Hur min hjärna fungerar
Varför det inte är “bara att släppa saker”…
Ibland önskar jag att människor förstod lite mer hur en hjärna med Autism och ADHD faktiskt fungerar.
Inte för att jag vill ha sympati.
Inte för att jag försöker skylla ifrån mig.
Utan för att det skulle göra livet så mycket lättare – både för mig och för andra som fungerar som jag.
Jag överanalyserar.
Jag övertänker.
Jag känner för mycket, och ibland känns allt samtidigt.
Det är inte ett val.
Det är inte något jag “gör fel”.
Det är så min hjärna är byggd från början.
När någon säger:
“Det är bara att släppa det.”
…så känns det ungefär som att säga åt någon med brutet ben:
“Det är bara att springa.”
Jo tack. Det hade varit jätteskönt.
Men verkligheten fungerar inte så.
Min hjärna släpper inte saker bara för att jag vill.
Den tar upp allt, om och om och om igen:
• saker jag varit med om
• känslor
• konflikter
• ord som fastnat
• rädslor
• tolkningsfel
• alla “tänk om…”
• allt som skavt i tystnad
Och den repeterar det tills jag är så utmattad att jag inte vet vad som är upp eller ner.
Det betyder inte att jag är svag.
Det betyder att min hjärna jobbar på högvarv hela tiden.
För mycket, för snabbt, för djupt.
Det är därför små saker ibland slår hårdare mot mig än mot andra.
Det är också därför jag analyserar svaren jag får när jag skriver till folk.
Missar du en mening – då undrar min hjärna varför.
Svarar du inte på något viktigt – då börjar min hjärna skapa hundra möjliga förklaringar.
Inte för att jag tror något dåligt om dig.
Utan för att mina diagnoser gör att jag läser allt…
även det som inte står.
Och det är därför jag inte kan “bara gå ut” eller “bara göra något annat” när jag har en dålig dag.
När min hjärna säger NEJ, då stänger hela kroppen ner.
Det är inte lathet.
Det är neurobiologi.
Men det finns också vackra saker med att vara som jag:
• Jag känner starkt.
• Jag bryr mig djupt.
• Jag läser av detaljer och stämningar andra missar.
• Jag ser världen mer intensivt, mer nyanserat, mer levande.
Och när jag älskar någon…
då älskar jag hela vägen ner i hjärtrötterna.
Jag skäms inte längre för att jag är som jag är.
För jag vet att jag inte valt det här – jag är född med det.
Det här är min hjärna.
Det här är min verklighet.
Och det här är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar