Ibland tror jag att jag förstår honom.
Och ibland inser jag att jag inte gör det alls.
Jag tror att det är just bristen på bekräftelse som gör allting så svårt.
Att aldrig få den där lilla signalen som säger: “Ja, du kände rätt. Du såg mig.”
För utan den blir man kvar i ovissheten.
Man vet inte om man ska gå framåt eller bakåt, bara att man står still.
Jag vet att en nära vän såg det också.
Han var med från början, han såg oss interagera.
Och han sa samma sak som jag kände...
"Att det fanns något där.
Något mer än vänskap.
Något som rörde sig under ytan, som ingen av oss riktigt vågade tala om."
Och det är det som gör det så svårt.
För när du vet att känslan fanns där, att den var verklig, då försvinner den inte bara.
Inte när det var äkta.
Jag vet att jag själv sa saker jag inte borde ha sagt.
Ord som sårade.
Ord som kom ur frustration för att jag aldrig fick svar.
För när man frågar:
“Är vi ens vänner?”
och får tillbaka ett “Jag vet inte, är vi?”
då snurrar världen till.
Säg bara ja eller nej.
Så enkelt hade det kunnat vara.
Men han kunde inte.
Han säger att han pratar i klarspråk,
men det gör han inte.
Han lindar in allt, kanske utan att ens förstå det själv.
Jag tror inte det handlar om att han inte brydde sig.
Jag tror det handlar om att han brydde sig för mycket.
Att han gillade att ha mig nära,
men var rädd att om han sa fel sak,
skulle jag försvinna.
För hade han sagt “nej, jag känner inget sånt”,
då hade jag kanske lämnat.
Och det visste han.
Så han höll mig mittemellan.
Inte nära, inte borta.
Bara där.
Där jag kunde se honom, men aldrig riktigt nå honom.
Jag vet att han tyckte om mig, för vem kollar på flygbiljetter till ett annat land om man inte bryr sig?
Vem frågar andra hur jag mår, om man inte vill veta?
Han har brytt sig.
Men han har gömt det bakom “I don’t care.”
Det är hans sköld.
Hans sätt att skydda sig.
Han vågar inte stå i sina egna känslor, så han låtsas som om han inte har några.
Han är en typisk man i den gamla skolan.
Den som tror att känslor är svaghet.
Att tårar är något man ska skämmas över.
Att psykologi är trams och att prata om känslor är för kvinnor.
Men jag vet bättre.
Jag vet att han har känslor.
Jag har sett dem, hört dem, känt dem.
Han kan gömma dem hur mycket han vill, de lyser igenom ändå.
För jag minns hur han brukade låta.
Hans röst.
Hur den kunde få hela kroppen att darra.
Och hur han en gång, utan att tänka sig för,
sa att jag hade en sexig röst.
Den riktige han, den som fanns där bakom fasaden,
kom fram då.
I de små ögonblicken när han glömde hålla masken.
Och det är den mannen jag föll för.
Den som vågade vara mjuk i rösten,
men aldrig i orden.
Jag förstår honom.
Och samtidigt inte alls.
Jag vet att jag väcker något i honom, något han inte riktigt vet hur han ska hantera.
Och det är därför han håller sig borta.
För det gör ont att känna,
och ännu ondare att inte våga visa det.
Så kanske är det enklare för honom att låtsas.
Att hålla mig på avstånd.
Att låtsas som om det aldrig fanns något alls.
Men jag vet bättre.
Jag kände det.
Och känslan ljuger inte.
