Rörmockare, uppskattade hjältar (på fler sätt än ett)

Läs detta med min hjärna i åtanke, alla som känner mig vet jag kan vända vad som helst mer sexuellt såååå.....läs detta som "Kiwi's hjärna" tänker så 😁

Jag tittar rätt mycket på Drain Addict och några andra med samma yrkes-inriktning på YouTube.
Och ju mer jag tittar, desto mer har en tanke bitit sig fast:

Rörmockare, särskilt de som rensar avlopp måste vara en av de mest kompetenta yrkesgrupperna i världen. På alla plan. 😉
De tar sig in i de mest trånga rör som finns.

Det kvittar:

• hur mycket buskage som vuxit där

• hur gammalt röret är

• hur tight eller stort det är

• hur djupt eller grunt det är

• hur rent eller skitigt det är

• hur förstört eller helt det är

• vilken färg det har

• eller vilket land det kommer från

De tar sig alltid in.

Och ja – deras munstycke som sprutar in vatten kallas bokstavligen
“penetratorn”.
De har dessutom en tendens att kalla rören för “hon”.

“Vi ska nog få upp henne ska du se.”

“När jag är klar kommer allt glida i henne hur lätt som helst.”

“Hon var trång idag.”

“Hon måste vara gammal, men in kommer vi alltid.”

“Vi måste tvätta henne så vi ser vart vi ska in.”

Jag menar…

Kom igen 😂

Det här är ett av de där jobben som:

• ingen vill göra

• men som ALLA älskar när någon dyker upp och gör det

På mer än ett sätt.

För ja, det är vidrigt. Det luktar., det ser hemskt ut.
Ibland flyter det förbi rena bajskorvar 😱

Och herregud, det man hittar i rören…

Här är bara en del av det jag sett hittills:

• underkläder

• våtservetter 

• bollar

• leksaker

• burkar

• plastpåsar

• trasor

• sexleksaker

• kondomer

• pennor

• sudd

• snorsug

• toalettrengörare som hänger på kanten

• läkemedel och piller

• löständer

• silikonbröst

• batterier

• bestick

• bindor och tamponger

• glasflaskor

• träplankor

• tofflor

• skosnören

• smycken

• benrester från djur

Första man tänker på är....hur dum får man vara som stoppar ned det i avloppen ???  Men sedan dyker nästa fråga upp, HUUUUUR fick dom ned det i rören ?!?!? Man kan ibland se på rörmockarna hur dom kliar sig i huvudet och kan verkligen inte förstå hur i allsin dar dom fick in det i rören 😂

Och som om det inte räckte:

• kackerlackor

• spindlar

• tusenfotingar

• råttor

• små bebisålar och annan fisk

• grodor

• småfåglar

Man vet aldrig vad som väntar där inne. Och ändå det som imponerar mig mest är inte vad de hittar utam hur de tar sig in 😲🙈

De får in armar där man själv tittar och tänker:

“Det där är fysiskt omöjligt.”

Men nej då.
De har inte små armar precis men tusan min låda vad de kan använda dem.
Överallt.
Alltid.
Utan att tveka.

Så ja.

Rörmockare må jobba med det skitigaste som finns.

Men de är:

• problemlösare

• envisa

• orädda

• tekniskt begåvade

• och extremt uppskattade när det gäller

😏

Underskattade hjältar.
På fler sätt än ett 💖

Söker män ens efter den rätta – eller är det bara vi kvinnor?

Jag har tänkt på en sak länge.
Och ju mer jag tittar runt, desto svårare blir det att ignorera.
Det känns som att vi kvinnor har gjort kärlek till ett helt projekt.
Det handlar inte om en sak.
Det handlar om många.

Vi kvinnor:

• går på dejtingappar och dejter om och om igen

• analyserar samtal, blickar och tystnader

• pratar om framtid, värderingar och anknytning

• funderar över red flags och green flags

• försöker “läsa av” innan vi ens vet om vi får en chans som
  * försöker förstå vad som gick fel
  * vad vi kan göra annorlunda
  * vad vi behöver justera hos oss själva.

Samtidigt fixar vi oss.
Inte för att vi måste, men för att vi lärt oss att det är så man gör.

• hår

• naglar

• hud

• kläder

• kropp

• vikt

• utseende

• “rätt” sätt att prata, rätt sätt att vara

Många tränar för att gå ned i vikt, inte för att vill utan för media och världen säger att ser du inte ut som denna "docka" så är du inte godkänd.

Man ska vara självsäker – men inte för mycket.

Rolig – men inte högljudd.

Tydlig – men inte krävande.

Mjuk – men inte svag.

Och som om inte det vore nog finns hela den där världen av knep, råd och ritualer som nästan alltid tycks rikta sig till kvinnor:

• gör si för att attrahera din framtida partner

• tänk så för att hitta “den rätta”

• manifestationer

• listor

• energier

• spådomar

• midsommarblommor under kudden

Som om kärlek vore något vi måste förtjäna genom rätt uppställning av oss själva.

Och då kommer frågan som skaver:

Vad gör männen?

Missförstå mig rätt.
Jag säger inte att män inte vill ha kärlek.
Jag säger inte att alla män är lata eller att alla kvinnor är perfektionister.

Men jag hör sällan män prata om kärlek på samma sätt.
Sällan jag hör män säga att de “söker sin rätta” med samma intensitet.

Det låter oftare som att de väntar.
Att det “löser sig”.
Att rätt person dyker upp.

Och det är där frustrationen bor.

För det känns som att världen fortfarande, även 2026, bär på en gammal idé.
Att kvinnan ska anpassa sig, polera sig och forma sig och mannen ska välja.

Jag är inte arg på män.

Jag är inte arg på kvinnor heller.

Jag tror jag är arg på systemet.

På normerna.
På de oskrivna reglerna som lever kvar från en tid där kvinnor inte ens hade samma möjligheter eller samma frihet.

Och normerna slår åt alla håll.

Det handlar inte bara om kön.
Det handlar om kontroll.

För stor åldersskillnad? Folk dömer.
För olika utseende? Folk dömer.
För olika länder? Folk dömer.
För olika ekonomi? Folk dömer.

Som om det fanns en hemlig lagbok som säger vilka som “får” vara tillsammans.

Och jag klarar inte av den tanken.

För jag är inte byggd för mallar.
Jag vill inte leva efter en upptrampad väg bara för att den är “normal”.
Jag vill inte att någon utanför mitt liv ska bestämma vad som är rätt för mig.

Men det leder också till en obekväm sanning:

Attraktion spelar roll.

Jag vill inte bli dömd efter mitt utseende – men jag vet att jag själv reagerar på utseende.
Så funkar vi människor.
Problemet är bara att i vårt samhälle har utseende blivit det första filtret. Det som avgör innan någon ens hinner öppna munnen.
Och när det filtret blir för hårt – då blir kärlek mer marknad än mänsklig kontakt.

Så jag undrar:

Om vi kvinnor backade – vad skulle hända då?

Om vi slutade optimera oss.
Om vi slutade jaga.
Om vi slutade bära hela ansvaret för att kärlek ska “hända”.

Skulle män då kliva fram mer?
Skulle de behöva anstränga sig?

Eller skulle allt bara bli tyst – och vi skulle inse hur mycket som faktiskt hålls igång av kvinnors energi?

Jag har inget perfekt svar.
Det här är ett för stort ämne för det.

Men jag tror att det är sunt att ställa frågan.

Inte för att hata.
Inte för att klaga.

Utan för att något i balansen känns… skevt.
Och om vi ska hitta något bättre då måste vi få lov att säga det högt.

Farväl 2025...

 

Farväl 2025 – ett år jag aldrig vill leva om, men aldrig glömma

2025 har nu ebbat ut, och om jag ska vara ärlig så känns det som att jag äntligen får andas ut.
Det här året har varit tungt. Riktigt tungt.

Jag har varit sjuk stora delar av året, med återkommande infektioner, antibiotikakurer och en kropp som mestadels gått på reservenergi. Många dagar har handlat om att bara ta sig igenom, att hushålla med kraften och acceptera att allt inte kan göras samtidigt.

Samtidigt har livet fortsatt ställa krav.

Jag har behövt ta svåra beslut kring relationer. Att kapa band med människor som stått en nära är inget man gör lättvindigt, men ibland är det nödvändigt. Jag har lärt mig att självrespekt ibland betyder att våga släppa taget, även när det gör ont.

Under året förlorade jag också tre personer. Det satte mycket i perspektiv och påminde mig om hur skört livet är – och hur viktigt det är att vara rädd om den tid och energi man faktiskt har.

Hemma har jag haft en son mitt i sitt pre-teen-liv, där gränser testas och känslor svallar. Det har varit utmanande, men också lärorikt. Jag ser hur han utvecklas, mognar och kämpar på sitt sätt – och det gör mig oerhört stolt.

Ekonomin tog några oväntade smällar, bland annat när min dator gick sönder och andra kostnader dök upp. Förändringar staplades på varandra, och för mig – med autism – är just förändringar extra energikrävande. Att behöva ställa om planer, rutiner och vardag gång på gång tog mer kraft än jag ibland ville erkänna.

Och ändå… mitt i allt detta fanns det ljus....

Jag har haft en underbar pojkvän vid min sida – tålmodig, stöttande och trygg även när energin varit låg och livet rörigt. Det betyder mer än ord kan beskriva. ❤️
Jag har också haft vänner som funnits där på olika sätt, och det är jag djupt tacksam för. 💕

Det här året har lärt mig mycket om mig själv. Om mina gränser – men också om min styrka. Jag har sett människor från nya vinklar, fått svar på frågor som gnagt länge och insett vilka relationer som faktiskt förtjänar min tid och energi.

Det stora mentala garnnystanet inom mig, som bara växt och växt under lång tid, har till slut börjat krympa. Genom reflektion, samtal och ärlighet mot mig själv har jag kunnat nysta upp sådant som tidigare tyngt mig mer än jag förstått.

Så när man säger ”ut med det gamla och in med det nya” ja, det är precis vad jag gjort.

Jag har stängt dörrar, dragit gränser och lämnat sådant bakom mig som inte längre hör hemma i mitt liv.

Inför detta år har jag planer.
Jag ska utmana mig själv

❤️

Ni vet den där listan med saker man vill göra innan man dör? Jag har två saker på min lista som jag tänker genomföra detta år. Båda får magen att pirra av både skräck och förväntan ... skräckblandad förtjusning, helt enkelt.

Och även om mod ibland känns som något jag lånar tillfälligt, så tänker jag fortsätta säga det högt:

Jag vågar.
Jag vågar.
Jag vågar.

Kanske räcker det till slut. 😉

Så farväl 2025, kom gärna inte tillbaks och välkommen 2026. Som jag hoppas ska vara ett bättre år för mig ❤️