Som om jag inte vet vart jag hör hemma längre.
Jag vill visa styrka. Jag vill att han ska se att jag mår bra utan honom.
Att jag klarar mig. Att jag inte behöver honom på det sättet längre.
Men samtidigt vill jag visa att jag minns.
Att jag saknar det vi hade.
Att jag har lärt mig av allt det där som gick fel.
Jag vet att jag gjorde misstag, men jag vet också att jag försökte.
Och jag vet att han dömde mig snabbt.
Han stängde av, låste sig, och jag förstod aldrig riktigt varför.
Kanske såg han något i mig som påminde honom om någon annan.
Kanske var det därför han drog sig undan.
Men jag kände förändringen, jag såg den hända.
Det gick från värme till kyla.
Från skratt till tystnad.
Från närhet till vägg.
Och jag stod där, förvirrad, arg, ledsen och förstörde det lilla som fanns kvar,
för jag kunde inte hantera att förlora honom utan att få förstå varför.
Jag saknar inte honom som han är nu.
Jag saknar känslan jag hade när han fanns där.
Känslan av att bli sedd. Av att vara någon som betydde något.
Han var logisk, lugn, genomtänkt.
Jag var känslostyrd, intensiv, sökande.
Vi krockade, men vi kompletterade också varandra på något konstigt sätt.
När han drack, kunde han säga saker som han annars aldrig vågade.
Då flörtade han, skrattade, och jag fick höra att jag var duktig.
Men när han var nykter blev han stängd igen,
som om orden försvann så fort alkoholen gjorde det.
Jag fick aldrig veta vad som var äkta.
Vad som var känsla och vad som bara var flykt.
Och i min hjärna mal det fortfarande, om och om igen.
Bloggen har blivit mitt sätt att tala till honom, utan att tala direkt.
För jag vet att om jag riktar orden rakt mot honom,
då stänger han dörren helt.
Men här… här kan jag andas.
Här kan jag skriva utan att säga namn.
Här kan jag låta orden flyta ut utan att någon egentligen vet vem det handlar om.
De som känner mig väl vet förstås.
De förstår vem det handlar om.
Men det gör inget.
För det viktigaste är inte att nå honom längre.
Det är att jag får ur mig det som fastnat.
Jag avundas människor som bara kan släppa.
Som kan säga “nej, jag vill inte längre” och mena det.
Jag är inte sån.
Min hjärna upprepar allt som inte är avslutat,
som en trasig skiva som aldrig får stanna.
Jag vet att jag borde gå vidare,
men hur gör man det när man aldrig fick ett avslut?
Hur släpper man något som fortfarande känns ofärdigt?
Jag vill lägga ett lock på situationen,
inte på honom, bara på allt det som aldrig blev sagt.
Jag vet att jag inte kan få det.
Och det är det som gör mest ont.
Så jag skriver.
För att ventilera.
För att andas.
För att kunna säga det jag aldrig fick säga.
För att visa honom, om han någonsin skulle råka läsa, att jag mår bra.
Men också att jag minns.
Att jag fortfarande bär med mig det vi hade.
Inte för att jag inte kan gå vidare.
Utan för att vissa människor fastnar i hjärtat på ett sätt
som inte går att sudda ut,
hur mycket man än försöker.
