Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg

10 november 2025

Mellan att släppa och hålla kvar...


Ibland känns det som att jag står med en fot i graven och en fot på land.
Som om jag inte vet vart jag hör hemma längre.

Jag vill visa styrka. Jag vill att han ska se att jag mår bra utan honom.
Att jag klarar mig. Att jag inte behöver honom på det sättet längre.
Men samtidigt vill jag visa att jag minns.
Att jag saknar det vi hade.
Att jag har lärt mig av allt det där som gick fel.

Jag vet att jag gjorde misstag, men jag vet också att jag försökte.
Och jag vet att han dömde mig snabbt.
Han stängde av, låste sig, och jag förstod aldrig riktigt varför.
Kanske såg han något i mig som påminde honom om någon annan.
Kanske var det därför han drog sig undan.
Men jag kände förändringen, jag såg den hända.

Det gick från värme till kyla.
Från skratt till tystnad.
Från närhet till vägg.

Och jag stod där, förvirrad, arg, ledsen och förstörde det lilla som fanns kvar,
för jag kunde inte hantera att förlora honom utan att få förstå varför.


Jag saknar inte honom som han är nu.
Jag saknar känslan jag hade när han fanns där.
Känslan av att bli sedd. Av att vara någon som betydde något.

Han var logisk, lugn, genomtänkt.
Jag var känslostyrd, intensiv, sökande.
Vi krockade, men vi kompletterade också varandra på något konstigt sätt.

När han drack, kunde han säga saker som han annars aldrig vågade.
Då flörtade han, skrattade, och jag fick höra att jag var duktig.
Men när han var nykter blev han stängd igen,
som om orden försvann så fort alkoholen gjorde det.

Jag fick aldrig veta vad som var äkta.
Vad som var känsla och vad som bara var flykt.
Och i min hjärna mal det fortfarande, om och om igen.


Bloggen har blivit mitt sätt att tala till honom, utan att tala direkt.
För jag vet att om jag riktar orden rakt mot honom,
då stänger han dörren helt.
Men här… här kan jag andas.
Här kan jag skriva utan att säga namn.
Här kan jag låta orden flyta ut utan att någon egentligen vet vem det handlar om.

De som känner mig väl vet förstås.
De förstår vem det handlar om.
Men det gör inget.
För det viktigaste är inte att nå honom längre.
Det är att jag får ur mig det som fastnat.


Jag avundas människor som bara kan släppa.
Som kan säga “nej, jag vill inte längre” och mena det.
Jag är inte sån.
Min hjärna upprepar allt som inte är avslutat,
som en trasig skiva som aldrig får stanna.

Jag vet att jag borde gå vidare,
men hur gör man det när man aldrig fick ett avslut?
Hur släpper man något som fortfarande känns ofärdigt?
Jag vill lägga ett lock på situationen,
inte på honom, bara på allt det som aldrig blev sagt.

Jag vet att jag inte kan få det.
Och det är det som gör mest ont.


Så jag skriver.
För att ventilera.
För att andas.
För att kunna säga det jag aldrig fick säga.

För att visa honom, om han någonsin skulle råka läsa, att jag mår bra.
Men också att jag minns.
Att jag fortfarande bär med mig det vi hade.

Inte för att jag inte kan gå vidare.
Utan för att vissa människor fastnar i hjärtat på ett sätt
som inte går att sudda ut,
hur mycket man än försöker.

21 juni 2024

Saknar dig redan....

Det är konstigt att när ens hjärna mår bra så blir det mindre inlägg i bloggen...

Men i natt fick jag telefonsamtal som gjorde att bloggen åker fram igen, måste få tömma skallen på något sätt och detta är det sättet som funkar för mig. När vänner är upptagna och när kuratorn har semester måste jag ändå på något sätt ventilera mig. För inte slutar saker hända mig bara för att att jag inte har dom är otillgängliga, nej då.....mitt liv fortsätter i samma takt och saker kommer lite nu och då. 

Vanligt fall kan jag hantera allt, det är bara andas och känna....ja....vi fixat allt annat i mitt liv så detta ska också gå att lösa. Men i natt fick jag ett sånt där samtal du inte vill ha, ett sånt där samtal som gör man somnar inte om och går lite i en dimma. Gamla minnen kommer upp och tårarna börja falla....

Någon väldigt nära mig avslutade sitt liv igår, han var bara några år äldre än mig. Jag växte upp med honom och det finns så många fina minnen vi har tillsammans vilket gör att min skalle går i 110.

Glad jag har mina underbara minne men samtidigt gör det en väldigt ont....

4.de vännen som gått bort nu på bara några år, frågetecknen är många. 
Varför är det så många som väljer att avsluta sina liv nu? 
När pandemin kom, sedan dess har en efter en valt att avsluta sitt liv. Hade pandemin sådan påverkan på många att man inte klarat av att komma tillbaks till det mer "normala" eller mådde dom dåligt långt före så pandemin vart sista droppen i bägaren ?!?! 

Jag säger det igen som jag sagt förut...

"Mår du så dåligt du vill ta ditt eget liv, prata med någon!!!!
Att du avslutar ditt liv hjälper ingen, du lämnar efter dig en smärta, ett sår som för många aldrig läker. Det blir mer kaos, mer sorg när du har försvunnit. Jag har dig hellre här i livet, pratandes med mig varje dag, älta samma sak om och om igen istället för att du helt försvinna ur mitt liv"
 

Alla har vi upp och nedgångar, ibland känns det som att för "faan nu vill jag bara ge upp...nu är det för mycket". 

Men, livet är så. Det är en berg och dal bana, en våg eller vad man nu vill kalla det. Man måste bara komma ihåg att vågen tar slut någon gång, vagnen kommer upp från dalen. Allt är inte bäck svart hela tiden, allt är inte lönn jävligt jämt. 

Istället, lär dig åka med den där vagnen, finn sätt som gör att du kan åka ned i den där dalen och stå ut under tiden du är där nere. Lär dig surfa den där vågen för förr eller senare kommer vågen jämna ut sig och du är på fast mark igen. Skäm bort dig när du är låg, se till att göra saker som du vill när du är där i botten, se till att ge dig själv vad just du behöver för att må bra speciellt när du är där nere i det där mörka hålet. 

Ingen kan ta hand om DIG...som just...DIG SJÄLV! Du vet vad du vill ha, du vet vad du behöver, du vet vad du gillar. Det är bara DU som kan fixa dig själv, men du kan använda oss andra som stöd under tiden 💖

Kan komma många blogg inlägg från mig ett tag nu, känner skallen behöver det. 

Vad dom kommer innehålla vette tusan men skriva...bruka jag aldrig ha något problem med. 
Det är mer att få ett sammanhängande inlägg för ADHD hjärnan gör att jag hinner gå igenom det vanliga personer tänker på en vecka....det tar en timme för mig. Så det är svårt att ibland hålla fokus på bara EN SAK...och att inte hjärnan ska vandra iväg som vanligt. 

Blir inte en vanlig midsommar denna gång, tacksam för Leo kommer i alla fall få fara och ha kul. Jag kommer inte fara någonstans alls, vill bara krama kudden och gråta ut allt som finns där inne. 

Jäkla piss.....