Jag ha fått lära mig med tiden att jag är delvis väldigt överkänslig och delvis väldigt kall, börja fundera vad som faktiskt är bättre av dom ?!?!
Har några vänner som saknar empati, helt känslokalla. Man märker hur dom ibland får kämpa för dom minsta sakerna som jag tar för givet. Som när ens barn kommer med en teckning och är stolt för vad dom gjort, för mig är det helt naturligt att ...
"Men va fint, va duktig du är, denna ska upp på kylen, stolt över dig"
Liksom berömma, le, visa hur stolt man är över deras mästerverk. Det är en självklarhet för mig så jag tänker inte ens på det, kvitta om jag inte har någon aning om vad det är på teckningen men man visar klart och tydligt hur duktig man tycker dom är, bygga upp deras självförtroende. Men för dom så blir det mer....
"Jaha, vad är detta? Ska jag vara glad nu, tycker du den var fin?"
Dom säger liksom inte det till barnen men dom får verkligen anstränga sig för att ens le, dom le, sätter upp på kylen och säger duktig. Men dom gör det inte för dom känner något utan för dom vet det är så man BÖR göra, så man BÖR känna men dom känner inte ett dugg.
Hade så svårt förut att verkligen ta in varför dom inte bara kunde visa med känsla, att glädjas för andra, stötta och bry sig. Det kunde kännas så känslokallt ibland det vart riktigt jobbigt, men jag började tillslut lära mig hur dom fungera och när jag kunde se hur dom verkligen HATA att inte kunna känna alla dom kär känslorna....kärlek, glädjen, empatin. Då sjönk det verkligen in, det är inte att dom inte VILL känna något dom bara KAN INTE känna något.
"Äh, jag bryr mig inte"
Jag va så nära att skrika åt han, bara slå han sönder och samman för han inte brydde sig om att hans egen son låg på sjukhuset och det var riktigt illa. Men.....ögonen.....ögonen ljuger aldrig, man såg att än om orden kom som va äh, jag bryr mig inte så gjorde han det, fast han inte helt kunde ta in det.
Sa nån gång att jag önska jag var som han, att jag inte kände något, inte brydde mig om någon, att jag bara kunde stänga ute alla känslor och inte bry mig. Men då var han väldigt snabb att rätta mig....
"NEJ, du ska vara himla glad du inte är som jag. Att inte känna något är extremt jobbigt och man sårar så många, ändra dig aldrig, bli aldrig som mig!! "
Ok, jag förstår vad han mena, jag kan förstå att inte känna något gör inte saker bättre...
Men när man är som jag som oftast känner för mycket så önska man verkligen att man inget kände. Man skulle bli mindre sårad men dock skulle jag va den som såra många. Jag är dock inte någon som bara kan stänga av, antingen bryr jag mig eller så bryr jag mig inte. Svart å vitt, fullt och tomt....sån...är jag.
Då man bryr sig för mycket så innebär det man ofta blir sårad, utnyttjad, driven med så i slutändan är det bara en själv som blir sårad av att man bryr sig.
Men samtidigt fick jag visa ord av en annan vän som tyvärr fick lämna jordelivet alldeles för fort. Han sa åt mig att aldrig ändra mig, att jag inte skulle sluta bry mig om andra, sluta inte kämpa för andra.
Han tyckte jorden hade blivit alldeles för egotrippad, att alla bryr sig bara om sig själv men har ingen medkänsla för grannen bredvid sig. Att det behövs någon på denna kalla jord som väger upp för alla andras egoism.
Ja, på nått sätt förstår jag honom helt klart. Det har blivit mycket kallare där ute, vet inte hur många gånger jag ha blivit utskälld för jag BRYR MIG, att jag bryr mig för mycket. Sedan när har det blivit FULT allt bry sig om någon ?!?!?
Vad har hänt med....
"Behandla andra som du vill bli behandlad själv"
Ska jag gå efter det då kan jag verkligen bete mig som ett riktigt rövhål mot många. Men varför ska man falla ned på deras nivå, jag låter karma ta hand om deras.....rövhål ? ..hahaha..hrm.....
Så vad är bättre om man är som jag, en som inte kan va i den grå zonen. Ska man bry sig för mycket eller ska man inte bry sig alls ???
