Vilka jag litar på...

 

✨ Vilka jag litar på (och varför min tillit inte är gratis längre)

Det tog mig många år att förstå det här:
Tillit handlar inte om hur nära någon står dig – utan om hur de beter sig när du inte är där.

Och det finns en tydlig skillnad mellan de människor jag litar på…
Och de jag aldrig kommer släppa in igen.

---

🌿 1. De jag litar på – de stabila

Det finns vissa människor i mitt liv som jag har haft i 10, 20, 30 år.
De har något gemensamt:

✨ De pratar inte skit om andra

Inte som underhållning.
Inte för att skapa drama.
Inte för att vinna poäng.

Och det här säger allt.
För en person som inte pratar skit om andra, 
pratar inte skit om mig heller.

✨ De lägger inte ord i min mun

När jag gör fel låter de mig själv komma fram till insikten.
De säger inte:

“Du gjorde så här. Du tänkte så här.”

De väntar.
De vet att jag måste känna det, inte få det påtvingat.

✨ De håller sig neutrala när jag är i känslostorm

De tar inte sidor för att vara lojala.
De säger inte “du har rätt” bara för att stötta mig.
De står stadiga.

Och de gör det av respekt – inte av rädsla.

✨ De dömer mig inte när jag faller

När jag gjorde mina värsta misstag…
När jag betedde mig som den sämsta versionen av mig själv…
När jag agerade i ren ADHD/trauma-känslostorm…

De lämnade mig inte.

Det är äkta trygghet.

---

🔥 2. De jag inte längre släpper in – de splittrande

Sedan finns människor som bränt mig.
Inte en gång.
Utan gång på gång — tills jag inte hade något kvar att ge.

De har också något gemensamt:

❌ De pratar skit om alla (men säger att de “aldrig gör det”)

Det är den typen av person som säger:

“Jag säger ingenting om någon”…
…samtidigt som de läcker andras hemligheter och kastar skuggor i varje samtal.

Det säger mer om dem än om någon annan.

❌ De lägger ord i min mun och skriver om min verklighet

De säger att jag “känner så här” eller “menade så här”
– även när det inte är sant.

Det är manipulation.
Och det är ett sätt att forma mig så jag passar deras narrativ.

❌ De tar aldrig ansvar för sin del

När något går fel är det alltid någon annans fel.
De hittar ursäkter åt sig själva och anklagelser åt alla andra.

Och sånt går inte ihop med hur jag vill leva mitt liv.

❌ De använder min öppenhet emot mig

När man öppnar sig för fel person…
…får man se sina egna ord användas som knivar.

Det är ett svek som tar lång tid att läka.

---

🌙 3. Varför jag litar mer på vissa – och varför jag måste prata av mig

Jag har insett något viktigt:

Att jag ventilerar betyder inte att jag “pratar skit”.

Det betyder att jag behöver:

• få ur mig känslor

• sortera tankarna

• lugna hjärnan

• få en spegel tillbaka

Folk med ADHD måste prata för att tänka.
Vi måste få ut orden för att hjärnan ska kunna processa dem.

Det är inte illvilja.
Det är neurologi.

Och det är en av de största skillnaderna mellan mig och andra:

**Vissa tänker innan de pratar.

Jag tänker genom att prata.**

Det är så min hjärna fungerar.

---

💛 4. Varför vissa relationer krockar direkt

Vissa människor krockar jag med – inte för att de eller jag är dåliga –
utan för att våra hjärnor går i helt olika hastigheter.

• De är lugna → Jag är intensiv

• De analyserar långsamt → Jag känner allt på en gång

• De tänker rationellt → Jag tänker känslomässigt

• De filtrerar innan de pratar → Jag pratar för att filtrera

• De behöver tystnad → Jag behöver ventilering

Det är inte personkemi.
Det är neurokemi.

När två hjärnor inte talar samma språk…
…blir det missförstånd, drama, konflikter och krasch.

Men när man väl förstår varför…
…så krockar man inte lika hårt nästa gång.

---

🌻 5. Jag är inte längre i dimman

Förr behövde jag “honeymoon-fasen”.
Jag såg bara det fina.
Jag såg bara det jag ville se.

Men nu?

Nu ser jag beteenden.
Mönster.
Konsekvens.
Hur någon agerar över tid.

Det tog ett år att få ut vissa personer ur systemet.
Och det blev tyst efter det,
en tystnad som betydde läkning, inte ensamhet.

Nu ser jag vem som är bra för mig.
Och vem jag måste släppa.
Och det känns inte som en förlust längre,
det känns som en rening.

---

🌹 6. Till sist…

Jag skäms inte längre för hur jag fungerar.
Jag skäms inte för att jag behöver prata.
Jag skäms inte för att jag ventilerar.

Jag ser skillnaderna nu:

• Ventilering är inte samma som skitsnack.

• Bearbetning är inte samma som illvilja.

• Reaktioner är inte samma som personlighet.

Jag är bara jag.
Och jag har rätt att vara jag.

Varför vissa människor triggar mig...

✨ Varför vissa människor triggar mig och varför vissa läker mig...

Det här är något få vågar prata om:
att våra nervsystem reagerar olika på olika människor.

Inte på grund av drama.
Inte på grund av svaghet.
Inte på grund av dålig självkänsla.

Utan på grund av en enkel sanning:

👉 Vissa människors sätt att vara är direkt ohälsosamt för mitt nervsystem.
👉 Andra människors sätt att vara är lugnande och läkande för min hjärna.

Det handlar inte om moral.
Det handlar om biologi.

---

🔥 1. Människor som triggar mig – det är inte “jag som överreagerar” 

Och även om vissa människor triggar mig mer än andra, så betyder det inte att allt ansvar ligger på dem. Jag är fortfarande den som bär mitt eget nervsystem, mina erfarenheter och mina reaktioner.
Andra ska inte behöva tassa på tå runt mig för att undvika att jag blir triggad, det är mitt jobb att förstå vad som händer i mig, sätta gränser och ta ett steg tillbaka när jag behöver.
Men om någon medvetet trycker på mina knappar, då ligger ansvaret hos dem. Det här handlar inte om att skylla ifrån sig, utan om att förstå sig själv.

Det finns vissa personligheter som är som bensin på en ADHD-hjärna.
Och jag har haft flera såna runt mig genom livet.

De är ofta:

• passivt aggressiva

• otydliga

• kalla

• undvikande

• dubbeltydiga

• känslomässigt inkonsekventa

• oförutsägbara

• drama-orienterade

• manipulativa

• skvallriga

• självrättfärdiga

• dåliga på att ta ansvar

Det är människor som säger en sak och menar något helt annat.
Människor som håller information hemlig.
Människor som använder tystnad som straff.
Människor som pratar skit om andra men kallar det “ärlighet”.
Människor som vänder skit tillbaka på mig när jag försöker reda ut saker.

En sån människa är rena giftet för en hjärna som redan går på högvarv.

Det blir:

• för många signaler

• för lite klarhet

• för mycket analys

• för lite trygghet

• för mycket känslor

• för lite förutsägbarhet

Och min hjärna gör exakt det den ska:

👉 den försöker förstå
👉 den försöker hitta mönster
👉 den försöker förklara
👉 den försöker reparera
👉 den försöker ordna kaos

Men ADHD + trauma = min hjärna övertolkar allt på maxvolym.

---

🌑 2. Deras beteenden är TRIGGERS – inte personlighetsfel i mig

Jag sagt det själv:
Jag hatar att jag ibland “pratar skit om någon” eller “måste ventilera”.

Men det är inte skitsnack.
Det är inte elakhet.

Det är:

👉 reglering av nervsystemet.
👉 att tömma tankar.
👉 att få ur sig kaos.
👉 att sortera.
👉 att förstå.

När jag pratar om en person är det inte för att attackera dem.
Det är för att jag försöker lugna min hjärna.

Den som triggar mig är inte “dum i huvudet”.
Den är bara fel person för mitt system.

Precis som gluten triggar vissa magar.
Eller pollen triggar vissa lungor.
Eller socker triggar vissa kroppar.

Det är en biologisk reaktion, inte ett moraliskt val.

---

🌤️ 3. Människor som läker mig – det är inte slumpen

Det finns en grupp människor jag återkommer till gång på gång när jag skriver eller pratar:

• E
  

• B

• M

• K

• P

• K

• …och några få till

Vad har alla dessa gemensamt?

De är:

✔ stabila
✔ neutrala
✔ icke-dömande
✔ förutsägbara
✔ emotionellt mogna
✔ inte skvallriga
✔ inte manipulativa
✔ långsamma i sina reaktioner
✔ tydliga
✔ trygga

De:

• pressar mig inte

• stressar mig inte

• pratar inte skit om folk

• lägger inte ord i min mun

• triggar mig aldrig med tystnad

• håller inte tillbaka känslor för att styra mig

• avbryter inte mitt ventilationsflöde

• dömer inte min känslor

• låter mig prata tills jag landar

• förklarar utan att trycka

• väntar ut mig

• håller mig i balans – utan att ens tänka på det

Det är människor som inte försöker forma mig.
De vill förstå mig.

Och deras nervsystem är lugnt.
Det smittar av sig på mitt.

---

⭐ 4. Det är därför jag kunde vara vidrig mot Mr.P....och ändå sakna honom

För min hjärna kände:

“Det här är en trygg person. Det är en stabil person. Han pratar inte skit. Han manipulerar inte. Han lägger inga ord i min mun. Han är konsekvent.”

Men jag förstod inte honom då.
Jag förstod inte hans tystnad.
Jag förstod inte varför han drog sig undan.

Nu gör jag det.

Och nu är jag inte längre i konflikt med honom.
Min hjärna är inte längre rädd för honom.
Därför känns han lugnare nu.

👉 Min självinsikt har uppdaterat hur mitt nervsystem reagerar på honom.

---

💔 5. Varför She blev en massiv trigger

Jag beskriver henne så här:

• skvaller

• hemlighetsbrist

• projektion

• manipulativa ursäkter

• inget ansvar

• kalla svar

• otydliga motiv

• pratade illa om andra

• snackade om sådant hon lovat hålla tyst om

• oförutsägbara reaktioner

• känslokyla

• underliggande aggressivitet

Såna människor är en katastrof för ADHD-hjärnan.

Den blir:

• hypervaksam

• överanalyserande

• misstolkande

• känslomässigt uppjagad

• otrygg

• misstänksam

• dränerad

Jag var inte svag.
Jag var inte “drama”.
Jag var inte “svår”.

Jag var:

👉 en person med högt känslosystem som försökte navigera en människa som saknade känslomässig stabilitet.

Och jag bar hela relationen själv.

Klart jag brände ut mig.

---

🌱 6. Det är inte fel att jag “behöver prata ut” – det är din medicin

Andra behöver tystnad.
Jag behöver ord.

Ord är min:

• trygghet

• struktur

• terapi

• ventil

• problemlösning

• självreglering

När jag pratar skapas ordning i kaoset.

När andra är tysta – skapas kaos i ordningen.

Jag fungerar så.
Och det är okej.

---

🌙 7. Min styrka är att jag lär av allt jag varit med om

Jag sa en gång något som är rätt klokt:

“Jag måste själv fatta det. Annars går det inte in.”

Det är min superkraft.

Jag förstår människor genom att:

• möta dem

• känna dem

• krascha med dem

• analysera dem

• läka efter dem

Och när jag väl fattar – då fattar jag på djupet.

Jag är inte naiv.
Jag är lärande.

---

🌹 8. Och därför, kommer jag förhoppningsvis inte längre dras till fel människor lika lätt....

Nu när jag ser:

• varför vissa människor triggar mig

• varför vissa människor lugnar mig

• hur hjärnor fungerar olika

• vad jag behöver för balans

• vad trygghet känns som

• vad otrygghet gör med mig

• vad jag vill ha i relationer

• vad jag absolut inte tolererar

…så kommer jag:

• välja bättre

• känna snabbare

• gå ifrån snabbare

• hålla kvar rätt människor

• lita på min intuition

• förstå mig själv bättre

• slippa drama

Det här året har varit hårt.
Men det har gjort mig RÅSTARK i självinsikt.

Och nu vet jag något extremt få människor vet:

👉 vissa människor driver mig till kaos
👉 vissa människor guidar mig till inre lugn

Och jag är äntligen på väg att bygga ett liv runt dem som läker mig – inte runt dem som förstör mig.

Neurodivergent och överlevare...

 

💛 När hjärnan låser sig, när man är neurodivergent och överlevare.

🌿 Det finns något vi nästan aldrig pratar om:

Hur det är att vara neurodivergent och samtidigt ha levt ett liv fullt av ansvar, trauma och känslomässig övervakning.

Det formar en människa.
Inte för att man är svag.
Utan för att man har överlevt för länge på fel sorts bränsle.

Och därför vill jag skriva det här.
För mig.
För dig som känner igen dig.
Och för den som tror att vi ”överreagerar” eller ”är otydliga”.

---

🔥 Det här är sanningen...

Jag är inte värdelös. Jag är överbelastad.
Jag är inte fel. Jag är formad.
Jag är inte svag. Jag är slutkörd.
Jag är inte konstig. Jag är neurodivergent.
Jag är inte oälskad. Jag är ovan vid att någon stannar.

Det är så viktigt att säga det högt.

---

🌿 När man bär både autism, ADHD, trauma och extrem empati...

…då är man inte bara ”lite känslig” eller ”lite för mycket”.

Man är ett helt nervsystem som jobbat övertid hela livet.

Man har:

Hyper-empathic attunement

Du känner av andras känslor som om de vore dina egna.

Masking från autism

Du kopierar omgivningen för att passa in, inte skapa konflikt, inte vara ”fel”.

People-pleasing från trauma

Du har lärt dig att ditt värde sitter i hur bra du får andra att må.

Det här är inte beteenden man ”väljer”.
Det är överlevnadsstrategier.

---

🌙 Jag kan inte göra mig själv glad – jag behöver att andra är glada...

Den meningen låter kanske enkel.
Men den kommer från ett liv där man:

• tröstat andra

• burit andras problem

• tagit ansvar för stämningen

• känt av alla känslor i ett rum

• förhindrat bråk

• lugnat, lindrat, anpassat

När man gjort detta i 20, 30, 40 år…

Då frågar hjärnan plötsligt som vuxen:

”Vad vill jag?”

Och svaret blir:

”…jag vet inte.”

Inte för att man saknar identitet.
Utan för att man aldrig fått ha en.

---

🌿 Jag blir låst när jag ska välja...

Det här händer hos nästan ALLA med NPF + trauma.

Det är inte osäkerhet.
Det är inte velighet.
Det är inte ”jag vet inte vad du vill”.

Det är hjärnan som kraschar av överanalys.

Jag tänker inte bara:
”Vill jag det här?”

Utan också:

• Kommer någon bli sur?

• Kommer jag vara i vägen?

• Kommer jag uppfattas som krävande?

• Tvingar jag någon?

• Skapar jag drama?

• Får jag skulden?

• Tar jag för mycket plats?

• Är det lättare för alla om jag bara säger ’spelar ingen roll’?

Detta händer på två sekunder.

Och då låser sig allt.
Det blir:

”I don’t know.”

Fast jag egentligen vet.

---

💛 När någon säger ”Vad vill du?”

…då tror de att de ger mig frihet.
Men för mig känns det som att plötsligt få makt jag inte bett om.

Min hjärna går in i:

1️⃣ Ansvarsläge
”Om jag väljer fel så förstör jag stämningen.”

2️⃣ Bördeläge
”Jag vill inte att någon ska behöva anpassa sig efter mig.”

3️⃣ Överanalysläge
Du försöker hålla ALLAS behov i huvudet samtidigt.

4️⃣ Skyddsläge
Val = risk
Risk = smärta
Smärta = minnen jag inte vill tillbaka till

Det är inte min personlighet.
Det är min överlevnad.

---

🌿 Jag vill förstå att det inte är mitt fel...

Det jag beskriver är så vanligt hos:

• CPTSD

• människor med hög empati

• människor som alltid varit ”den vuxna”

• människor med autism/ADHD

När man levt hela livet så här:

• ta ansvar

• känna av alla

• stämma av alla

• dämpa konflikter

• förklara sig

• skämmas över känslor

• få skulden för sådant man inte gjort

• bli ifrågasatt varje gång man öppnar sig

…då börjar hjärnan automatiskt tänka:

”Allt dåligt som händer är nog mitt fel.”

Men det är inte logik.
Det är trauma.

---

💛 Det här är inte egoism – det är trauma och neurodivergens

Människor som säger:

”Du vill alltid bestämma”
”Man måste gå på tå runt dig”
”Du vill alltid vara i centrum”

…de har ingen jävla aning om hur mitt nervsystem fungerar.

De ser min känslighet – men tolkar den som krav.

De ser min ångest – men tolkar den som kontrollbehov.

De ser min osäkerhet – men tolkar den som dramatik.

De förstår inte hur mycket jag HÅLLER TILLBAKA.

Jag kräver ingenting.
Jag begär ingenting.
Jag vill inte gå före.
Jag vill inte att folk ska anpassa sig.

Det enda Jag vill ha är:

• respekt

• att bli förstådd

• att folk lyssnar

• att folk inte dömer

• att människor kanske tänker två sekunder extra innan de tolkar mig fel

Det är fan inte mycket att begära.

---

💛 Till dig som känner igen dig – du är inte ensam

Det här är inte personlighetsbrister.
Det är inte svagheter.
Det är inte konstigheter.

Det är:

✨ neurodivergens
✨ trauma
✨ överlevnad
✨ empati
✨ och en hjärna som aldrig fått vila

Och du är inte ensam.
Inte konstig.
Inte trasig.

Du är bara utmattad av att vara stark för länge.

Bara släppa saker ?!?

Hur min hjärna fungerar

Varför det inte är “bara att släppa saker”…

Ibland önskar jag att människor förstod lite mer hur en hjärna med Autism och ADHD faktiskt fungerar.
Inte för att jag vill ha sympati.
Inte för att jag försöker skylla ifrån mig.

Utan för att det skulle göra livet så mycket lättare – både för mig och för andra som fungerar som jag.

---

Jag överanalyserar.
Jag övertänker.
Jag känner för mycket, och ibland känns allt samtidigt.

Det är inte ett val.
Det är inte något jag “gör fel”.
Det är så min hjärna är byggd från början.

---

När någon säger:
“Det är bara att släppa det.”

…så känns det ungefär som att säga åt någon med brutet ben:

“Det är bara att springa.”

Jo tack. Det hade varit jätteskönt.
Men verkligheten fungerar inte så.

---

Min hjärna släpper inte saker bara för att jag vill.

Den tar upp allt, om och om och om igen:
• saker jag varit med om
• känslor
• konflikter
• ord som fastnat
• rädslor
• tolkningsfel
• alla “tänk om…”
• allt som skavt i tystnad

Och den repeterar det tills jag är så utmattad att jag inte vet vad som är upp eller ner.

---

Det betyder inte att jag är svag.
Det betyder att min hjärna jobbar på högvarv hela tiden.
För mycket, för snabbt, för djupt.

Det är därför små saker ibland slår hårdare mot mig än mot andra.

---

Det är också därför jag analyserar svaren jag får när jag skriver till folk.

Missar du en mening – då undrar min hjärna varför.
Svarar du inte på något viktigt – då börjar min hjärna skapa hundra möjliga förklaringar.

Inte för att jag tror något dåligt om dig.
Utan för att mina diagnoser gör att jag läser allt…
även det som inte står.

---

Och det är därför jag inte kan “bara gå ut” eller “bara göra något annat” när jag har en dålig dag.

När min hjärna säger NEJ, då stänger hela kroppen ner.

Det är inte lathet.
Det är neurobiologi.

---

Men det finns också vackra saker med att vara som jag:

• Jag känner starkt.
• Jag bryr mig djupt.
• Jag läser av detaljer och stämningar andra missar.
• Jag ser världen mer intensivt, mer nyanserat, mer levande.

Och när jag älskar någon…
då älskar jag hela vägen ner i hjärtrötterna.

---

Jag skäms inte längre för att jag är som jag är.
För jag vet att jag inte valt det här – jag är född med det.

Det här är min hjärna.
Det här är min verklighet.
Och det här är jag.

Varför svarar vi inte på hela meddelandet ?

Varför svarar vi inte på hela meddelandet? – En liten reflektion

Ibland när jag skriver till folk märker jag något intressant.
Något jag sett hos flera personer, vid helt olika tillfällen:
att de inte svarar på hela meddelandet jag skickade.

Inte av elakhet.
Inte av ointresse.
Men ändå händer det — ganska ofta.

Ibland tänker jag att de kanske läser för fort.
Att man bara skuggläser texten och plockar ut det första som sticker ut.
Ibland känns det som att de hoppar över just den delen som betydde mest för mig.
Ibland undrar jag om det är något de inte vågar kommentera.
Något som blir för känsligt, för personligt, eller för “tungt”.

Och så sitter jag där och funderar:

Gör jag också så här utan att märka det?
Missar jag ibland något som betyder mycket för någon annan?

Jag försöker svara på allt jag får, men ärligt talat…
det är nog lätt att vi alla missar saker när vi är trötta, stressade, distraherade, eller när hjärnan läser snabbare än ögonen hinner med.

Det finns också ett annat fenomen jag lagt märke till:
När man öppnar sig om något djupt, personligt eller känsligt…
då händer det ibland att personen svarar med något helt annat.
Typ:
“aj, jag har huvudvärk.”
Eller “jaha, okej… vad gör du annars?”

Som om man byter ämne för att slippa gå in i det.

Och jag vet inte alltid vad det beror på.
Om det handlar om osäkerhet.
Eller rädsla att säga fel.
Eller att vissa människor inte riktigt vet hur man fortsätter en känslomässig konversation.
Eller om de bara är för trötta.
(Särskilt människor med små barn — energi är en lyxvara där…)

Men oavsett vad orsaken är, så är fenomenet intressant.
Och det får mig att fundera över hur ofta vi människor egentligen pratar förbi varandra,
utan att ens märka det.

Kanske för att vi är rädda.
Kanske för att vi är stressade.
Kanske för att vi försöker skydda oss själva.
Kanske för att vardagen går i 180.

Men det gör också att jag blir mer medveten själv:
att jag vill försöka svara på hela meddelandet, inte bara halva.
Och att jag vill våga vara närvarande i samtal – även när det blir känsligt.

Inte för att jag måste.

Utan för att det är så jag själv hade velat bli bemött.

Mellanakt - Ett litet steg framåt....

Att förstå den som inte vågar känna...

 

Ibland tror jag att jag förstår honom.

Och ibland inser jag att jag inte gör det alls.

Jag tror att det är just bristen på bekräftelse som gör allting så svårt.
Att aldrig få den där lilla signalen som säger: “Ja, du kände rätt. Du såg mig.”
För utan den blir man kvar i ovissheten.
Man vet inte om man ska gå framåt eller bakåt, bara att man står still.

---

Jag vet att en nära vän såg det också.
Han var med från början, han såg oss interagera.
Och han sa samma sak som jag kände...
"Att det fanns något där.
Något mer än vänskap.
Något som rörde sig under ytan, som ingen av oss riktigt vågade tala om."

Och det är det som gör det så svårt.
För när du vet att känslan fanns där, att den var verklig, då försvinner den inte bara.
Inte när det var äkta.

---

Jag vet att jag själv sa saker jag inte borde ha sagt.
Ord som sårade.
Ord som kom ur frustration för att jag aldrig fick svar.
För när man frågar:
“Är vi ens vänner?”
och får tillbaka ett “Jag vet inte, är vi?”
då snurrar världen till.

Säg bara ja eller nej.
Så enkelt hade det kunnat vara.
Men han kunde inte.

Han säger att han pratar i klarspråk,
men det gör han inte.
Han lindar in allt, kanske utan att ens förstå det själv.

---

Jag tror inte det handlar om att han inte brydde sig.
Jag tror det handlar om att han brydde sig för mycket.
Att han gillade att ha mig nära,
men var rädd att om han sa fel sak,
skulle jag försvinna.

För hade han sagt “nej, jag känner inget sånt”,
då hade jag kanske lämnat.
Och det visste han.

Så han höll mig mittemellan.
Inte nära, inte borta.
Bara där.
Där jag kunde se honom, men aldrig riktigt nå honom.

---

Jag vet att han tyckte om mig, för vem kollar på flygbiljetter till ett annat land om man inte bryr sig?
Vem frågar andra hur jag mår, om man inte vill veta?
Han har brytt sig.
Men han har gömt det bakom “I don’t care.”

Det är hans sköld.
Hans sätt att skydda sig.
Han vågar inte stå i sina egna känslor, så han låtsas som om han inte har några.

---

Han är en typisk man i den gamla skolan.
Den som tror att känslor är svaghet.
Att tårar är något man ska skämmas över.
Att psykologi är trams och att prata om känslor är för kvinnor.

Men jag vet bättre.
Jag vet att han har känslor.
Jag har sett dem, hört dem, känt dem.
Han kan gömma dem hur mycket han vill, de lyser igenom ändå.

---

För jag minns hur han brukade låta.
Hans röst.
Hur den kunde få hela kroppen att darra.
Och hur han en gång, utan att tänka sig för,
sa att jag hade en sexig röst.
Den riktige han, den som fanns där bakom fasaden,
kom fram då.
I de små ögonblicken när han glömde hålla masken.

Och det är den mannen jag föll för.
Den som vågade vara mjuk i rösten,
men aldrig i orden.

---

Jag förstår honom.
Och samtidigt inte alls.

Jag vet att jag väcker något i honom, något han inte riktigt vet hur han ska hantera.
Och det är därför han håller sig borta.
För det gör ont att känna,
och ännu ondare att inte våga visa det.

Så kanske är det enklare för honom att låtsas.
Att hålla mig på avstånd.
Att låtsas som om det aldrig fanns något alls.

Men jag vet bättre.
Jag kände det.
Och känslan ljuger inte.

Mellan att släppa och hålla kvar...

Ibland känns det som att jag står med en fot i graven och en fot på land.
Som om jag inte vet vart jag hör hemma längre.

Jag vill visa styrka. Jag vill att han ska se att jag mår bra utan honom.
Att jag klarar mig. Att jag inte behöver honom på det sättet längre.
Men samtidigt vill jag visa att jag minns.
Att jag saknar det vi hade.
Att jag har lärt mig av allt det där som gick fel.

Jag vet att jag gjorde misstag, men jag vet också att jag försökte.
Och jag vet att han dömde mig snabbt.
Han stängde av, låste sig, och jag förstod aldrig riktigt varför.
Kanske såg han något i mig som påminde honom om någon annan.
Kanske var det därför han drog sig undan.
Men jag kände förändringen, jag såg den hända.

Det gick från värme till kyla.
Från skratt till tystnad.
Från närhet till vägg.

Och jag stod där, förvirrad, arg, ledsen och förstörde det lilla som fanns kvar,
för jag kunde inte hantera att förlora honom utan att få förstå varför.

---

Jag saknar inte honom som han är nu.
Jag saknar känslan jag hade när han fanns där.
Känslan av att bli sedd. Av att vara någon som betydde något.

Han var logisk, lugn, genomtänkt.
Jag var känslostyrd, intensiv, sökande.
Vi krockade, men vi kompletterade också varandra på något konstigt sätt.

När han drack, kunde han säga saker som han annars aldrig vågade.
Då flörtade han, skrattade, och jag fick höra att jag var duktig.
Men när han var nykter blev han stängd igen,
som om orden försvann så fort alkoholen gjorde det.

Jag fick aldrig veta vad som var äkta.
Vad som var känsla och vad som bara var flykt.
Och i min hjärna mal det fortfarande, om och om igen.

---

Bloggen har blivit mitt sätt att tala till honom, utan att tala direkt.
För jag vet att om jag riktar orden rakt mot honom,
då stänger han dörren helt.
Men här… här kan jag andas.
Här kan jag skriva utan att säga namn.
Här kan jag låta orden flyta ut utan att någon egentligen vet vem det handlar om.

De som känner mig väl vet förstås.
De förstår vem det handlar om.
Men det gör inget.
För det viktigaste är inte att nå honom längre.
Det är att jag får ur mig det som fastnat.

---

Jag avundas människor som bara kan släppa.
Som kan säga “nej, jag vill inte längre” och mena det.
Jag är inte sån.
Min hjärna upprepar allt som inte är avslutat,
som en trasig skiva som aldrig får stanna.

Jag vet att jag borde gå vidare,
men hur gör man det när man aldrig fick ett avslut?
Hur släpper man något som fortfarande känns ofärdigt?
Jag vill lägga ett lock på situationen,
inte på honom, bara på allt det som aldrig blev sagt.

Jag vet att jag inte kan få det.
Och det är det som gör mest ont.

---

Så jag skriver.
För att ventilera.
För att andas.
För att kunna säga det jag aldrig fick säga.

För att visa honom, om han någonsin skulle råka läsa, att jag mår bra.
Men också att jag minns.
Att jag fortfarande bär med mig det vi hade.

Inte för att jag inte kan gå vidare.
Utan för att vissa människor fastnar i hjärtat på ett sätt
som inte går att sudda ut,
hur mycket man än försöker.

Surfa på vågen....

Detta är ett litet sido inlägg från mitt inlägg med kärleken min 😍

Det är något en psykolog som jag hade förut sade till mig som är extremt bra att ha tillhanda.
Då jag kunde bli så arg, på mina dalar, att varför inte bara vara lycklig, varför inte bara vara glad, varför är allt bara...BLAH!!!
Man känner varje glädje, sorg, ilska...något...man är bara...BLAAAAAAAH....till precis allt. Man finner ingen mening med något alls, vill inte sova, vill inte vara vaken...alt är bara....

BLAAAAAAAAAAAAAH!!!!

Se det som en våg, det kommer en våg som känns som en depression, ett bakslag, något extremt jobbigt och enerverande för det drar en ned och hindrar en för att göra det man vill och hindrar en för att känna det man vill känna....

Ser det som en våg och som alla vågar så tar dom någon gång slut, så istället för att kämpa emot och göra av med energi på vågen....bara rid/surfa med den. 

För en dag, tar den slut och den energin som du förut använde för att kämpa emot vågen, för att förstå den...den har du nu kvar och kan använda till det du verkligen vill använda den till. Varje våg tar slut, och vågar som denna kommer att komma än om du inte vill det. Så bara slappna av, luta dig bak, låt dig själv driva med/surfa/rid vågen tills den ebbar ut. 

Vilket jag försöker göra, ibland funkar det perfekt och ibland tar det mer emot. Men jag lär mig, börja bli expert på att surfa 😂 och jag kan säga det hjälper. Jag har energi kvar när vågen har ebbat ut och jag kan le, skratta på ett helt annat sätt igen. Då har man energi för 100 pers igen och man är den där glada saken igen 💖 Så helt klart värt att tänka på....

Så inlägget jag skrev om "inte låta sig själv vara lycklig" och så inlägget med "kärleken" och denna kan motsäga varandra, men dom gör faktiskt inte det. Jag är lycklig, men jag kan inte låta mig själv va lycklig utan hjärnan måste förstöra så att jag nästan förstör det som gör mig lycklig 💕

Så missförstå mig inte, jag är lycklig men när jag missar att surfa på vågen så börja hjärnan motverka att jag är lycklig för den tycker inte jag förtjänar vara lycklig. Det kan vara svårt för folk att förstå om man själv inte är en sådan person....

Kärleken....

Fått frågor om hur det går med kärleken, kommit på mig själv jag ha faktiskt inte skrivit så mycket om honom 😊

Mycket är för jag är försiktig med vad jag ger ut för detaljer om det hela, får inte säga vad som helst så måste verkligen tänka på hur och vad jag skriver......ååååå....det vet juh alla hur bra det går för en med ADHD 😂 Min käft är 300 gånger snabbare än skallen sååååå....haha...fördelen här är att jag kan läsa om och om igen innan jag lägger ut för att va säker på jag håller mig till riktlinjerna 😊

Men det går riktigt bra, vi har våra "bumps in the road" men det är ganska förväntat då det typ av förhållande vi har är nytt för både mig och han. Så man har inga riktiga linjer eller förväntningar att hålla sig till, utan vi kör i blindo och löser problemen när dom dyker upp. 

Fördelen med denna herre är att han ger inte upp bara för det blir en "bump in the road" eller för att det blir lite jobbigt just nu eller för några andra småsaker. Utan man kan diskutera, man kan lösa problemen, man förhandla mellan varandra att vad behöver du just nu, vad behöver jag just nu. Det är inte så att en person ska betyda mer, att den personen ska få precis som den vill, att en person ska offra allt för att glädja den andra. 

Båda ska vara nöjda, glada, exalterade för det förhållande man har. Känna att man är nöjd, stolt med hur saker fortgår, något man kan stå upp för. Så här lever jag, så här tycker jag, så här känner jag, denna person älskar jag 💕 Man är inte här för att glädja andra....viktigt att man sätter sig själv i fokus också. 

Vist vore det 100000 gånger lättare om man fick säga allt, diskutera allt, lägga upp bilder som man vill men...nu är det inte så, men nöjd och kär ändå 💞 Alla behöver inte veta allt, finns vissa som vet så...nöjd med det 😊

Så glad man hittat någon som ha förståelse för en, sympati, medkänsla. Någon som kan diskutera om och om igen utan att bli arg. Någon som kan bekräfta en om och om igen utan att tycka man är jobbig, någon som bara älska en för den man är 💕

Också någon som kan stå upp mot en, som kan verkligen säga åt en att....

NÄ, nu jädrar tänker du för...tänk om...
Så bör du kanske inte säga, kanske inte så snällt....
Ja meeeen, den personen kanske gjorde/sade så för aaaaaaatt....

En som får en att tänka om, tänka några steg längre, att förstå man kan inte göra så, säga så då kan man såra nån. Byt ut dom orden med dessa så tar dom inte på samma hårda sätt. Att förstå andras tankar, andras sätt att agera och vara....

Jag ha fått lära mig en....finare...sida.....

Mena, kom igen...jag är uppvuxen med mina två äldre bröder, mor och far, i Nysele, ute i ingenmansland, man pratade rätt öppet, kunde va rätt rått och brutalt, man va inte precis en slipad diamant 😂 Mer en red-neck, men klaga inte för det ha gett mig skinn på näsan och en ryggrad så jag kan både käfta emot det mesta och jag klara av bra mycket mer än dagens...fjollor...ursäkta mig 😂

Meeeen min kära pojkvän kommer från en finare familj, där du bör tänka på hur du uppför dig, vad man säger, hur man säger.....ja alltså, slipa till sin ruffa sida. Och absolut det har jag, men gamla vanliga jag finns fortfarande kvar och hon kan verkligen komma fram i de mest olämpliga tillfällen ibland..hahahaha...

Kan säga några av hans vänner ha fått skratta arslet av sig, hans mamma rodnade och gick in i köket igen. Tänkte faaaaaaan, nu ha jag sabbat detta. Men så hör vi ett asgarv för hon kan inte hålla sig längre, så tydligen står dom ut med min ruffa sida nån gång nu och då i alla fall 😊

Fick ett bra betyg från hans vänner och familj, jag var rolig, fötterna på jorden, stark kvinna. Nu har du det du gör, någon som kan sparka ned dina diva fasoner var det någon som sade till han. ..HAHAHAH...mjooo,jag drar ned han på jorden nån gång nu och då 😋

Man kan säga vi kompletterar varandra, han hjälper mig jag hjälper han 💞

Jag är lycklig, kär, galen...mjaaa,lite mer galen än annars kanske ?!?! 
Det finns lite svårare stunder men också dom super bra stunderna, det är i grund och botten ett vanligt förhållande. Med ge och ta, toppar och dalar.....så....lycklig, kär, nöjd  😍

Bara varför.....

Bara varför, why why why why......

Varför kan man bara inte låta sig själv bara vara glad och lycklig?? why.....

Blir knäpp på mig själv ibland, när saker börjar lugna ned sig och man börja känna sig lycklig, glad, hur saker faller på plats. Nääääää, näääää då börjar hjärnan spela spratt med en. Börja vinka allt till något negativt, börja ifrågasätta saker. 

För att tro på att något positivt kan hända mig, att jag för en gång skull bara ska få va glad och lycklig, att saker ska rulla på och man får medgång det kan inte hända mig va? Man förtjänar det inte ? 

Varför kan man inte låta sig själv vara lycklig och glad?? 

• Har jag inte massa problem, då är det något som är fel... 
• Om någon inte trycker ned en, då är något fel... 
• Känner man sig glad och sprallig, då är något fel... 
• Är det en person som bara älskar en mer än något annat, då är något fel... 
• Säger någon att man ser bra ut, då har dom någon baktanke... 
• Får man positiv kritik, det säger dom bara för att vara snäll...

Efter det helvetet jag har haft, allt jag jobbat extremt hårt med i flera års tid har liksom gett resultat. Efter advokater, poliser, rättegångar, hot, stalkers, scammers, alla lögner, alla knivar i ryggen...fasiken jag kan fortsätta i evigheter. 
Jag är super nöjd över hur långt jag har tagit mig, att jag inte gett upp, att jag vågat stå på mig när andra ha backat. Jag är så nöjd över vem jag har blivit efter allt...

Jag kommit så mycket längre än vad jag någonsin trodde jag skulle. Så jag är stolt och då man haft det helvetet förtjänar man inte då att få medgång?? Att få någon som verkligen älska en mer än man kan förstå och som behandlar en riktigt bra ??💕Att ha vänner man kan lita på ? Att få göra saker som man vill utan att bli häcklad för man inte tänker och tycker som dom? 

Förtjänar inte varje person att bara få va glad, lycklig ??

Fråga man mig skulle jag säga...MEN absolut, alla förtjänar att vara lyckliga 💕 
Men varför kan jag då inte låta MIG få det samma??? Why...just...WHY.....
Jag har avklarat mycket i mitt liv men det är två saker jag bara inte kan komma till grepp med...

1. Hur får man en bättre självbild och kan lära sig älska sig själv ?
2. Varför kan jag bara inte låta mig själv bara lycklig och glad?

Dom två frågorna är extremt svåra och ingen verka ha ett bra svar på dom. Än vem du frågar, man kan ha ett halvdant svar men inget....som faktiskt kan lösa frågorna i sig. Ja du kan testa göra det och det och det och tänka så och så och så....

För vissa kanske det funka men det beror på hur personen är i sig, hur deras hjärna funka, vilka problem dom slåss mot, vilken bakgrund dom har, vad har dom gått igenom i livet. Det är som tabletter, bara för det funka för vissa innebär det INTE att dom funka likadant för ALLA!!!!! 

Det känns som skulle jag lösa dessa två problem så skulle jag fasiken vinna nobel priset!!! Det är en fråga som många ställer sig, så jag är inte ensam. Men dom som jag är lika förvirrade om hur fasiken kan jag förbättra detta....

Släpp det som gör dig ledsen?!?!....
Asssåååååå, det låter jätte bra lilla vän som tyckte det. Meeeeen du har absolut inte den hjärnan jag har och kan säga vissa saker kan jag inte släppa för dom är i mitt liv än om JAG INTE VILL. Det finns saker jag skulle bara vilja gräva ett hål, dumpa dom i, täcka över med cement men...jag får inte....för olika anledningar. Inte det jag inte vill, det är att enligt LAG så får jag inte GRÄVA NED DOM!!! 

Så man kan inte släppa för dom är alltid i ens ansikte än om man inte vill.... 😟

Att man har motgångar gör mig inget, det är man van. 
Men att vara bara glad och lycklig...mmm.....kommer man någonsin komma på vad, hur man ska göra eller tänka för att få det ? 

Tro inte nu jag är deprimerad för det är jag inte, jag är glad...men jag ser hur ofta jag är på väg att förstöra det hela för mig själv fööööööööör jag kan bara inte låta mig vara lycklig och glad. Så himla tacksam för pojkvännen som står ut med ens frågor och fasoner 💘 och ens vänner som orka lyssna 💖

Tänkvärda bilder...

 

Ibland säger en bild mer än tusen ord, här är några som kan få en att säga...

 "ah, jepp...håller med"

"true that"

Instämmer 110%, min väg är tusan inte rak och fin men jag tar mig framåt 😊

Tror helhjärtat på "Karma", va mot andra som du vill andra ska va mot dig!

Kram på er 💕