Fiiine, jag missade två dar men nu skriver jag i alla fall =)
En sten eller ska man säga många stenar har under dessa 2-3 veckor försvunnit från ryggen <3
Många frågetecken, många funderingar, tankar har blivit besvarade. Även ånger, oro, ilska, sorg har blivit så mycket mindre. Varför kan man undra ?!?!
Har i över ett år haft mycket i min skalle som tryckt en, mycket har man försökt att fixa men då det har vart så mycket från olika håll har det varit svårt att hantera allting. Men vad bruka man säga, skam den som ger sig.....
Så många som sa det kommer aldrig hända igen, det kommer aldrig gå att lösa, det är bara du glömmer det, du själv har åstadkommit detta så du har bara dig själv att skylla, det kommer aldrig bli som förr. Men tydligen så hade dom fel som sa det, glad jag inte lyssnade, gav inte upp utan jag fortsatte kämpa.
Mest kämpade jag med mig själv, att utvecklas, lära mig, förstå. Vilket man nu kan se har gett belöning också. Behöver inte bli som det var förut, det är inget som säger att det inte kan bli bättre nu...
Tid kan läka sår, människor kan förlåta, människor kan också förändras och ibland till det bättre bara man är villig att ge tid. Men också att båda sidor är villiga att lyssna och förstå varandra, behöver inte tycka som den andra personen men att kunna acceptera att den är annorlunda mot för en själv vilken inte behöver vara en dålig sak.
Jag vet att jag skulle inte klarat av detta om jag inte fick hjälp av oväntat håll, en av dom jag var så arg på var den som först sträckte fram en hand. Kan säga att min första tanke var "va faan vill han nu"...
Man gick in i en försvars ställning, för jag var beredd på att få påhopp. Kändes underligt, jag minns verkligen känslan, man kände hur ilskan börja komma och jag va beredd på att fräsa som en ilsken katt. Men då jag märkte att han va inte ute efter att bråka med mig, han va inte ute efter att rubba skit i mitt ansiktet, han va inte där för att ställa tusen frågor jag inte vilje svara på utan han förde en normal konversation, fråga hur man mådde, hur allt gick och sedan var det bra med det.
Den konversationen fick mig att stanna till och bara någon dag efter det fick jag en KÄFTSMÄLL av någon jag betraktade som en mycket nära vän, låt oss kalla denna person...."Blomman".....bara för att inte namnge.
En dag stod "Blomman" i min hall, hånlog och började kläcka ur sig en massa elaka saker.
"Blomman" tala om för mig hur jävla dum och lättlurad jag var, hur jävla lätt det varit att manipulera mig, att få mig att tro illa om några personer som jag höll mycket nära, personer som jag ansåg var mina vänner.
Hur urbota korkad jag hade varit som gått på dennes lögner den sått under en längre tid. Jag hade trott på allt "Blomman" hade sagt, varför skulle jag misstro någon som man ansåg var en av mina närmaste vänner ?!?! Om jag inte kan lita på denna person vem skulle jag då lita på ?
"Blomman" hade sagt en massa lögner om dom andra som jag gillade, att dom skulle ha sagt elaka saker om mig, att dom skulle ha spritt lögner om mig, att dom inte ens vill vara min vän, att dom inte ville ha med mig och göra.
Allt detta kom steg för steg som en trappa och jag vart bara argare och argare. "Blomman" använda allt den vista om mina vänner som tryck knappar på mig, mina svaga punkter. Så en dag brast det och man kan säga en atombomb gick av. Det var många saker som staplades på varandra och tillslut vart bägaren full vilket gjorde jag förstörde den vänskapen jag hade med dom andra =(
Det är lätt att vara efterklok säger man och det stämmer, nu i efterhand så förstår jag allt. Jag ser alla lögner som "Blomman" spritt, jag förstår att det inte var sant, jag skulle pratat med dom andra men jag kände jag kan inte lita på dom för....."Blomman" hade juh sagt det och det och det......jag satt i en rävsax.
Jag skyller inte allt på "Blomman", det gör jag verkligen inte. Jag kunde löst saker på så många andra sätt men denne person var en bidragande del..en STOR bidragande del till varför jag exploderade som en atombomb.
Detta var nu över ett år sedan och jag har ångrat mig så fruktansvärt mycket, allt jag sagt, all skada jag orsakat, att jag lyssnade på "Blomman", att jag inte såg genom lögnerna....att allt bara exploderade. Jag har nog så svårt att lita på folk men efter detta kan jag påstå det vart INTE lättare för fem öre.
Så jag gick från att vara flyg förbannad på dom andra vännerna, till att bli super lessen, helt förstörd. Och så var dom första månaderna för mig, jag gick upp och ned hela tiden i humör. Arg, ledsen, arg, ledsen, arg, ledsen....men jag valde att kämpa.
Då jag har under hela mitt liv aldrig förstått mig på mig själv, varför jag förstör runt om mig, varför jag sårar, jag har aldrig sett mönstret från.....nu......så valde jag att kämpa.
Jobbat stenhårt med mig själv under en längre tid och Elevansen har börjat lugna ned sig. Den krockar inte längre med min Autism men den gjorde i början utan nu är dom mer vänner så kan jag se, höra, förstå, läsa av så mycket mer än vad jag någonsin kunnat förut. Så nu....när jag sårat och förstört så vänder jag inte ryggen till. Jag lär mig av det som hänt, jag pratar med vänner om det för att försöka förstå vad som hände, varför, vad jag kunde gjort annorlunda.
Nu när jag äntligen vet, VARFÖR....jag alltid gjort som jag gjort, varför jag ha reagerat som jag gör, varför jag tänker som jag tänker och detta beror på just min ADHD och min Autism så kan jag faktiskt nu KÄMPA för att lära mig ha mer kontroll över det. Jag lär mig hantera mina handikapp eller vad man nu vill kalla det, kärt barn har många namn. Lära sig av sina misstag för att inte göra dom igen...
Så från att den dagen min vän räckte ut sin hand...och min andra "dåvarande vän" utbrast om all skit denne gjort så gjorde jag upp mål. Något jag kunde ha som en morot, kämpa mig mot. Visste aldrig om jag skulle kunna nå mina mål men ibland måste man hoppas, be om ett smärre mirakel, andas och låta karma ha sin gång. Det sett mörkt ut många gånger då jag verkligen bara ville ge upp men tjurig som man är så har jag vägrat. Ska jag lära mig något kan jag inte ge upp, bara fortsätta fram än hur mörkt det ser ut för någonstans där framme kommer ljuset.
Den där branta uppförsbacken, de där stenarna som låg på ryggen, skulden man hade, ångern, sorgen, ilskan, alla frågetecken, hopplösheten bara försvann. Inte allt på en gång men bit för bit försvann genom att jag bit för bit avklarade mina delmål. Så när jag väl....var framme och jag fick min sista punkt på listan så kunde jag andas.....
Jag kan inte ens beskriva känslan.....jag kunde inte sluta le, allt kändes så himla mycket enklare, förstod inte varför jag faktiskt varit så arg, varför jag varit så ledsen....det känns som ett minne blott. Trodde aldrig jag kunde lägga locket på och bara glömma, förlåta, gå vidare om jag inte kunde få prata om det.
Trodde inte jag skulle kunna få släppa det hela om jag inte fått säga allt jag vilja säga...men.....tydligen var det inte det jag behövde. Jag behövde inte prata om det, inte med just dom personerna i alla fall. För prata har jag gjort i TIMMMMAAAAAAAAR så mina vänner som vart på sidan av allt som hänt har fått skavsår i öronen. Jag ha fått älta det hela, jag ha fått gråtit, svurit, blivit helt knäpp i skallen så jag fått ur mig det som behövdes tydligen.
Utan för mig handlade det om....en person. Jag behövde att han såg mig, att han konfirmerade att jag fanns. Att han va inte arg på mig, höra hans röst, kunna föra ett samtal, skämt, skratta....att inte vara....bortglömd. Vi har inte pratat ett enda ord om allt som hänt och jag behöver inte det heller, jag är nöjd, jag är till ro. Jag ha lagt locket på, det som hände.....de har hänt. Man kan inte ändra det som hänt en kan han styra vad som kommer hända och DET....är något jag nu gör.
Jag kan inte i ord uttrycka hur himla tacksam jag är för detta, vänner som hjälpt, vänner som lyssnat, vänner som haft tålamod med en. Känner hur jag växer dag för dag, känner hur jag ändras, åsikter jag haft ändrats, hur jag känt, mått, saker man gillade, saker som man sa man aldrig skulle göra....ÄNDRAS och för en gångs skull är jag inte rädd för förändringen utan jag mer välkomnar den =)
Än så finns det att jobba på, men nu är i alla fall största stenen borta, nu är jag längst upp, nu kan jag sätta mig ned och jobba pö om pö på mina andra saker och ändå ha en lättnad. Det löser sig, jag säger som jag alltid säger till min son...
Vi fixar det, vi har alltid fixat allt så du ska se vi kommer fixa detta också 💙
Det är aldrig för sent att förändras, ändra bara inställning till VARFÖR.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar