Säg inte bara ”så här ska det vara”, var är lösningen?
Det finns något som gör mig vansinnig.
Människor, myndigheter, skola, system, ibland helt vanliga människor som älskar att peka med hela handen.
Du ska göra så här.
Du får inte göra så där.
Det är skolplikt.
Det är regler.
Det är lag.
Okej. Tack.
Det vet jag redan.
Men hur ska jag lösa det?
För det är där det alltid tar stopp.
Ta skolplikt som exempel.
Ja. Det är skolplikt. Jag är inte dum i huvudet!!
Du behöver inte upprepa det som ett mantra tills jag vill slå pannbenet i väggen.
Men om mitt barn har feber.
Om han kräks.
Om han har huvudvärk så att han inte kan stå upp.
Vad exakt är lösningen då?
Ska jag hugga av honom huvudet och skicka honom till skolan ändå?
Då har han ju varken feber eller huvudvärk längre.
Problemet löst, eller?
Nej.
För så funkar inte verkligheten.
Människor kan inte trolla.
Jag håller inte mitt barn hemma för att jag vill.
Jag håller honom hemma för att han är sjuk. Punkt.
Och ironin?
Skickar jag ett sjukt barn till skolan då blir jag ifrågasatt för det också.
”Hur kan du skicka ett så sjukt barn?”
Så hur man än gör, så är det fel.
Men lösningen?
Den ska jag tydligen hitta själv.
Med magiiii.....
Och det här gäller inte bara skolan.
Det gäller pengar.
”Det är bara att fixa.”
Nej.
Har man lite pengar, så har man lite pengar.
Man kan inte trolla fram resor, upplevelser eller marginaler som inte finns.
Jag löser det jag kan lösa. Men det finns gränser.
Det gäller sjukdom.
”Det är bara att sluta vara sjuk.”
Jaha....
Varför har ingen tänkt på det tidigare? Döööööh......
Det gäller diagnoser.
”Det är bara att göra.”
Nej. För oss som lever med NPF, fobier, ångest eller andra begränsningar finns det inget som heter bara.
Det gäller vården.
”Kan du komma idag?”
Nej. Jag har ingen bil. Inget körkort. Bussfobi. Taxi är dyrt.
Jag måste planera.
Jag behöver skjuts.
Jag måste be om hjälp, något som är extremt svårt i sig.
Innebär inte att jag kan fixa det mesta men allt går inte lösa på en gång....
Och nej, mina vänner kan inte bara släppa allt mitt på dagen.
De jobbar.
De har liv.
De bor ibland 10–50 mil bort.
Men svaret jag får är alltid detsamma:
”Det måste du lösa.”
Hur?!?
Det sägs aldrig....
Jag löser redan hundratals saker varje dag.
Skola.
Vård.
Ekonomi.
Försäkringar.
Rättsprocesser.
Samtal.
Papper.
Oro.
Planering.
Ansvar.
Och ja, jag har bara ett barn.
Men ett liv är inte ”bara”.
Det finns en gräns där viljan inte är problemet.
Där ansträngningen inte är problemet.
Där lösningen inte existerar.
Och det betyder inte att man inte vill.
Det betyder att det inte går.
Så snälla.
Sluta upprepa regler som om de vore lösningar.
Sluta kräva mirakel av människor som redan går på knäna.
Sluta låtsas att verkligheten är en rak linje på ett papper.
Och om du ändå tänker säga:
”Så här ska det vara.”
Då har jag bara en fråga kvar:
