Mellanakt - Ett litet steg framåt....

Att förstå den som inte vågar känna...

 

Ibland tror jag att jag förstår honom.

Och ibland inser jag att jag inte gör det alls.

Jag tror att det är just bristen på bekräftelse som gör allting så svårt.
Att aldrig få den där lilla signalen som säger: “Ja, du kände rätt. Du såg mig.”
För utan den blir man kvar i ovissheten.
Man vet inte om man ska gå framåt eller bakåt, bara att man står still.

---

Jag vet att en nära vän såg det också.
Han var med från början, han såg oss interagera.
Och han sa samma sak som jag kände...
"Att det fanns något där.
Något mer än vänskap.
Något som rörde sig under ytan, som ingen av oss riktigt vågade tala om."

Och det är det som gör det så svårt.
För när du vet att känslan fanns där, att den var verklig, då försvinner den inte bara.
Inte när det var äkta.

---

Jag vet att jag själv sa saker jag inte borde ha sagt.
Ord som sårade.
Ord som kom ur frustration för att jag aldrig fick svar.
För när man frågar:
“Är vi ens vänner?”
och får tillbaka ett “Jag vet inte, är vi?”
då snurrar världen till.

Säg bara ja eller nej.
Så enkelt hade det kunnat vara.
Men han kunde inte.

Han säger att han pratar i klarspråk,
men det gör han inte.
Han lindar in allt, kanske utan att ens förstå det själv.

---

Jag tror inte det handlar om att han inte brydde sig.
Jag tror det handlar om att han brydde sig för mycket.
Att han gillade att ha mig nära,
men var rädd att om han sa fel sak,
skulle jag försvinna.

För hade han sagt “nej, jag känner inget sånt”,
då hade jag kanske lämnat.
Och det visste han.

Så han höll mig mittemellan.
Inte nära, inte borta.
Bara där.
Där jag kunde se honom, men aldrig riktigt nå honom.

---

Jag vet att han tyckte om mig, för vem kollar på flygbiljetter till ett annat land om man inte bryr sig?
Vem frågar andra hur jag mår, om man inte vill veta?
Han har brytt sig.
Men han har gömt det bakom “I don’t care.”

Det är hans sköld.
Hans sätt att skydda sig.
Han vågar inte stå i sina egna känslor, så han låtsas som om han inte har några.

---

Han är en typisk man i den gamla skolan.
Den som tror att känslor är svaghet.
Att tårar är något man ska skämmas över.
Att psykologi är trams och att prata om känslor är för kvinnor.

Men jag vet bättre.
Jag vet att han har känslor.
Jag har sett dem, hört dem, känt dem.
Han kan gömma dem hur mycket han vill, de lyser igenom ändå.

---

För jag minns hur han brukade låta.
Hans röst.
Hur den kunde få hela kroppen att darra.
Och hur han en gång, utan att tänka sig för,
sa att jag hade en sexig röst.
Den riktige han, den som fanns där bakom fasaden,
kom fram då.
I de små ögonblicken när han glömde hålla masken.

Och det är den mannen jag föll för.
Den som vågade vara mjuk i rösten,
men aldrig i orden.

---

Jag förstår honom.
Och samtidigt inte alls.

Jag vet att jag väcker något i honom, något han inte riktigt vet hur han ska hantera.
Och det är därför han håller sig borta.
För det gör ont att känna,
och ännu ondare att inte våga visa det.

Så kanske är det enklare för honom att låtsas.
Att hålla mig på avstånd.
Att låtsas som om det aldrig fanns något alls.

Men jag vet bättre.
Jag kände det.
Och känslan ljuger inte.

Mellan att släppa och hålla kvar...

Ibland känns det som att jag står med en fot i graven och en fot på land.
Som om jag inte vet vart jag hör hemma längre.

Jag vill visa styrka. Jag vill att han ska se att jag mår bra utan honom.
Att jag klarar mig. Att jag inte behöver honom på det sättet längre.
Men samtidigt vill jag visa att jag minns.
Att jag saknar det vi hade.
Att jag har lärt mig av allt det där som gick fel.

Jag vet att jag gjorde misstag, men jag vet också att jag försökte.
Och jag vet att han dömde mig snabbt.
Han stängde av, låste sig, och jag förstod aldrig riktigt varför.
Kanske såg han något i mig som påminde honom om någon annan.
Kanske var det därför han drog sig undan.
Men jag kände förändringen, jag såg den hända.

Det gick från värme till kyla.
Från skratt till tystnad.
Från närhet till vägg.

Och jag stod där, förvirrad, arg, ledsen och förstörde det lilla som fanns kvar,
för jag kunde inte hantera att förlora honom utan att få förstå varför.

---

Jag saknar inte honom som han är nu.
Jag saknar känslan jag hade när han fanns där.
Känslan av att bli sedd. Av att vara någon som betydde något.

Han var logisk, lugn, genomtänkt.
Jag var känslostyrd, intensiv, sökande.
Vi krockade, men vi kompletterade också varandra på något konstigt sätt.

När han drack, kunde han säga saker som han annars aldrig vågade.
Då flörtade han, skrattade, och jag fick höra att jag var duktig.
Men när han var nykter blev han stängd igen,
som om orden försvann så fort alkoholen gjorde det.

Jag fick aldrig veta vad som var äkta.
Vad som var känsla och vad som bara var flykt.
Och i min hjärna mal det fortfarande, om och om igen.

---

Bloggen har blivit mitt sätt att tala till honom, utan att tala direkt.
För jag vet att om jag riktar orden rakt mot honom,
då stänger han dörren helt.
Men här… här kan jag andas.
Här kan jag skriva utan att säga namn.
Här kan jag låta orden flyta ut utan att någon egentligen vet vem det handlar om.

De som känner mig väl vet förstås.
De förstår vem det handlar om.
Men det gör inget.
För det viktigaste är inte att nå honom längre.
Det är att jag får ur mig det som fastnat.

---

Jag avundas människor som bara kan släppa.
Som kan säga “nej, jag vill inte längre” och mena det.
Jag är inte sån.
Min hjärna upprepar allt som inte är avslutat,
som en trasig skiva som aldrig får stanna.

Jag vet att jag borde gå vidare,
men hur gör man det när man aldrig fick ett avslut?
Hur släpper man något som fortfarande känns ofärdigt?
Jag vill lägga ett lock på situationen,
inte på honom, bara på allt det som aldrig blev sagt.

Jag vet att jag inte kan få det.
Och det är det som gör mest ont.

---

Så jag skriver.
För att ventilera.
För att andas.
För att kunna säga det jag aldrig fick säga.

För att visa honom, om han någonsin skulle råka läsa, att jag mår bra.
Men också att jag minns.
Att jag fortfarande bär med mig det vi hade.

Inte för att jag inte kan gå vidare.
Utan för att vissa människor fastnar i hjärtat på ett sätt
som inte går att sudda ut,
hur mycket man än försöker.