

Då kunde jag inte slappna av om det var stökigt.
Allt var tvunget att bli klart samma dag.
Smuts, disk, plock annars var kroppen i spänn.

Sen fick jag Leo.
Och plötsligt fanns det kaos som inte gick att kontrollera.
Leksaker, smulor, klet, damm. Det spelade ingen roll hur mycket jag städade, det var rörigt igen fem minuter senare.

Det tog år innan jag lärde mig släppa taget.
Inte för att det blev lätt – utan för att jag annars hade gått sönder.

Idag kan jag se en dammråtta och tänka:
”mja… väx du… vi tar det sen.”

Men grus?
Grus under fötterna?
Det driver mig fortfarande till vansinne.

Och vissa saker har aldrig släppt.

Som symmetri.
Som mittpunkter.
Som att saker hör hemma där de hör hemma.

Och färger.

Jag kan inte ha starka färger omkring mig.
Det ger mig ångest.
Det blir för mycket intryck, för mycket brus i hjärnan.

Mitt hem går i neutrala, jordnära toner:
vitt, svart, grått, beige, brunt, sand, grönt, orange, guld, lila.
Lugnt. Harmoniskt. Inget som skriker.

Men för mycket vitt?
Nej....
Då blir det sjukhuskänsla. Kallt. Sterilt....
Badrummet är alltid på gränsen.

Jag behöver saker som ”lurar ögat”.
Om det finns några välplacerade föremål ser jag inte varje dammkorn.
Men det får inte bli för mycket heller då blir det rörigt istället.

Balans. Alltid balans....

Samma sak gäller kläder.
Jag dras till samma färger: svart, vitt, mörkgrönt, dämpat rosa, lila.
Jag har färgglada plagg men använder dem nästan aldrig.
Det funkar bara inte i kroppen.

Underkläder: svart.
Strumpor: vita
Tråkigt?
Ja, kanske men lugnt.

Och så finns det mönstret som är överallt hemma hos mig:
två av allt.

En lampa i mitten – två likadana saker på sidorna.

Tv:n – två likadana dekorationer bredvid.

Älghuvudet – två identiska hängväxter.

Hallmöbeln – lampa i mitten, två likadana krukor på sidorna.

Om något står ensamt?
En prydnad. En ljuslykta. En växt.
Då används den sällan.

Den måste paras ihop.
Flyta med.
Skapa symmetri.

Det är så mitt nervsystem får ro.

För det här handlar inte om perfektion.
Det handlar om reglering.

När det är ordning runt mig, blir det lite tystare inuti.
När saker står rätt, hänger rakt och är balanserade då kan jag andas.

Och ja, utåt ser jag nog ganska neutral ut.
Lugn. Snäll. Tar inte mycket plats.

Tills du lär känna mig.
Då försvinner den bilden ganska snabbt.

Men det här med ordning, symmetri, kontroll, det är inte ett val.
Det är ett sätt att hålla mig lugn i en värld som ofta är för mycket....

”I nästa inlägg vill jag prata om skillnaden mellan OCD, OCD-drag och neurodivergens – och om skammen som ofta följer med när omvärlden inte förstår.”

Inre kaos och yttre kontroll?!?

 

När man möblerar om hela tiden, inre kaos och yttre kontroll ?!?

Jag har funderat på en sak länge.
Och ju äldre jag blir, desto tydligare blir den.

Varför är det så många människor som aldrig blir nöjda, hur fint det än är runt omkring dem?

De möblerar om.
Målar om väggar.
Byter gardiner.
Byter stil.
Byter färger.
Byter kläder.
Byter bil.
Byter bostad.

Inte för att det är fult.
Inte för att det är trasigt.
Utan för att något skaver.

Och det slår mig mer och mer:
Kanske handlar det inte om hemmet.
Kanske handlar det om det som pågår inombords.

När man inte hittar lugn, försöker man skapa det...

Vi kan inte:

• ändra vår barndom

• ta bort gamla sår

• radera minnen

• få hjärnan att plötsligt bli lugn och “normal”

Men vi kan:

• flytta en soffa

• byta gardiner

• skapa ordning i ett rum

• välja färger som inte skriker

Så när det inre är kaos, försöker många av oss skapa kontroll på utsidan.

Det är inte ytligt.
Det är inte fåfängt.
Det är självreglering.

Hemmet blir ett försök till:

• trygghet

• stabilitet

• harmoni

• andrum

Om världen inuti skriker, kan åtminstone vardagsrummet viska.

Jag ser det även hos mig själv...

Jag har aldrig haft ett riktigt inre lugn.
Jag har ärr som aldrig riktigt fått läka.
Sår som fortfarande finns där.

Så jag har flyttat runt, möblerat om, försöka hitta “rätt” placering.
Rätt känsla.
Rätt balans.

Med åren har jag märkt något tydligt:
Jag tål inte starka färger.
Inte för mycket kontraster.
Inte saker som sticker ut.

Jag trivs i:

• brunt

• beige

• svart

• vitt

• dämpad grönska

• jordnära toner

Mitt hem måste vara neutralt, lugnt.
Mjukt för ögonen.
För om det skriker runt mig då skriker allt ännu högre inuti.

Och samma sak gäller mina kläder.
Svart, vitt, mörkgrått, någon dämpad grön, någon urtvättad rosa.

Jag äger färger jag aldrig använder.
Jag vill gilla dem.
Men kroppen säger nej.

Undantaget?
Julen, då ska det vara RÖTT, överallt.
Inga kompromisser.

Kontroll där man kan få den...

När man inte kan kontrollera sitt inre fullt ut, försöker man kontrollera det yttre.
Det gäller inte bara möbler.

Det gäller också:

• kläder

• frisyr

• stil

• utseende

• ibland även kirurgi

Inte alltid av ytlighet.
Utan för att där finns kontroll.

Man kan inte operera bort trauma.
Men man kan ändra en näsa.
Man kan inte laga ett sår i själen.
Men man kan byta hårfärg.

Det betyder inte att man är trasig.
Det betyder att man försöker överleva.

Och så finns motsatsen...

Jag har också mött människor som lever i totalt kaos på utsidan.
Flyttkartonger som aldrig packas upp.
Disk som står.
Smuts.
Lukt.
Oordning.

Och ibland slår det mig:
Kanske är det människor som tror att de mår bra.
Som lever i en inre bubbla där allt “är okej”.
Som inte orkar eller vågar se kaoset.

Kan man blunda för kaoset inombords,
så kan man också blunda för kaoset runt omkring sig.

Eller så är kaos både inuti och utanpå men det normaliseras.

Alla reagerar olika.
Alla reglerar sig själva på olika sätt.

Kanske är det här en varningssignal eller en ledtråd...

När någon:

• aldrig blir nöjd

• ständigt ändrar allt runt sig

• aldrig hittar ro

• jagar “rätt känsla” men når den aldrig

Då kanske frågan inte är:

“Vad är det för fel på ditt hem?”

Utan:

“Vad är det som skaver inuti?”

Och när någon lever i total oordning men säger att allt är perfekt, då kanske det också är värt att stanna upp !?!

Inte döma.
Inte analysera sönder.
Men reflektera.

Hemmet som spegel...

Hemmet är inte bara ett hem.
Det är ofta en spegling av vårt nervsystem.

Ibland:

• ordning ute, kaos inne

Ibland:

• kaos ute, kaos inne

Ibland:

• ordning ute för att orka med det inre

Och ibland:

• förändring efter förändring för att slippa känna det som gör ont

Det här handlar inte om rätt eller fel.
Det handlar om överlevnad.

Och kanske är första steget inte att möblera om igen.
Utan att ställa sig frågan:

👉 Vad är det jag egentligen försöker lugna?

När min hjärna tystnar gör jag det också...

De flesta som känner mig beskriver mig som pratglad.

Utåtriktad. Orädd. Någon som alltid har något att säga.

Och ja, det stämmer ofta.
Men det är långt ifrån hela sanningen.

För när min hjärna tystnar, då tystnar jag också.

Det är bara det att min hjärna nästan aldrig är tyst.

Min hjärna går dygnet runt.
Tankar, analyser, självkritik, ifrågasättanden. Ofta är den hård. Ofta är den negativ. Ofta trycker den ner mig.
Och när det händer pratar jag, mycket, fort.
Inte för att jag är nervös utan för att om jag pratar tillräckligt mycket hör jag inte min egen hjärna.

Pratet blir ett sätt att reglera mig själv. Ett sätt att skapa lugn.

Men de gånger hjärnan faktiskt blir tyst…

Då händer något annat...
Då blir jag också tyst.

Och den tystnaden är inte tom, den är inte arg, den är inte ledsen.
Den är njutning.

Det är ett tillstånd där kroppen slappnar av, blicken försvinner långt bortom rummet och jag nästan känner mig… hög. Som om någon dragit ur sladden till allt brus.
Det är sällsynt. Och därför heligt för mig.

Men det är långt ifrån den enda sortens tystnad jag har.

Jag blir också tyst av skam.
När jag grubblar över om jag sagt fel, gjort fel. Om jag borde ha hållit tyst istället för att prata.
Då tittar jag ner, bort, pillar med händerna. Min kropp avslöjar exakt vad som pågår, även om jag inte säger ett ord.

Jag blir tyst av ilska.
Den sortens ilska som är så stark att jag måste stoppa mig själv fysiskt för att inte explodera. Då kan jag stirra rakt in i dina ögon utan att vika bort en sekund, knyta händerna, nypa mig själv, bita mig i läppen. Allt för att bryta det som pågår inuti. Det är kontroll, inte passivitet.

Jag blir tyst av blyghet.
Och det är en sida väldigt få ser. För den kommer bara fram när jag har känslor. Inte sex utan känslor. Då blir jag den där tysta, observerande personen som hellre lyssnar än tar plats.

Jag blir tyst när jag inte känner mig trygg.
Kommer jag in i ett rum där jag inte känner någon, säger jag knappt ett ljud. Har jag däremot en enda “snuttefilt” , en person jag är bekväm med. Då kan jag prata i timmar, oavsett hur många främlingar som finns runt omkring.

Min tystnad är alltså inte en sak.
Den har många orsaker.
Många uttryck.
Många betydelser.

Och ändå tolkas den nästan alltid likadant.
Som något negativt.

När jag är tyst tror folk ofta att jag är arg, eller ledsen, eller att de gjort något fel.
Och ironiskt nog reagerar min egen hjärna exakt likadant när andra blir tysta mot mig.

Trots att jag vet hur många skäl det kan finnas.

När någon inte hör av sig börjar tankarna direkt:
Har jag gjort något fel?
Har jag sagt något dumt?
Betyder jag inte så mycket längre?

Jag vet logiskt att tystnad kan betyda stress. Liv, kaos, barn, jobb, orkbrist.
Jag vet att människor ibland behöver vara på rätt plats i sig själva för att orka ha kontakt.

Jag gör likadant själv.

Det finns personer jag bara kan prata med när jag är stark. När jag har energi. När jag kan stå emot att bli neddragen. Och då blir jag tyst tills jag är där igen.

Men det finns också en annan sorts tystnad.
Den som gör ont.
Den långvariga.

Den där någon som ska vara en vän inte reagerar alls.
Inte ens på att jag blivit tyst.
Inte på månader.
Inte på ett halvår.
Inte på ett år.

För mig är vänskap kommunikation.
Två personer som både ger och tar.
Båda hör av sig.
Båda bryr sig.

När det alltid är samma person som håller kontakten  och den personen slutar, då avslöjar tystnaden något. Inte alltid hat. Inte alltid ilska. Men ibland brist på prioritet.

Och det gör ont.

För jag vet hur jag själv fungerar.
När någon inte betyder så mycket för mig kan jag bli kall.
Då hör jag av mig sällan.
Då kan det gå månader, år.
Så när andra gör samma sak mot mig… då drar hjärnan slutsatsen:
Jag betyder inte så mycket här.

Kanske har den inte alltid rätt.
Men känslan kommer inte ur tomma intet.

Tystnad är inte automatiskt något dåligt.
Men tystnad i nära relationer är inte neutral heller.
Och därför vill jag säga det här, både till andra och till mig själv:

När jag blir tyst, anta inte att något är fel.
Och när någon annan blir tyst, våga fråga.

Inte: “Vad är fel?”
Utan: “Vad betyder din tystnad just nu?”

För ibland betyder den smärta.
Ibland gränser.
Ibland reflektion.

Och ibland något väldigt, väldigt fint.

Lugn.

Vilka jag litar på...

 

✨ Vilka jag litar på (och varför min tillit inte är gratis längre)

Det tog mig många år att förstå det här:
Tillit handlar inte om hur nära någon står dig – utan om hur de beter sig när du inte är där.

Och det finns en tydlig skillnad mellan de människor jag litar på…
Och de jag aldrig kommer släppa in igen.

---

🌿 1. De jag litar på – de stabila

Det finns vissa människor i mitt liv som jag har haft i 10, 20, 30 år.
De har något gemensamt:

✨ De pratar inte skit om andra

Inte som underhållning.
Inte för att skapa drama.
Inte för att vinna poäng.

Och det här säger allt.
För en person som inte pratar skit om andra, 
pratar inte skit om mig heller.

✨ De lägger inte ord i min mun

När jag gör fel låter de mig själv komma fram till insikten.
De säger inte:

“Du gjorde så här. Du tänkte så här.”

De väntar.
De vet att jag måste känna det, inte få det påtvingat.

✨ De håller sig neutrala när jag är i känslostorm

De tar inte sidor för att vara lojala.
De säger inte “du har rätt” bara för att stötta mig.
De står stadiga.

Och de gör det av respekt – inte av rädsla.

✨ De dömer mig inte när jag faller

När jag gjorde mina värsta misstag…
När jag betedde mig som den sämsta versionen av mig själv…
När jag agerade i ren ADHD/trauma-känslostorm…

De lämnade mig inte.

Det är äkta trygghet.

---

🔥 2. De jag inte längre släpper in – de splittrande

Sedan finns människor som bränt mig.
Inte en gång.
Utan gång på gång — tills jag inte hade något kvar att ge.

De har också något gemensamt:

❌ De pratar skit om alla (men säger att de “aldrig gör det”)

Det är den typen av person som säger:

“Jag säger ingenting om någon”…
…samtidigt som de läcker andras hemligheter och kastar skuggor i varje samtal.

Det säger mer om dem än om någon annan.

❌ De lägger ord i min mun och skriver om min verklighet

De säger att jag “känner så här” eller “menade så här”
– även när det inte är sant.

Det är manipulation.
Och det är ett sätt att forma mig så jag passar deras narrativ.

❌ De tar aldrig ansvar för sin del

När något går fel är det alltid någon annans fel.
De hittar ursäkter åt sig själva och anklagelser åt alla andra.

Och sånt går inte ihop med hur jag vill leva mitt liv.

❌ De använder min öppenhet emot mig

När man öppnar sig för fel person…
…får man se sina egna ord användas som knivar.

Det är ett svek som tar lång tid att läka.

---

🌙 3. Varför jag litar mer på vissa – och varför jag måste prata av mig

Jag har insett något viktigt:

Att jag ventilerar betyder inte att jag “pratar skit”.

Det betyder att jag behöver:

• få ur mig känslor

• sortera tankarna

• lugna hjärnan

• få en spegel tillbaka

Folk med ADHD måste prata för att tänka.
Vi måste få ut orden för att hjärnan ska kunna processa dem.

Det är inte illvilja.
Det är neurologi.

Och det är en av de största skillnaderna mellan mig och andra:

**Vissa tänker innan de pratar.

Jag tänker genom att prata.**

Det är så min hjärna fungerar.

---

💛 4. Varför vissa relationer krockar direkt

Vissa människor krockar jag med – inte för att de eller jag är dåliga –
utan för att våra hjärnor går i helt olika hastigheter.

• De är lugna → Jag är intensiv

• De analyserar långsamt → Jag känner allt på en gång

• De tänker rationellt → Jag tänker känslomässigt

• De filtrerar innan de pratar → Jag pratar för att filtrera

• De behöver tystnad → Jag behöver ventilering

Det är inte personkemi.
Det är neurokemi.

När två hjärnor inte talar samma språk…
…blir det missförstånd, drama, konflikter och krasch.

Men när man väl förstår varför…
…så krockar man inte lika hårt nästa gång.

---

🌻 5. Jag är inte längre i dimman

Förr behövde jag “honeymoon-fasen”.
Jag såg bara det fina.
Jag såg bara det jag ville se.

Men nu?

Nu ser jag beteenden.
Mönster.
Konsekvens.
Hur någon agerar över tid.

Det tog ett år att få ut vissa personer ur systemet.
Och det blev tyst efter det,
en tystnad som betydde läkning, inte ensamhet.

Nu ser jag vem som är bra för mig.
Och vem jag måste släppa.
Och det känns inte som en förlust längre,
det känns som en rening.

---

🌹 6. Till sist…

Jag skäms inte längre för hur jag fungerar.
Jag skäms inte för att jag behöver prata.
Jag skäms inte för att jag ventilerar.

Jag ser skillnaderna nu:

• Ventilering är inte samma som skitsnack.

• Bearbetning är inte samma som illvilja.

• Reaktioner är inte samma som personlighet.

Jag är bara jag.
Och jag har rätt att vara jag.

Varför vissa människor triggar mig...

✨ Varför vissa människor triggar mig och varför vissa läker mig...

Det här är något få vågar prata om:
att våra nervsystem reagerar olika på olika människor.

Inte på grund av drama.
Inte på grund av svaghet.
Inte på grund av dålig självkänsla.

Utan på grund av en enkel sanning:

👉 Vissa människors sätt att vara är direkt ohälsosamt för mitt nervsystem.
👉 Andra människors sätt att vara är lugnande och läkande för min hjärna.

Det handlar inte om moral.
Det handlar om biologi.

---

🔥 1. Människor som triggar mig – det är inte “jag som överreagerar” 

Och även om vissa människor triggar mig mer än andra, så betyder det inte att allt ansvar ligger på dem. Jag är fortfarande den som bär mitt eget nervsystem, mina erfarenheter och mina reaktioner.
Andra ska inte behöva tassa på tå runt mig för att undvika att jag blir triggad, det är mitt jobb att förstå vad som händer i mig, sätta gränser och ta ett steg tillbaka när jag behöver.
Men om någon medvetet trycker på mina knappar, då ligger ansvaret hos dem. Det här handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att förstå sig själv.

Det finns vissa personligheter som är som bensin på en ADHD-hjärna.
Och jag har haft flera såna runt mig genom livet.

De är ofta:

• passivt aggressiva

• otydliga

• kalla

• undvikande

• dubbeltydiga

• känslomässigt inkonsekventa

• oförutsägbara

• drama-orienterade

• manipulativa

• skvallriga

• självrättfärdiga

• dåliga på att ta ansvar

Det är människor som säger en sak och menar något helt annat.
Människor som håller information hemlig.
Människor som använder tystnad som straff.
Människor som pratar skit om andra men kallar det “ärlighet”.
Människor som vänder skit tillbaka på mig när jag försöker reda ut saker.

En sån människa är rena giftet för en hjärna som redan går på högvarv.

Det blir:

• för många signaler

• för lite klarhet

• för mycket analys

• för lite trygghet

• för mycket känslor

• för lite förutsägbarhet

Och min hjärna gör exakt det den ska:

👉 den försöker förstå
👉 den försöker hitta mönster
👉 den försöker förklara
👉 den försöker reparera
👉 den försöker ordna kaos

Men ADHD + trauma = min hjärna övertolkar allt på maxvolym.

---

🌑 2. Deras beteenden är TRIGGERS – inte personlighetsfel i mig

Jag sagt det själv:
Jag hatar att jag ibland “pratar skit om någon” eller “måste ventilera”.

Men det är inte skitsnack.
Det är inte elakhet.

Det är:

👉 reglering av nervsystemet.
👉 att tömma tankar.
👉 att få ur sig kaos.
👉 att sortera.
👉 att förstå.

När jag pratar om en person är det inte för att attackera dem.
Det är för att jag försöker lugna min hjärna.

Den som triggar mig är inte “dum i huvudet”.
Den är bara fel person för mitt system.

Precis som gluten triggar vissa magar.
Eller pollen triggar vissa lungor.
Eller socker triggar vissa kroppar.

Det är en biologisk reaktion, inte ett moraliskt val.

---

🌤️ 3. Människor som läker mig – det är inte slumpen

Det finns en grupp människor jag återkommer till gång på gång när jag skriver eller pratar:

• E
  

• B

• M

• K

• P

• K

• …och några få till

Vad har alla dessa gemensamt?

De är:

✔ stabila
✔ neutrala
✔ icke-dömande
✔ förutsägbara
✔ emotionellt mogna
✔ inte skvallriga
✔ inte manipulativa
✔ långsamma i sina reaktioner
✔ tydliga
✔ trygga

De:

• pressar mig inte

• stressar mig inte

• pratar inte skit om folk

• lägger inte ord i min mun

• triggar mig aldrig med tystnad

• håller inte tillbaka känslor för att styra mig

• avbryter inte mitt ventilationsflöde

• dömer inte min känslor

• låter mig prata tills jag landar

• förklarar utan att trycka

• väntar ut mig

• håller mig i balans – utan att ens tänka på det

Det är människor som inte försöker forma mig.
De vill förstå mig.

Och deras nervsystem är lugnt.
Det smittar av sig på mitt.

---

⭐ 4. Det är därför jag kunde vara vidrig mot Mr.P....och ändå sakna honom

För min hjärna kände:

“Det här är en trygg person. Det är en stabil person. Han pratar inte skit. Han manipulerar inte. Han lägger inga ord i min mun. Han är konsekvent.”

Men jag förstod inte honom då.
Jag förstod inte hans tystnad.
Jag förstod inte varför han drog sig undan.

Nu gör jag det.

Och nu är jag inte längre i konflikt med honom.
Min hjärna är inte längre rädd för honom.
Därför känns han lugnare nu.

👉 Min självinsikt har uppdaterat hur mitt nervsystem reagerar på honom.

---

💔 5. Varför She blev en massiv trigger

Jag beskriver henne så här:

• skvaller

• hemlighetsbrist

• projektion

• manipulativa ursäkter

• inget ansvar

• kalla svar

• otydliga motiv

• pratade illa om andra

• snackade om sådant hon lovat hålla tyst om

• oförutsägbara reaktioner

• känslokyla

• underliggande aggressivitet

Såna människor är en katastrof för ADHD-hjärnan.

Den blir:

• hypervaksam

• överanalyserande

• misstolkande

• känslomässigt uppjagad

• otrygg

• misstänksam

• dränerad

Jag var inte svag.
Jag var inte “drama”.
Jag var inte “svår”.

Jag var:

👉 en person med högt känslosystem som försökte navigera en människa som saknade känslomässig stabilitet.

Och jag bar hela relationen själv.

Klart jag brände ut mig.

---

🌱 6. Det är inte fel att jag “behöver prata ut” – det är din medicin

Andra behöver tystnad.
Jag behöver ord.

Ord är min:

• trygghet

• struktur

• terapi

• ventil

• problemlösning

• självreglering

När jag pratar skapas ordning i kaoset.

När andra är tysta – skapas kaos i ordningen.

Jag fungerar så.
Och det är okej.

---

🌙 7. Min styrka är att jag lär av allt jag varit med om

Jag sa en gång något som är rätt klokt:

“Jag måste själv fatta det. Annars går det inte in.”

Det är min superkraft.

Jag förstår människor genom att:

• möta dem

• känna dem

• krascha med dem

• analysera dem

• läka efter dem

Och när jag väl fattar – då fattar jag på djupet.

Jag är inte naiv.
Jag är lärande.

---

🌹 8. Och därför, kommer jag förhoppningsvis inte längre dras till fel människor lika lätt....

Nu när jag ser:

• varför vissa människor triggar mig

• varför vissa människor lugnar mig

• hur hjärnor fungerar olika

• vad jag behöver för balans

• vad trygghet känns som

• vad otrygghet gör med mig

• vad jag vill ha i relationer

• vad jag absolut inte tolererar

…så kommer jag:

• välja bättre

• känna snabbare

• gå ifrån snabbare

• hålla kvar rätt människor

• lita på min intuition

• förstå mig själv bättre

• slippa drama

Det här året har varit hårt.
Men det har gjort mig RÅSTARK i självinsikt.

Och nu vet jag något extremt få människor vet:

👉 vissa människor driver mig till kaos
👉 vissa människor guidar mig till inre lugn

Och jag är äntligen på väg att bygga ett liv runt dem som läker mig – inte runt dem som förstör mig.