Du måste inte.....

 

Du måste inte gilla. Du måste inte kommentera. Du måste inte dela.

Jag har fått frågan fler gånger än man kan tro:
Måste jag gilla dina inlägg? Måste jag kommentera? Måste jag dela?

Och varje gång blir jag lite paff.
Inte för att frågan är dum utan för att den säger något om hur sociala medier har börjat kännas.

Nej.
Du måste inte.

Min blogg är inte ett upprop.
Den är inte en tävling.
Den är inte ett kontrakt där du förbinder dig att lämna ett hjärta, en kommentar eller en delning.

Den är ett sätt för mig att rensa huvudet. Punkt.

Att läsa i tystnad är helt okej...

Du får:

• läsa utan att säga något

• titta utan att gilla

• gå vidare utan att lämna spår

Tystnad är inte ointresse.
Tystnad är ibland bara… lugn.

Alla orkar inte kommentera.
Alla vill inte synas.
Alla processar saker på sitt eget sätt.

Och det är helt okej.

Gilla och kommentera är frivilligt alltid...

Jag gillar ibland.
Ibland inte.

På YouTube kan jag trycka “gilla” bara för att markera för mig själv att den här har jag sett.
På Instagram kan jag gilla för att jag tycker om bilden eller personen.
Ibland scrollar jag bara förbi, trots att jag har läst och tagit in allt.

Kommentarer?
De skriver jag nästan bara när jag verkligen känner något.

Och det är så det ska vara.

En kommentar som kommer från hjärtat väger tusen gånger mer än tio som känns påtvingade.

Bekräftelse är fint – men inget krav

Ja, klart jag blir glad när någon:

• gillar

• kommenterar

• skriver något snällt

Det är mänskligt.
Det är bekräftelse.

Men jag vill aldrig att någon ska känna:

“Åh nej, nu måste jag gilla, annars blir det fel.”

För då har vi tappat något viktigt.

Relationer, även digitala ska inte bygga på skuld.

Kommentera bara om du vill och gör det snällt...

Om du skriver något:
Skriv något snällt.

Om du inte har något snällt att säga:
Säg inget alls.

Det finns redan tillräckligt med:

• pekpinnar

• onödiga åsikter

• elakhet förklädd till “ärlighet”

Min blogg är inte till för det.

---

Sammanfattat, helt enkelt

Du får läsa

Du får gilla

Du får kommentera

Du får vara helt tyst

Allt är okej.

En stilla påminnelse:

Du behöver inte lämna avtryck överallt för att räknas.

Du behöver inte synas för att bry dig.

Du behöver inte säga något för att ha förstått.

Ibland räcker det att läsa, känna och gå vidare lite lättare än innan.

Varför vissa tar människor för givna....

Jag har tänkt mycket på det här, för jag har sett det i mitt liv fler gånger än jag vill erkänna:

Vissa människor tar andra för givna.
Inte alltid för att de är “onda”.
Men för att något i dem gör att de börjar tänka:

“Det där fixar hon.”
“Det där löser han.”
“Hon finns ju alltid där.”
“Det är väl självklart.”

Och ordet självklart… kan vara det mest relationsdödande ordet som finns.

1) De har blivit vana vid att du alltid ställer upp

Det här är den vanligaste.

Du har alltid varit den som:

• svarar snabbt

• lyssnar

• hjälper

• fixar

• skickar det där “jag tänker på dig”-meddelandet

• gör det lilla extra

Och då börjar vissa människor (omedvetet) se dig som en funktion.
Som ett eluttag.
Som en service.

Och när du en gång inte orkar… då märks det direkt.

Inte som omtanke:
“Hur mår du?”

Utan som irritation:
“Jaha…?”

Det är en sån sjuk kontrast att man nästan tappar hakan.

2) De tror att relationer är “gratis”

Vissa har aldrig behövt jobba för relationer.

De är vana att folk stannar ändå.
De har aldrig blivit lämnade för att de varit själviska.
De har aldrig behövt fundera på:

“Vad ger jag tillbaka?”

Så de glider igenom livet med inställningen att:

• folk ska förstå

• folk ska finnas

• folk ska förlåta

• folk ska vänta

Och när man själv är en person som anstränger sig… då blir det extra tydligt.

3) De kan inte hantera skuld så de undviker “tack”...

Det här är en grej som är större än folk fattar.

För vissa betyder “tack” också:

• “Jag erkänner att du gjorde något för mig”

• “Jag erkänner att jag tog emot”

• “Jag erkänner att jag är i skuld”

Och vissa klarar inte den känslan.
Så istället för att säga tack, blir de kalla. Eller tysta. Eller byter ämne.

Inte för att de inte blev glada…
utan för att de inte vill känna sig beroende.

4) De har lärt sig att känslor är “cringe”...

Alltså… vissa människor är känslomässigt handikappade. Punkt.

De kan älska dig och ändå inte kunna uttrycka det.
De kan uppskatta dig och ändå inte säga det.

De har lärt sig att:

• värme är pinsamt

• mjukhet är svaghet

• tacksamhet är “för mycket”

Så de kör på autopilot, och tänker att du “fattar ändå”.

Men jag är ärlig:
Jag fattar inte ändå.
Jag kan inte läsa tankar.
Jag kan inte leva på gissningar.

5) De är stressade och tänker bara på sitt

Det finns också den här varianten.

Människan drunknar i sitt liv, sin ångest, sin vardag.
Och då blir allt utanför deras huvud… osynligt.

De tar emot hjälp och går vidare.
Inte för att de inte bryr sig.
Utan för att de är helt uppslukade av sitt eget kaos.

Men det gör fortfarande ont för den som alltid ger.

För stress är en förklaring.
Inte ett frikort.

6) Och ibland… är de bara ego

Ja. Jag säger det.

Vissa tar för givet för att de faktiskt tycker att de har rätt till det.
De vill ha:

• din tid

• din energi

• din omtanke

Men de vill inte behöva ge tillbaka, anpassa sig eller ens säga tack.

De vill ha relationen på sina villkor.

Och då måste man våga tänka:

Är det här en vän… eller en konsument?

När jag märker att jag blir tagen för given…

…då händer en sak i mig.

Jag blir inte alltid arg direkt.
Jag blir tyst.

Jag drar mig undan.
Jag ger mindre.
Jag slutar spontant göra “det lilla extra”.

Inte som hämnd.
Utan som självskydd.

För jag vill inte bli en människa som bittert står och ger och ger och ger, tills jag går sönder och sen hatar alla.

Jag vill vara snäll.
Men jag vill vara snäll med gränser.

Ett enkelt test (som brukar avslöja allt)

Om du slutar göra det där “extra”…
vad händer då?

1. De frågar hur du mår → de bryr sig.

2. De blir sura → de är vana att du levererar.

3. De försvinner → de var där för vad du gav, inte för vem du är.

Det testet är brutalt.
Men ofta rätt.

Slutpoängen

Att ta människor för givna är som att långsamt skruva ner värmen i ett hem.

Det blir inte kallt på en gång.
Men en dag står du där och undrar varför det känns tomt.

Så om du har någon i ditt liv som:

• lyssnar

• hjälper

• bryr sig

• ställer upp

• finns kvar

Säg det.

Tack.

Jag uppskattar dig.

Jag ser dig.

För ingen människa är en självklarhet.

💛 Tre enkla saker som gör att en människa känner sig uppskattad...

1. Säg tack – högt
Inte i huvudet. Inte “hon vet nog”.
Ett enkelt tack räcker längre än man tror.
Tack för tiden. Tack för hjälpen. Tack för att du finns.

2. Visa att du såg det
Det behöver inte vara stort.
“Jag märkte att du gjorde det där.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”
Att bli sedd betyder ofta mer än själva handlingen.

3. Ta inget för givet
Relationer är inget abonnemang.
Människor stannar inte automatiskt.
De stannar där de känner sig värdefulla.

"Ingen kräver perfektion. Bara att bli sedd."

Säger du Tack?!?

Vänner är inte gratis....

Det finns en sak jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir:

Säger vi tack till varandra?
Alltså på riktigt.
Inte en snabb “mm” eller ett hjärta i förbifarten.
Utan tack som i:

“Jag såg det du gjorde.”
“Jag uppskattar dig.”
“Jag tar dig inte för given.”

Jag växte inte upp med “tack” och “förlåt” som naturliga ord.
Det sas sällan.
Man bara gjorde saker.
Man bara fick saker.
Och så var det… klart.

Så när någon för många år sen frågade:
“Varför säger ni aldrig tack?”
…då var det som att något klickade i mig.

För det var sant.

Och jag har försökt sedan dess. Inte för att jag vill vara “duktig”.
Utan för att jag har märkt hur mycket ett tack betyder.

För här är grejen:

När du gör något för någon, hjälper, lyssnar, fixar, ger, ställer upp och det blir helt tyst efteråt…
Då är det svårt att inte känna:

“Okej… uppskattades det där ens?”
“Gjorde jag bort mig?”
“Var jag bara… en service?”

Och jag säger inte att folk måste stå och applådera.
Jag kräver inte gentjänster.
Jag vill inte ha “tillbaka”.
Jag vill bara ha en liten bekräftelse:

“Tack.”
“Fan vad snällt.”
“Jag blev glad.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

För mig räcker det. Det är allt.

När “tack” saknas händer något fult:

Man börjar märka vilka som förväntar sig saker.

Som när man alltid brukat baka, ge, fixa, vara den där som gör “det lilla extra”…
och sen en gång inte orkar — och får kommentaren:

“Jaha, blir det inget i år?”

Inte “hur mår du?”
Inte “behöver du vila?”
Utan: var är min del av dig?

Och det där… det gör mig allergisk.

För vänner är inte gratis.
Tid är inte gratis.
Energi är inte gratis.
Och omtanke är verkligen inte gratis.

Jag har också varit den som glömmer säga tack

Och här kommer det viktiga: Jag fattar att det kan vara svårt.

För mig kan det låsa sig ibland när jag får något.
Jag kan känna skam. Som att jag inte förtjänar det. Som att jag blir “liten”.
Och då blir reaktionen stel:

“Tack…”
Kram.
Och sen kommer känslan hemma:

“Herregud. Jag borde ha visat mer.”

Så jag dömer inte folk som är osmidiga.
Jag dömer inte folk som inte hittat orden.

Men skillnaden är:
man kan lära sig.

Och vill man ha relationer som håller då behöver man lära sig.

Ett tack kan vara hela skillnaden mellan:

“Jag orkar fortsätta ge.”

och

“Jag stänger av. Jag drar mig undan.”

För när man känner sig tagen för given… då dör något.
Inte alltid relationen direkt.
Men något i hjärtat.

Så här kommer min enkla uppmaning (utan pekpinne, jag lovar):

Om någon har lyssnat på dig när du varit i skiten: säg tack.
Om någon hjälpt dig fast den var trött: säg tack.
Om någon gav dig något bara för att den ville göra dig glad: säg tack.

Det är ett litet ord.
Men det kan betyda mer än vad folk fattar 💗

Pekpinnar utan svar...

Säg inte bara ”så här ska det vara”,  var är lösningen?

Det finns något som gör mig vansinnig.
Människor, myndigheter, skola, system, ibland helt vanliga människor som älskar att peka med hela handen.

Du ska göra så här.
Du får inte göra så där.
Det är skolplikt.
Det är regler.
Det är lag.

Okej. Tack.
Det vet jag redan.

Men hur ska jag lösa det?
För det är där det alltid tar stopp.

Det finns pekpinnar, men inga svar.

Krav, men inga lösningar.

Förväntningar, men noll verklighetsförankring.

Ta skolplikt som exempel.
Ja. Det är skolplikt. Jag är inte dum i huvudet!!
Du behöver inte upprepa det som ett mantra tills jag vill slå pannbenet i väggen.

Men om mitt barn har feber.
Om han kräks.
Om han har huvudvärk så att han inte kan stå upp.

Vad exakt är lösningen då?

Ska jag hugga av honom huvudet och skicka honom till skolan ändå?
Då har han ju varken feber eller huvudvärk längre.
Problemet löst, eller?

Nej.
För så funkar inte verkligheten.
Människor kan inte trolla.

Jag håller inte mitt barn hemma för att jag vill.
Jag håller honom hemma för att han är sjuk. Punkt.

Och ironin?
Skickar jag ett sjukt barn till skolan då blir jag ifrågasatt för det också.
”Hur kan du skicka ett så sjukt barn?”

Så hur man än gör, så är det fel.
Men lösningen?
Den ska jag tydligen hitta själv.
Med magiiii.....

Och det här gäller inte bara skolan.

Det gäller pengar.
”Det är bara att fixa.”
Nej.
Har man lite pengar, så har man lite pengar.
Man kan inte trolla fram resor, upplevelser eller marginaler som inte finns.
Jag löser det jag kan lösa. Men det finns gränser.

Det gäller sjukdom.
”Det är bara att sluta vara sjuk.”
Jaha....
Varför har ingen tänkt på det tidigare? Döööööh......

Det gäller diagnoser.
”Det är bara att göra.”
Nej. För oss som lever med NPF, fobier, ångest eller andra begränsningar finns det inget som heter bara.

Det gäller vården.
”Kan du komma idag?”

Nej. Jag har ingen bil. Inget körkort. Bussfobi. Taxi är dyrt.
Jag måste planera.
Jag behöver skjuts.
Jag måste be om hjälp, något som är extremt svårt i sig.
Innebär inte att jag kan fixa det mesta men allt går inte lösa på en gång....

Och nej, mina vänner kan inte bara släppa allt mitt på dagen.
De jobbar.
De har liv.
De bor ibland 10–50 mil bort.

Men svaret jag får är alltid detsamma:
”Det måste du lösa.”

Hur?!?

Det sägs aldrig....

Jag löser redan hundratals saker varje dag.
Skola.
Vård.
Ekonomi.
Försäkringar.
Rättsprocesser.
Samtal.
Papper.
Oro.
Planering.
Ansvar.
Och ja, jag har bara ett barn.
Men ett liv är inte ”bara”.

Det finns en gräns där viljan inte är problemet.
Där ansträngningen inte är problemet.
Där lösningen inte existerar.

Och det betyder inte att man inte vill.
Det betyder att det inte går.

Så snälla.
Sluta upprepa regler som om de vore lösningar.
Sluta kräva mirakel av människor som redan går på knäna.
Sluta låtsas att verkligheten är en rak linje på ett papper.

Och om du ändå tänker säga:
”Så här ska det vara.”

Då har jag bara en fråga kvar:

Hur?

När min hjärna tystnar gör jag det också...

De flesta som känner mig beskriver mig som pratglad.

Utåtriktad. Orädd. Någon som alltid har något att säga.

Och ja, det stämmer ofta.
Men det är långt ifrån hela sanningen.

För när min hjärna tystnar, då tystnar jag också.

Det är bara det att min hjärna nästan aldrig är tyst.

Min hjärna går dygnet runt.
Tankar, analyser, självkritik, ifrågasättanden. Ofta är den hård. Ofta är den negativ. Ofta trycker den ner mig.
Och när det händer pratar jag, mycket, fort.
Inte för att jag är nervös utan för att om jag pratar tillräckligt mycket hör jag inte min egen hjärna.

Pratet blir ett sätt att reglera mig själv. Ett sätt att skapa lugn.

Men de gånger hjärnan faktiskt blir tyst…

Då händer något annat...
Då blir jag också tyst.

Och den tystnaden är inte tom, den är inte arg, den är inte ledsen.
Den är njutning.

Det är ett tillstånd där kroppen slappnar av, blicken försvinner långt bortom rummet och jag nästan känner mig… hög. Som om någon dragit ur sladden till allt brus.
Det är sällsynt. Och därför heligt för mig.

Men det är långt ifrån den enda sortens tystnad jag har.

Jag blir också tyst av skam.
När jag grubblar över om jag sagt fel, gjort fel. Om jag borde ha hållit tyst istället för att prata.
Då tittar jag ner, bort, pillar med händerna. Min kropp avslöjar exakt vad som pågår, även om jag inte säger ett ord.

Jag blir tyst av ilska.
Den sortens ilska som är så stark att jag måste stoppa mig själv fysiskt för att inte explodera. Då kan jag stirra rakt in i dina ögon utan att vika bort en sekund, knyta händerna, nypa mig själv, bita mig i läppen. Allt för att bryta det som pågår inuti. Det är kontroll, inte passivitet.

Jag blir tyst av blyghet.
Och det är en sida väldigt få ser. För den kommer bara fram när jag har känslor. Inte sex utan känslor. Då blir jag den där tysta, observerande personen som hellre lyssnar än tar plats.

Jag blir tyst när jag inte känner mig trygg.
Kommer jag in i ett rum där jag inte känner någon, säger jag knappt ett ljud. Har jag däremot en enda “snuttefilt” , en person jag är bekväm med. Då kan jag prata i timmar, oavsett hur många främlingar som finns runt omkring.

Min tystnad är alltså inte en sak.
Den har många orsaker.
Många uttryck.
Många betydelser.

Och ändå tolkas den nästan alltid likadant.
Som något negativt.

När jag är tyst tror folk ofta att jag är arg, eller ledsen, eller att de gjort något fel.
Och ironiskt nog reagerar min egen hjärna exakt likadant när andra blir tysta mot mig.

Trots att jag vet hur många skäl det kan finnas.

När någon inte hör av sig börjar tankarna direkt:
Har jag gjort något fel?
Har jag sagt något dumt?
Betyder jag inte så mycket längre?

Jag vet logiskt att tystnad kan betyda stress. Liv, kaos, barn, jobb, orkbrist.
Jag vet att människor ibland behöver vara på rätt plats i sig själva för att orka ha kontakt.

Jag gör likadant själv.

Det finns personer jag bara kan prata med när jag är stark. När jag har energi. När jag kan stå emot att bli neddragen. Och då blir jag tyst tills jag är där igen.

Men det finns också en annan sorts tystnad.
Den som gör ont.
Den långvariga.

Den där någon som ska vara en vän inte reagerar alls.
Inte ens på att jag blivit tyst.
Inte på månader.
Inte på ett halvår.
Inte på ett år.

För mig är vänskap kommunikation.
Två personer som både ger och tar.
Båda hör av sig.
Båda bryr sig.

När det alltid är samma person som håller kontakten  och den personen slutar, då avslöjar tystnaden något. Inte alltid hat. Inte alltid ilska. Men ibland brist på prioritet.

Och det gör ont.

För jag vet hur jag själv fungerar.
När någon inte betyder så mycket för mig kan jag bli kall.
Då hör jag av mig sällan.
Då kan det gå månader, år.
Så när andra gör samma sak mot mig… då drar hjärnan slutsatsen:
Jag betyder inte så mycket här.

Kanske har den inte alltid rätt.
Men känslan kommer inte ur tomma intet.

Tystnad är inte automatiskt något dåligt.
Men tystnad i nära relationer är inte neutral heller.
Och därför vill jag säga det här, både till andra och till mig själv:

När jag blir tyst, anta inte att något är fel.
Och när någon annan blir tyst, våga fråga.

Inte: “Vad är fel?”
Utan: “Vad betyder din tystnad just nu?”

För ibland betyder den smärta.
Ibland gränser.
Ibland reflektion.

Och ibland något väldigt, väldigt fint.

Lugn.

Funderingar kring sunt bondförnuft, AI och varför människor verkar bli dummare...

Jag vet inte om det bara är jag, men ibland känns det som att ju fler år som går desto mindre använder människor sitt sunda bondförnuft.

Vi har mer information än någonsin.
Mer teknik.
Mer hjälpmedel.
Mer tillgång till kunskap.

Ändå verkar förståelsen för andra människor minska.
Empatin bli sämre.
Tålamodet kortare.
Egot större.
Och viljan att faktiskt tänka själv… nästan obefintlig.

Så frågan dyker upp, gång på gång:
Har det här med datorer, mobiler, internet och AI att göra?

Tekniken som krycka eller verktyg?

AI, datorer och robotar är inte onda.
De är inte här för att ersätta människan.
De är här för att hjälpa.
Problemet uppstår när vi slutar använda vår egen hjärna och låter tekniken tänka åt oss istället för med oss.

För då försvinner något viktigt:

• reflektion

• nyans

• ansvar

• sunt bondförnuft

Teknik ska vara ett verktyg, inte en ersättning för tänkande.

AI – hatad, älskad och missförstådd

Det finns två extrema läger:

• de som tycker att AI borde förbjudas helt

• de som tror att AI ska lösa allt åt dem

Båda har fel.
AI är varken frälsare eller fiende.
Den är neutral.
Det är därför den fungerar så bra för mig, det är inte en vän så den stryker dig inte medhårs. Den ljuger inte, den talar om som det är. Sedan kan den absolut ha fel men det är där vårat sunda bondförnuft ska komma in. Och det är självklart den gör fel, säger fel...mena människan är känd för att "fucka upp" så det är självklart AI också kommer göra det. 

Det är människan som avgör om den används för:

• förståelse

• utveckling

• lärande

eller för:

• manipulation

• lathet

• makt

• att gömma sig bakom en skärm

Så använder jag AI...

Jag använder AI varje dag.
Inte för att slippa tänka, utan för att förstå bättre.

Den hjälper mig:

• förstå andra människors perspektiv

• se fler tolkningar än min egen

• analysera situationer utan att drunkna i känslor

• formulera det jag redan tänker – men tydligare

Det som hade tagit mig tio A4-sidor att förklara, kan bli två raka meningar.
Inte för att innehållet försvinner utan för att det renodlas.

AI säger inte: ”så här är det”.
Den säger: ”det kan vara så här”.

Och jag har bett om rakhet.
Ingen "fluff".
Ingen hänsyn till känslor.
Sanning eller inget alls.

Det kräver ansvar och sunt bondförnuft.

Människan har tappat något på vägen

Tittar man 40–50 år tillbaka i tiden såg gemenskap annorlunda ut.
Människor var:

• mer närvarande

• mer sociala

• mer beroende av varandra

• mer tränade i att läsa av människor i verkligheten

Idag:

• gömmer vi oss bakom skärmar

• säger saker vi aldrig skulle våga säga ansikte mot ansikte

• tolkar allt i svart eller vitt

• kräver rättigheter men glömmer ansvar

Vi har blivit:

• mer egocentriska

• mer lättkränkta

• mindre villiga att lyssna

• sämre på att förstå nyanser

Och ja, teknik och internet har spelat en roll i det.
Inte för att de är onda.
Utan för att de förstärker det vi redan är.

Allt kan användas till gott eller ont...

Precis som:

• pengar

• makt

• religion

• medicin

• sociala medier

kan även AI användas på två sätt.
Det handlar inte om vad som finns.
Det handlar om hur du väljer att använda det.

Du kan:

• använda det för att utvecklas

• lära dig

• bli mer förstående

eller:

• använda det för att slippa tänka

• slippa ansvar

• trycka ner andra

Valet är alltid DITT!!!

Problemet är inte AI, det är frånvaron av bondförnuft...

AI kan aldrig ersätta:

• empati

• sunt förnuft

• mänsklig kontakt

• ansvar

Men i händerna på någon som har det?
Då är AI ett kraftfullt hjälpmedel.

I händerna på någon utan det?
Då förstärker den bara det som redan är trasigt.

Och kanske är det där problemet ligger.
Inte i tekniken.

Utan i att vi glömt hur man är människa tillsammans med andra?!?

Söker män ens efter den rätta – eller är det bara vi kvinnor?

Jag har tänkt på en sak länge.
Och ju mer jag tittar runt, desto svårare blir det att ignorera.
Det känns som att vi kvinnor har gjort kärlek till ett helt projekt.
Det handlar inte om en sak.
Det handlar om många.

Vi kvinnor:

• går på dejtingappar och dejter om och om igen

• analyserar samtal, blickar och tystnader

• pratar om framtid, värderingar och anknytning

• funderar över red flags och green flags

• försöker “läsa av” innan vi ens vet om vi får en chans som
  * försöker förstå vad som gick fel
  * vad vi kan göra annorlunda
  * vad vi behöver justera hos oss själva.

Samtidigt fixar vi oss.
Inte för att vi måste, men för att vi lärt oss att det är så man gör.

• hår

• naglar

• hud

• kläder

• kropp

• vikt

• utseende

• “rätt” sätt att prata, rätt sätt att vara

Många tränar för att gå ned i vikt, inte för att vill utan för media och världen säger att ser du inte ut som denna "docka" så är du inte godkänd.

Man ska vara självsäker – men inte för mycket.

Rolig – men inte högljudd.

Tydlig – men inte krävande.

Mjuk – men inte svag.

Och som om inte det vore nog finns hela den där världen av knep, råd och ritualer som nästan alltid tycks rikta sig till kvinnor:

• gör si för att attrahera din framtida partner

• tänk så för att hitta “den rätta”

• manifestationer

• listor

• energier

• spådomar

• midsommarblommor under kudden

Som om kärlek vore något vi måste förtjäna genom rätt uppställning av oss själva.

Och då kommer frågan som skaver:

Vad gör männen?

Missförstå mig rätt.
Jag säger inte att män inte vill ha kärlek.
Jag säger inte att alla män är lata eller att alla kvinnor är perfektionister.

Men jag hör sällan män prata om kärlek på samma sätt.
Sällan jag hör män säga att de “söker sin rätta” med samma intensitet.

Det låter oftare som att de väntar.
Att det “löser sig”.
Att rätt person dyker upp.

Och det är där frustrationen bor.

För det känns som att världen fortfarande, även 2026, bär på en gammal idé.
Att kvinnan ska anpassa sig, polera sig och forma sig och mannen ska välja.

Jag är inte arg på män.

Jag är inte arg på kvinnor heller.

Jag tror jag är arg på systemet.

På normerna.
På de oskrivna reglerna som lever kvar från en tid där kvinnor inte ens hade samma möjligheter eller samma frihet.

Och normerna slår åt alla håll.

Det handlar inte bara om kön.
Det handlar om kontroll.

För stor åldersskillnad? Folk dömer.
För olika utseende? Folk dömer.
För olika länder? Folk dömer.
För olika ekonomi? Folk dömer.

Som om det fanns en hemlig lagbok som säger vilka som “får” vara tillsammans.

Och jag klarar inte av den tanken.

För jag är inte byggd för mallar.
Jag vill inte leva efter en upptrampad väg bara för att den är “normal”.
Jag vill inte att någon utanför mitt liv ska bestämma vad som är rätt för mig.

Men det leder också till en obekväm sanning:

Attraktion spelar roll.

Jag vill inte bli dömd efter mitt utseende – men jag vet att jag själv reagerar på utseende.
Så funkar vi människor.
Problemet är bara att i vårt samhälle har utseende blivit det första filtret. Det som avgör innan någon ens hinner öppna munnen.
Och när det filtret blir för hårt – då blir kärlek mer marknad än mänsklig kontakt.

Så jag undrar:

Om vi kvinnor backade – vad skulle hända då?

Om vi slutade optimera oss.
Om vi slutade jaga.
Om vi slutade bära hela ansvaret för att kärlek ska “hända”.

Skulle män då kliva fram mer?
Skulle de behöva anstränga sig?

Eller skulle allt bara bli tyst – och vi skulle inse hur mycket som faktiskt hålls igång av kvinnors energi?

Jag har inget perfekt svar.
Det här är ett för stort ämne för det.

Men jag tror att det är sunt att ställa frågan.

Inte för att hata.
Inte för att klaga.

Utan för att något i balansen känns… skevt.
Och om vi ska hitta något bättre då måste vi få lov att säga det högt.