Bara för det inte syns innebär det inte att det inte finns....

 

Robin Williams

Så saknad person, verkligen älska alla hans personligheter han spelade på film. Knasigheten, hans goda själ, humorn som alltid fick mig att skratta och må bra, han gick bort 2014 men det känns som för bara någon månad sedan. Lite nu och då sätter jag på någon av hans alla filmer, kan ha sett dom hundratals gånger men får mig ändå att skratta och bara må bra =) 

Jumanji, Mrs Doubtfire,  Döda poeters sällskap, Natt på museet, Happy Feet (underbar röstroll), Old Dogs, License to Wed ....skulle lätt kunna säga så många fler som är bra. 
Vissa komiker kan man aldrig få nog av, inte alla som faller mig helt i smaken men Robin var en av dom. Jag tro faktiskt jag började se Robin Williams filmer tack vare Elina, vet hon gillar honom också jätte mycket. Då jag och Elina mer eller mindre satt ihop där i flera år så ha jag en känsla hon rubbade av sig lite ;) 

Det är allt för ofta någon kändis som har just den där underbara knasiga humorn som allt för tidigt begår självmord, vet jag läste nån gång Robin hade sagt i en tidning att humorn alltid har varit ett sätt för honom att dölja hur han verkligen känner. Det blir en fasad man bär för att dölja hur man verkligen mår, allt för ofta är nog detta sant. Kvittar om du är en kändis med massa fans eller någon vanlig person, de sjukdomar som inte syns måste verkligen va dom farligaste. 

Någon kan se så lycklig ut, kan vara i ett förhållande och dom ser ut som dom mest kära personerna på denna jord, ha flera ungar som utstrålar glädje, massa pengar, stort fint hus, bra jobb, stora bilar, lyxiga resor...hela dennes liv kan se sååååå underbart ut man vill bara byta, men hur det ser ut på insidan....hur man känner sig vet INGEN om man inte vill att dom ska se. Så många är så duktiga på att dölja....

" Ja men du som har så mycket pengar kan väl inte vara olycklig?!? Du som har sådant fint hus, jobb, fina barn kan väl inte vara deprimerad?!?! Du som har så många vänner kan väl inte känna dig ensam?!?!"

Bara för det inte syns innebär det inte att det inte finns, det är det jag mena med att det som inte syns är bland det farligaste. Hur kan man hjälpa någon när du inte vet att dom lider i tystnad? Hur kan man hindra någon från självmord om man inte ens vet att dom mår så pass dåligt att tankar på självmord finns ? 

Jag ha valt att vara öppen, allt för länge ha jag varit tyst, stark, hon som ska hjälpa och ta hand om andra, hon som inte frågar om hjälp men som alltid ger, hon som är den där kaxiga lilla myran (dock är jag fortfarande det) för att dölja vad man känner, hon som alltid är den där glada med humorn som alltid skrattar, hon som tillslut inte orkar med längre och ingen förstår varför....

Vad en person går genom vet ingen, du kan vara pojkvän, flickvän, dotter, son, far, mor....vad än du är så är det inte säkert du vet hur just den personen verkligen mår. 

Känner ingen skam längre för att prata om mitt psykiska mående, jag var det förut men inte längre. Jag ha kämpat i flera år och det har så länge känts helt jävla omöjligt man bara vill dö, bara försvinna, inte va en börda för någon längre, inte vara i vägen. Men tillslut så börjar det vända lite, saker ser lite klarare ut, man förstår saker, man se på allt med andra ögon, man börja sakta men säkert bygga upp sitt liv igen.... 

Det går sakta, "Babysteps" som jag kalla det. Men det får ta den tid det vill, jag blir hellre frisk långsamt än att ska skynda och hamna i väggen om och om igen. Jag sett det där svarta hålet och jag vill verkligen inte dit igen, kan inte lova att jag skulle klara av det igen. Men jag hade aldrig blivit bättre om jag inte börja fråga om hjälp, om jag inte börja sträcka ut en hand och verkligen fråga. Det tar fortfarande emot "ATT" fråga om hjälp, det känns som en skam, som man är besvärlig, som man är i vägen, som man är den mest jobbigaste krävande människan i världen. Men jag går nu mer efter att....

"...om jag är för mycket, om jag är krävande, om jag missförstår, om jag är i vägen, om jag säger något jag inte bör...ja men lita på att DOM säger det till dig då. Att någonstans finns ett ansvar hos dom också, dom ha makten att säga OM dom inte vill men väljer dom att inte göra det så får det ligga på dom. Att inte "anta" så mycket för mitt "anta" är ALLTID vänd till det negativa...."

Kan säga att det är inte det lättaste att inte "anta" men jag jobbar på det, och jag frågar väldigt mycket för att inte få något fel i skallen. Ger inte upp i första taget, kämpar för det ska bli bättre, jag ska förstå, vill bättra mig....

Men alla är inte lika öppen som jag, alla är inte lika frispråkig (på både gott och ont), alla vill inte erkänna hur dom mår, alla vill inte ha hjälp, alla vill inte jobba på att må bättre, bli bättre....kan även hända att dom själv inte förstår hur dåligt dom faktiskt mår.....

Så bara för det inte syns, innebär det inte att det inte finns. Än om det är ett handikapp, en sjukdom eller vad än det är. Vi är alla olika, vi känner olika, vi tycker olika, vi går igenom olika typer av liv, ser olika ut, olika uppväxter, olika hjärnor, olika värderingar...alla är vi olika. Så bara för jag känner som jag gör, bara för jag tycker vad jag tycker, bara för jag är öppen så säger det inte hela sanningen om hur jag faktiskt mår eller vem jag är. Ni får se det jag väljer att dela med mig av....."anta" inte så mycket och döm inte. Ni vet aldrig vad den andra personer går igenom just då....