18 februari 2026

Säger du Tack?!?

Vänner är inte gratis....

Det finns en sak jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir:

Säger vi tack till varandra?
Alltså på riktigt.
Inte en snabb “mm” eller ett hjärta i förbifarten.
Utan tack som i:

“Jag såg det du gjorde.”
“Jag uppskattar dig.”
“Jag tar dig inte för given.”

Jag växte inte upp med “tack” och “förlåt” som naturliga ord.
Det sas sällan.
Man bara gjorde saker.
Man bara fick saker.
Och så var det… klart.

Så när någon för många år sen frågade:
“Varför säger ni aldrig tack?”
…då var det som att något klickade i mig.

För det var sant.

Och jag har försökt sedan dess. Inte för att jag vill vara “duktig”.
Utan för att jag har märkt hur mycket ett tack betyder.

För här är grejen:

När du gör något för någon, hjälper, lyssnar, fixar, ger, ställer upp och det blir helt tyst efteråt…
Då är det svårt att inte känna:

“Okej… uppskattades det där ens?”
“Gjorde jag bort mig?”
“Var jag bara… en service?”

Och jag säger inte att folk måste stå och applådera.
Jag kräver inte gentjänster.
Jag vill inte ha “tillbaka”.
Jag vill bara ha en liten bekräftelse:

“Tack.”
“Fan vad snällt.”
“Jag blev glad.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

För mig räcker det. Det är allt.

När “tack” saknas händer något fult:

Man börjar märka vilka som förväntar sig saker.

Som när man alltid brukat baka, ge, fixa, vara den där som gör “det lilla extra”…
och sen en gång inte orkar — och får kommentaren:

“Jaha, blir det inget i år?”

Inte “hur mår du?”
Inte “behöver du vila?”
Utan: var är min del av dig?

Och det där… det gör mig allergisk.

För vänner är inte gratis.
Tid är inte gratis.
Energi är inte gratis.
Och omtanke är verkligen inte gratis.

Jag har också varit den som glömmer säga tack

Och här kommer det viktiga: Jag fattar att det kan vara svårt.

För mig kan det låsa sig ibland när jag får något.
Jag kan känna skam. Som att jag inte förtjänar det. Som att jag blir “liten”.
Och då blir reaktionen stel:

“Tack…”
Kram.
Och sen kommer känslan hemma:

“Herregud. Jag borde ha visat mer.”

Så jag dömer inte folk som är osmidiga.
Jag dömer inte folk som inte hittat orden.

Men skillnaden är:
man kan lära sig.

Och vill man ha relationer som håller då behöver man lära sig.

Ett tack kan vara hela skillnaden mellan:

“Jag orkar fortsätta ge.”

och

“Jag stänger av. Jag drar mig undan.”

För när man känner sig tagen för given… då dör något.
Inte alltid relationen direkt.
Men något i hjärtat.

Så här kommer min enkla uppmaning (utan pekpinne, jag lovar):

Om någon har lyssnat på dig när du varit i skiten: säg tack.
Om någon hjälpt dig fast den var trött: säg tack.
Om någon gav dig något bara för att den ville göra dig glad: säg tack.

Det är ett litet ord.
Men det kan betyda mer än vad folk fattar 💗

17 februari 2026

Pekpinnar utan svar...



Säg inte bara ”så här ska det vara”,  var är lösningen?

Det finns något som gör mig vansinnig.
Människor, myndigheter, skola, system, ibland helt vanliga människor som älskar att peka med hela handen.

Du ska göra så här.
Du får inte göra så där.
Det är skolplikt.
Det är regler.
Det är lag.

Okej. Tack.
Det vet jag redan.

Men hur ska jag lösa det?
För det är där det alltid tar stopp.

Det finns pekpinnar, men inga svar.
Krav, men inga lösningar.
Förväntningar, men noll verklighetsförankring.

Ta skolplikt som exempel.
Ja. Det är skolplikt. Jag är inte dum i huvudet!!
Du behöver inte upprepa det som ett mantra tills jag vill slå pannbenet i väggen.

Men om mitt barn har feber.
Om han kräks.
Om han har huvudvärk så att han inte kan stå upp.

Vad exakt är lösningen då?

Ska jag hugga av honom huvudet och skicka honom till skolan ändå?
Då har han ju varken feber eller huvudvärk längre.
Problemet löst, eller?

Nej.
För så funkar inte verkligheten.
Människor kan inte trolla.

Jag håller inte mitt barn hemma för att jag vill.
Jag håller honom hemma för att han är sjuk. Punkt.

Och ironin?
Skickar jag ett sjukt barn till skolan då blir jag ifrågasatt för det också.
”Hur kan du skicka ett så sjukt barn?”

Så hur man än gör, så är det fel.
Men lösningen?
Den ska jag tydligen hitta själv.
Med magiiii.....

Och det här gäller inte bara skolan.

Det gäller pengar.
”Det är bara att fixa.”
Nej.
Har man lite pengar, så har man lite pengar.
Man kan inte trolla fram resor, upplevelser eller marginaler som inte finns.
Jag löser det jag kan lösa. Men det finns gränser.

Det gäller sjukdom.
”Det är bara att sluta vara sjuk.”
Jaha....
Varför har ingen tänkt på det tidigare? Döööööh......

Det gäller diagnoser.
”Det är bara att göra.”
Nej. För oss som lever med NPF, fobier, ångest eller andra begränsningar finns det inget som heter bara.

Det gäller vården.
”Kan du komma idag?”

Nej. Jag har ingen bil. Inget körkort. Bussfobi. Taxi är dyrt.
Jag måste planera.
Jag behöver skjuts.
Jag måste be om hjälp, något som är extremt svårt i sig.
Innebär inte att jag kan fixa det mesta men allt går inte lösa på en gång....

Och nej, mina vänner kan inte bara släppa allt mitt på dagen.
De jobbar.
De har liv.
De bor ibland 10–50 mil bort.

Men svaret jag får är alltid detsamma:
”Det måste du lösa.”

Hur?!?

Det sägs aldrig....

Jag löser redan hundratals saker varje dag.
Skola.
Vård.
Ekonomi.
Försäkringar.
Rättsprocesser.
Samtal.
Papper.
Oro.
Planering.
Ansvar.

Och ja, jag har bara ett barn.
Men ett liv är inte ”bara”.

Det finns en gräns där viljan inte är problemet.
Där ansträngningen inte är problemet.
Där lösningen inte existerar.

Och det betyder inte att man inte vill.
Det betyder att det inte går.

Så snälla.
Sluta upprepa regler som om de vore lösningar.
Sluta kräva mirakel av människor som redan går på knäna.
Sluta låtsas att verkligheten är en rak linje på ett papper.

Och om du ändå tänker säga:
”Så här ska det vara.”

Då har jag bara en fråga kvar:

Hur?

16 februari 2026

Fetish...

 

Fetisch – vad är det egentligen?

Det här är ett ämne som väcker starka reaktioner.
Inte för att det är nytt.
Utan för att det är missförstått.

När man hör ordet fetisch tänker många direkt på något extremt, farligt eller sjukt.
Men sanningen är att begreppet är mycket bredare än de flesta tror.

Vad menas med fetisch?

Sexuell fetischism innebär en sexuell dragning till något som ligger utanför den sexuella normen.

Det kan handla om:

  • ett föremål

  • ett material

  • en kroppsdel

  • en situation

  • ett beteende

  • ett sinnesintryck

Alltså något som inte i sig räknas som sexuellt i den traditionella normen.

Och just den normen är viktig att förstå.

Vad är egentligen ”normalt” sex?

Det vi idag kallar ”normalt” sex bygger på en mycket snäv historisk mall:

  • man + kvinna

  • äktenskap

  • missionärsställning

  • fortplantning

Sex var länge något man inte pratade om, än mindre utforskade.
Allt utanför detta sågs som avvikande, perverst eller sjukt.

Det är också därför fetisch länge klassades som sjukdom.



Ett viktigt faktum...

Socialstyrelsen tog 2009 bort fetischism som sjukdomsdiagnos i Sverige, just för att man insåg att diagnosen byggde på gamla moraliska värderingar inte medicinsk grund. 

Fetisch är inte en sjukdom
Det är en sexuell variation

Så länge vi pratar om drift och fantasi inte handling. 

Drift är inte handling

Det här är avgörande.
Att ha en sexuell drift eller fetisch:

  • är inte ett brott

  • är inte ett val

  • är inte något man ”tänker fram”

Men handling är alltid ett val.

Allt som:

  • saknar samtycke

  • skadar andra

  • utnyttjar

  • bryter mot lag

är alltid fel, oavsett drift.

Detta går inte att kompromissa med.

Fetisch är inte OCD – och inte Fetish-OCD heller

Här blandas saker ofta ihop.

Fetisch

  • Lustbaserad

  • Upphetsande

  • Ego-synt (känns som ”det här tänder mig”)

  • Kan finnas med eller utan skam

OCD (tvångstankar)

  • Ångestbaserad

  • Oönskad

  • Ego-dyston (”det här är inte jag”)

  • Handlar om rädsla, inte lust

Fetish-OCD

Detta är det som ofta skapar total förvirring.

Vid Fetish-OCD är personen rädd för att ha en fetisch, inte upphetsad av den.
Tankarna är:

  • ”Tänk om det här betyder något?”

  • ”Tänk om jag är sjuk?”

  • ”Tänk om jag egentligen vill detta?”

Ångest feltolkas ofta som upphetsning, vilket förstärker paniken.

Detta är inte samma sak som faktisk fetisch.

Varför begreppet fetisch är så stort

När man förstår hur snäv normen är, blir det tydligt varför fetisch är ett så brett begrepp.
Allt som avviker från normen kan tekniskt sett falla under fetisch.

Det betyder inte att:

  • allt är lika

  • allt är okej att göra

  • allt ska normaliseras i handling

Det betyder bara att människans sexualitet är mer komplex än normen tillåter.

Exempel på olika typer av fetischer
(Detta är exempel – inte en komplett lista, och inte en likställning mellan handlingar)

Material & texturer

Läder, gummi, latex, siden, nylon, plast, satin, lycra

Kläder & accessoarer

Skor, stövlar, handskar, strumpor, uniformer, hattar, väskor

Kropp & utseende

Fötter, händer, ärr, tatueringar, piercingar, kroppsformer, kroppsdelar

Roller & beteenden

Dominans/underkastelse, rollspel, maktdynamik, petplay, masker

Sinnesintryck

Röster, ord, dofter, ljud, färger

Situation & sammanhang

Offentliga platser, förbjudna platser, åskådare, voyeurism

Objekt & miljö

Maskiner, fordon, natur, byggnader, specifika föremål

Sensoriska upplevelser

Vätskor, kladd, värme, kyla, beröring

(Listan visar bredd – inte gränslöshet.)


Alla har något som sticker ut

De flesta människor har någon sexuell dragning som inte exakt passar normen.
Skillnaden är ofta:

  • om man erkänner det

  • om man skäms

  • om man förstår vad det är

Kunskap minskar skam.
Okunskap skapar rädsla.

Avslutande ord

Fetisch betyder inte sjuk.
Tvångstankar betyder inte lust.
Ångest betyder inte begär.

Att förstå skillnaderna:

  • skyddar människor från onödig skam

  • gör det lättare att ta ansvar där ansvar hör hemma

  • gör samtalet ärligare, inte farligare

Det är först när vi blandar ihop allt som verklig skada uppstår.