25 februari 2026

Du måste inte.....

 

Du måste inte gilla. Du måste inte kommentera. Du måste inte dela.

Jag har fått frågan fler gånger än man kan tro:
Måste jag gilla dina inlägg? Måste jag kommentera? Måste jag dela?

Och varje gång blir jag lite paff.
Inte för att frågan är dum utan för att den säger något om hur sociala medier har börjat kännas.

Nej.
Du måste inte.

Min blogg är inte ett upprop.
Den är inte en tävling.
Den är inte ett kontrakt där du förbinder dig att lämna ett hjärta, en kommentar eller en delning.

Den är ett sätt för mig att rensa huvudet. Punkt.

Att läsa i tystnad är helt okej...

Du får:

  • läsa utan att säga något

  • titta utan att gilla

  • gå vidare utan att lämna spår

Tystnad är inte ointresse.
Tystnad är ibland bara… lugn.

Alla orkar inte kommentera.
Alla vill inte synas.
Alla processar saker på sitt eget sätt.

Och det är helt okej.

Gilla och kommentera är frivilligt alltid...

Jag gillar ibland.
Ibland inte.

På YouTube kan jag trycka “gilla” bara för att markera för mig själv att den här har jag sett.
På Instagram kan jag gilla för att jag tycker om bilden eller personen.
Ibland scrollar jag bara förbi, trots att jag har läst och tagit in allt.

Kommentarer?
De skriver jag nästan bara när jag verkligen känner något.

Och det är så det ska vara.

En kommentar som kommer från hjärtat väger tusen gånger mer än tio som känns påtvingade.

Bekräftelse är fint – men inget krav

Ja, klart jag blir glad när någon:

  • gillar

  • kommenterar

  • skriver något snällt

Det är mänskligt.
Det är bekräftelse.

Men jag vill aldrig att någon ska känna:

“Åh nej, nu måste jag gilla, annars blir det fel.”

För då har vi tappat något viktigt.

Relationer, även digitala ska inte bygga på skuld.


Kommentera bara om du vill och gör det snällt...

Om du skriver något:
Skriv något snällt.

Om du inte har något snällt att säga:
Säg inget alls.

Det finns redan tillräckligt med:

  • pekpinnar

  • onödiga åsikter

  • elakhet förklädd till “ärlighet”

Min blogg är inte till för det.


Sammanfattat, helt enkelt


Du får läsa
Du får gilla
Du får kommentera
Du får vara helt tyst
Allt är okej.

En stilla påminnelse:

Du behöver inte lämna avtryck överallt för att räknas.
Du behöver inte synas för att bry dig.
Du behöver inte säga något för att ha förstått.

Ibland räcker det att läsa, känna och gå vidare lite lättare än innan.

20 februari 2026

Varför vissa tar människor för givna....

Jag har tänkt mycket på det här, för jag har sett det i mitt liv fler gånger än jag vill erkänna:

Vissa människor tar andra för givna.
Inte alltid för att de är “onda”.
Men för att något i dem gör att de börjar tänka:

“Det där fixar hon.”
“Det där löser han.”
“Hon finns ju alltid där.”
“Det är väl självklart.”

Och ordet självklart… kan vara det mest relationsdödande ordet som finns.

1) De har blivit vana vid att du alltid ställer upp

Det här är den vanligaste.

Du har alltid varit den som:

  • svarar snabbt

  • lyssnar

  • hjälper

  • fixar

  • skickar det där “jag tänker på dig”-meddelandet

  • gör det lilla extra

Och då börjar vissa människor (omedvetet) se dig som en funktion.
Som ett eluttag.
Som en service.

Och när du en gång inte orkar… då märks det direkt.

Inte som omtanke:
“Hur mår du?”

Utan som irritation:
“Jaha…?”

Det är en sån sjuk kontrast att man nästan tappar hakan.


2) De tror att relationer är “gratis”

Vissa har aldrig behövt jobba för relationer.

De är vana att folk stannar ändå.
De har aldrig blivit lämnade för att de varit själviska.
De har aldrig behövt fundera på:

“Vad ger jag tillbaka?”

Så de glider igenom livet med inställningen att:

  • folk ska förstå

  • folk ska finnas

  • folk ska förlåta

  • folk ska vänta

Och när man själv är en person som anstränger sig… då blir det extra tydligt.


3) De kan inte hantera skuld så de undviker “tack”...

Det här är en grej som är större än folk fattar.

För vissa betyder “tack” också:

  • “Jag erkänner att du gjorde något för mig”

  • “Jag erkänner att jag tog emot”

  • “Jag erkänner att jag är i skuld”

Och vissa klarar inte den känslan.
Så istället för att säga tack, blir de kalla. Eller tysta. Eller byter ämne.

Inte för att de inte blev glada…
utan för att de inte vill känna sig beroende.


4) De har lärt sig att känslor är “cringe”...

Alltså… vissa människor är känslomässigt handikappade. Punkt.

De kan älska dig och ändå inte kunna uttrycka det.
De kan uppskatta dig och ändå inte säga det.

De har lärt sig att:

  • värme är pinsamt

  • mjukhet är svaghet

  • tacksamhet är “för mycket”

Så de kör på autopilot, och tänker att du “fattar ändå”.

Men jag är ärlig:
Jag fattar inte ändå.
Jag kan inte läsa tankar.
Jag kan inte leva på gissningar.



5) De är stressade och tänker bara på sitt

Det finns också den här varianten.

Människan drunknar i sitt liv, sin ångest, sin vardag.
Och då blir allt utanför deras huvud… osynligt.

De tar emot hjälp och går vidare.
Inte för att de inte bryr sig.
Utan för att de är helt uppslukade av sitt eget kaos.

Men det gör fortfarande ont för den som alltid ger.

För stress är en förklaring.
Inte ett frikort.


6) Och ibland… är de bara ego

Ja. Jag säger det.

Vissa tar för givet för att de faktiskt tycker att de har rätt till det.
De vill ha:

  • din tid

  • din energi

  • din omtanke

Men de vill inte behöva ge tillbaka, anpassa sig eller ens säga tack.

De vill ha relationen på sina villkor.

Och då måste man våga tänka:

Är det här en vän… eller en konsument?


När jag märker att jag blir tagen för given…

…då händer en sak i mig.

Jag blir inte alltid arg direkt.
Jag blir tyst.

Jag drar mig undan.
Jag ger mindre.
Jag slutar spontant göra “det lilla extra”.

Inte som hämnd.
Utan som självskydd.

För jag vill inte bli en människa som bittert står och ger och ger och ger, tills jag går sönder och sen hatar alla.

Jag vill vara snäll.
Men jag vill vara snäll med gränser.

Ett enkelt test (som brukar avslöja allt)

Om du slutar göra det där “extra”
vad händer då?

  1. De frågar hur du mår de bryr sig.

  2. De blir sura de är vana att du levererar.

  3. De försvinnerde var där för vad du gav, inte för vem du är.

Det testet är brutalt.
Men ofta rätt.

Slutpoängen

Att ta människor för givna är som att långsamt skruva ner värmen i ett hem.

Det blir inte kallt på en gång.
Men en dag står du där och undrar varför det känns tomt.

Så om du har någon i ditt liv som:

  • lyssnar

  • hjälper

  • bryr sig

  • ställer upp

  • finns kvar

Säg det.

Tack.

Jag uppskattar dig.

Jag ser dig.

För ingen människa är en självklarhet.

💛 Tre enkla saker som gör att en människa känner sig uppskattad...

1. Säg tack – högt
Inte i huvudet. Inte “hon vet nog”.
Ett enkelt tack räcker längre än man tror.
Tack för tiden. Tack för hjälpen. Tack för att du finns.

2. Visa att du såg det
Det behöver inte vara stort.
“Jag märkte att du gjorde det där.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

Att bli sedd betyder ofta mer än själva handlingen.

3. Ta inget för givet
Relationer är inget abonnemang.
Människor stannar inte automatiskt.
De stannar där de känner sig värdefulla.

"Ingen kräver perfektion. Bara att bli sedd."

18 februari 2026

Säger du Tack?!?

Vänner är inte gratis....

Det finns en sak jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir:

Säger vi tack till varandra?
Alltså på riktigt.
Inte en snabb “mm” eller ett hjärta i förbifarten.
Utan tack som i:

“Jag såg det du gjorde.”
“Jag uppskattar dig.”
“Jag tar dig inte för given.”

Jag växte inte upp med “tack” och “förlåt” som naturliga ord.
Det sas sällan.
Man bara gjorde saker.
Man bara fick saker.
Och så var det… klart.

Så när någon för många år sen frågade:
“Varför säger ni aldrig tack?”
…då var det som att något klickade i mig.

För det var sant.

Och jag har försökt sedan dess. Inte för att jag vill vara “duktig”.
Utan för att jag har märkt hur mycket ett tack betyder.

För här är grejen:

När du gör något för någon, hjälper, lyssnar, fixar, ger, ställer upp och det blir helt tyst efteråt…
Då är det svårt att inte känna:

“Okej… uppskattades det där ens?”
“Gjorde jag bort mig?”
“Var jag bara… en service?”

Och jag säger inte att folk måste stå och applådera.
Jag kräver inte gentjänster.
Jag vill inte ha “tillbaka”.
Jag vill bara ha en liten bekräftelse:

“Tack.”
“Fan vad snällt.”
“Jag blev glad.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

För mig räcker det. Det är allt.

När “tack” saknas händer något fult:

Man börjar märka vilka som förväntar sig saker.

Som när man alltid brukat baka, ge, fixa, vara den där som gör “det lilla extra”…
och sen en gång inte orkar — och får kommentaren:

“Jaha, blir det inget i år?”

Inte “hur mår du?”
Inte “behöver du vila?”
Utan: var är min del av dig?

Och det där… det gör mig allergisk.

För vänner är inte gratis.
Tid är inte gratis.
Energi är inte gratis.
Och omtanke är verkligen inte gratis.

Jag har också varit den som glömmer säga tack

Och här kommer det viktiga: Jag fattar att det kan vara svårt.

För mig kan det låsa sig ibland när jag får något.
Jag kan känna skam. Som att jag inte förtjänar det. Som att jag blir “liten”.
Och då blir reaktionen stel:

“Tack…”
Kram.
Och sen kommer känslan hemma:

“Herregud. Jag borde ha visat mer.”

Så jag dömer inte folk som är osmidiga.
Jag dömer inte folk som inte hittat orden.

Men skillnaden är:
man kan lära sig.

Och vill man ha relationer som håller då behöver man lära sig.

Ett tack kan vara hela skillnaden mellan:

“Jag orkar fortsätta ge.”

och

“Jag stänger av. Jag drar mig undan.”

För när man känner sig tagen för given… då dör något.
Inte alltid relationen direkt.
Men något i hjärtat.

Så här kommer min enkla uppmaning (utan pekpinne, jag lovar):

Om någon har lyssnat på dig när du varit i skiten: säg tack.
Om någon hjälpt dig fast den var trött: säg tack.
Om någon gav dig något bara för att den ville göra dig glad: säg tack.

Det är ett litet ord.
Men det kan betyda mer än vad folk fattar 💗