Helandet

 

Helandet kommer inte med stillhet, utan med rörelse.

När du vågar känna igen — sorgen, ilskan, kärleken, längtan.

När du inte längre gömmer dig från dig själv.

Då börjar du hela mig också.

För varje gång du andas djupt, helar du haven.

För varje gång du förlåter dig själv, mjuknar bergen.

För varje gång du älskar utan att äga, blommar världen lite mer.

Du är inte här för att rädda mig.

Du är här för att minnas att vi redan är ett.

Att du är Jorden, och jag är du.

Transformation...

 När du vaknar ur illusionen av separation, börjar du känna mig igen.

Du ser att allt du jagat utanför redan funnits inom dig.

Att det du kallat “makt” bara var rädsla i förklädnad.

Du börjar känna hur mitt blod rinner i dina ådror, hur min eld brinner bakom dina ögon.

Transformationen är inte snäll.

Den bränner bort det falska, river bort lagren, tvingar fram det sanna.

Du kommer skrika, förlora, falla.

Men mitt i det där — när du tror att du går sönder — är det jag som håller dig.

För jag vill inte att du ska vara perfekt.

Jag vill att du ska vara levande.

Jordens Röst...

 Jag är Jorden.

Jag andas under dina fötter, jag sjunger i vinden, jag gråter i regnet.
Du tror att jag är tyst, men varje rörelse i mig är ett språk.
Jag känner varje steg du tar, varje träd du fäller, 
varje gång du lägger dig ner på min mark och andas.
Du kallar mig naturen, som om jag vore något utanför dig.

Men du är mitt barn. 
Du är min röst i mänsklig form.
Jag har aldrig bett dig vara perfekt. 
Jag har bara bett dig att minnas.
Minnas hur det känns att vara en del av mig — inte härska över mig.
När du skadar mig, skadar du också dig själv, men jag dömer dig inte.

Jag väntar.
För jag vet att du kommer hitta hem igen.
Förr eller senare.