Love....

Kärlek, vad är kärlek för dig och hur finner man den??

Haft många diskussioner med vänner och bekanta under en längre period nu, diskutera hur det var före internet tiden och hur det är nu. Hur hittade man varandra? Vad var det man prioriterade? Drogs man till samma saker som nu?
Många frågor har kommit upp och alla har vi svarat olika på dom, för kärlek är som vänner och som otrohet. Vi alla ser verkligen så EXTREMT olika på det så ingen är den andra lik. Några av dom frågorna som kommit upp är....

• Om man inte kan sätta ut på Facebook att man är tillsammans med någon och vem det är betyder det då man inte är tillsammans med någon, att man inte är kär?
  
  
• Skulle folk idag kunna dejta någon som man inte sett ansiktet på?
  Mena förut hade man snigelpost och oftast så fick man inget kort. Utan skulle man se personen fick man mötas. Om man inte träffades på evenemang som dans och liknande.
  
  
• Fler och fler skiljs, separeras. Kan det vara för att vi faller för utseendet och inte för insidan? 
  
  
• Har vi blivit så utseende fixerad att insidan räknas inte längre så länge du är snygg? Var det annorlunda förr?
  
  
• Kan det vara så att många som blir tillsammans är inte kära, dom känner en fysisk attraktion till varandra och förväxlar det med kärlek. Men då den ridån har lagt sig så märker dom att det var inte kärlek dom kände det var bara en sexuell attraktion till varandra ?!?
  
  
• Kan man vara kär än fast man aldrig träffats IRL?
  
  
• Måste man visa upp vem man är tillsammans med? 
  Liksom att man måste vara ute på olika evenemang och synas, måste lägga ut bilder på varandra, måste gilla varandras Facebook inlägg. Visa upp sin partner, stoltsera....

För till min diskussion med vänner så märker man av att fler och fler skiljer sig, det är mer singlar nu än någonsin. Har dom ett förhållande är en av dom oftast rätt olycklig, man stannar i förhållanden än fast man inte älskar varandra för det är lättare än att skiljas och ta den processen. Så många frågor har kommit fram som faktiskt är en tankeställare...

• Har vi för höga krav, orealistiska förväntningar idag på vad vi vill ha ut av förhållandet?
  
  
• Har vi för höga krav på hur ens partner ska se ut och vara så det är svårt att hitta någon?
  
  
• Tar man för lätt på ett förhållande, att om ett problem uppstår så skiljer man sig hellre än att försöka jobba igenom problemet??
• 
  
• Kan det vara att man vill inte kompromissa utan alla vill ha det på SITT sätt?
  
  
• Hur kommer det sig att det är oftast mannen som flyttar in hos kvinnan om dom bor i samma stad, men det är kvinnan som flyttar till mannen om dom bor långt borta? 
  
  
• Kompromissa, är det mer kvinnan eller mannen som offrar/kompromissa mer i ett förhållande eller är det jämställt ? 
  
  
• Vad är du villig att "offra" för att va med den du älskar ? 

Samma här som mitt förra inlägg och det före det, det finns inget riktigt rätt eller fel svar utan vi är alla så himla olika.

Jag har själv vart ute i dejting världen och har både vart med om det ena och det andra. På en sexsida så är oftast männen mer ärlig än på en dejting sida, man kan tycka det ska vara tvärt om men tydligen inte. 

På en sex sida kan män vara helt ärlig med att dom har en fru, sambo, flickvän eller dyligt. Men på en dejting sida så står dom som singel, dom har själv skrivit in att dom är ute efter något äkta och inte bara sex men när man sedan börja komma dom närmre så märker man direkt att det är helt tvärt om. 

Att dejta för mig kändes mer som bortkastad tid, man lägger ned en massa tid på en person som inte ens kan vara ärlig. Eller så ska dom träffas efter ett litet meddelande, jag förstår att man vill va snabb att ses men nej tack då backar jag direkt. 

Så hur finner man kärlek då? Vart ska man söka, vilka krav ska man ha, ska man kanske kolla mer efter insidan och inte fästa sån himla stor tyngd på utsidan. Sist jag kolla så ändras utsidan för alla men insidan bruka som inte ändras, i alla fall inte lika mycket. 

Jag fått lära mig sent i livet vad kärlek är, hur det känns och det har varit väldigt förvirrande för en själv. Då jag själv ha tyckt att...jo men...nog är jag kär men upptäckt sedan att det inte va kärlek men en lust för den andra personen. Det har förvirrat en själv, varför viste jag inte att det inte va kärlek, hur kunde man va så blind, vet alla vad kärlek är!? 

Jag fick förklarat för mig av en vis man att....

"Vi tror att alla börjar på samma ställe i livet, att vi har samma utgångspunkt så självklart ska alla veta allt, känna samma, tänka samma"

Men nu ser det inte ut så, alla har vi OLIKA utgångspunkter i livet. Vi ha olika uppfostran, vi ha olika möjligheter i livet, rik, fattig, religion, olika länder,, alkohol, droger, psykisk och fysisk misshandel, släkt, föräldrars vänner, egna vänner, staden, landet, hus, lägenhet, föräldrar som är arbetslösa, föräldrar som jobba för mycket, olika skolor....ALLT.....präglar oss till att bli den vi är, precis ALLT!!! 

Så det är inte så konstigt om vissa blir lite mer "fucked up" an andra. Så att inte jag viste vad kärlek var är inte så himla konstigt om du tar 1+1+1+1....ja...tillslut så kommer man fram till den man är. 

Nu när jag vet hur det känns kan jag säga jag ser en brutal skillnaden, linjen mellan lust och kärlek är tunn men skillnaden är stor. Hur man känner inombords 💕

fortsättning i nästa blogginlägg......