Neurodivergent och överlevare...

 

💛 När hjärnan låser sig, när man är neurodivergent och överlevare.

🌿 Det finns något vi nästan aldrig pratar om:

Hur det är att vara neurodivergent och samtidigt ha levt ett liv fullt av ansvar, trauma och känslomässig övervakning.

Det formar en människa.
Inte för att man är svag.
Utan för att man har överlevt för länge på fel sorts bränsle.

Och därför vill jag skriva det här.
För mig.
För dig som känner igen dig.
Och för den som tror att vi ”överreagerar” eller ”är otydliga”.

---

🔥 Det här är sanningen...

Jag är inte värdelös. Jag är överbelastad.
Jag är inte fel. Jag är formad.
Jag är inte svag. Jag är slutkörd.
Jag är inte konstig. Jag är neurodivergent.
Jag är inte oälskad. Jag är ovan vid att någon stannar.

Det är så viktigt att säga det högt.

---

🌿 När man bär både autism, ADHD, trauma och extrem empati...

…då är man inte bara ”lite känslig” eller ”lite för mycket”.

Man är ett helt nervsystem som jobbat övertid hela livet.

Man har:

Hyper-empathic attunement

Du känner av andras känslor som om de vore dina egna.

Masking från autism

Du kopierar omgivningen för att passa in, inte skapa konflikt, inte vara ”fel”.

People-pleasing från trauma

Du har lärt dig att ditt värde sitter i hur bra du får andra att må.

Det här är inte beteenden man ”väljer”.
Det är överlevnadsstrategier.

---

🌙 Jag kan inte göra mig själv glad – jag behöver att andra är glada...

Den meningen låter kanske enkel.
Men den kommer från ett liv där man:

• tröstat andra

• burit andras problem

• tagit ansvar för stämningen

• känt av alla känslor i ett rum

• förhindrat bråk

• lugnat, lindrat, anpassat

När man gjort detta i 20, 30, 40 år…

Då frågar hjärnan plötsligt som vuxen:

”Vad vill jag?”

Och svaret blir:

”…jag vet inte.”

Inte för att man saknar identitet.
Utan för att man aldrig fått ha en.

---

🌿 Jag blir låst när jag ska välja...

Det här händer hos nästan ALLA med NPF + trauma.

Det är inte osäkerhet.
Det är inte velighet.
Det är inte ”jag vet inte vad du vill”.

Det är hjärnan som kraschar av överanalys.

Jag tänker inte bara:
”Vill jag det här?”

Utan också:

• Kommer någon bli sur?

• Kommer jag vara i vägen?

• Kommer jag uppfattas som krävande?

• Tvingar jag någon?

• Skapar jag drama?

• Får jag skulden?

• Tar jag för mycket plats?

• Är det lättare för alla om jag bara säger ’spelar ingen roll’?

Detta händer på två sekunder.

Och då låser sig allt.
Det blir:

”I don’t know.”

Fast jag egentligen vet.

---

💛 När någon säger ”Vad vill du?”

…då tror de att de ger mig frihet.
Men för mig känns det som att plötsligt få makt jag inte bett om.

Min hjärna går in i:

1️⃣ Ansvarsläge
”Om jag väljer fel så förstör jag stämningen.”

2️⃣ Bördeläge
”Jag vill inte att någon ska behöva anpassa sig efter mig.”

3️⃣ Överanalysläge
Du försöker hålla ALLAS behov i huvudet samtidigt.

4️⃣ Skyddsläge
Val = risk
Risk = smärta
Smärta = minnen jag inte vill tillbaka till

Det är inte min personlighet.
Det är min överlevnad.

---

🌿 Jag vill förstå att det inte är mitt fel...

Det jag beskriver är så vanligt hos:

• CPTSD

• människor med hög empati

• människor som alltid varit ”den vuxna”

• människor med autism/ADHD

När man levt hela livet så här:

• ta ansvar

• känna av alla

• stämma av alla

• dämpa konflikter

• förklara sig

• skämmas över känslor

• få skulden för sådant man inte gjort

• bli ifrågasatt varje gång man öppnar sig

…då börjar hjärnan automatiskt tänka:

”Allt dåligt som händer är nog mitt fel.”

Men det är inte logik.
Det är trauma.

---

💛 Det här är inte egoism – det är trauma och neurodivergens

Människor som säger:

”Du vill alltid bestämma”
”Man måste gå på tå runt dig”
”Du vill alltid vara i centrum”

…de har ingen jävla aning om hur mitt nervsystem fungerar.

De ser min känslighet – men tolkar den som krav.

De ser min ångest – men tolkar den som kontrollbehov.

De ser min osäkerhet – men tolkar den som dramatik.

De förstår inte hur mycket jag HÅLLER TILLBAKA.

Jag kräver ingenting.
Jag begär ingenting.
Jag vill inte gå före.
Jag vill inte att folk ska anpassa sig.

Det enda Jag vill ha är:

• respekt

• att bli förstådd

• att folk lyssnar

• att folk inte dömer

• att människor kanske tänker två sekunder extra innan de tolkar mig fel

Det är fan inte mycket att begära.

---

💛 Till dig som känner igen dig – du är inte ensam

Det här är inte personlighetsbrister.
Det är inte svagheter.
Det är inte konstigheter.

Det är:

✨ neurodivergens
✨ trauma
✨ överlevnad
✨ empati
✨ och en hjärna som aldrig fått vila

Och du är inte ensam.
Inte konstig.
Inte trasig.

Du är bara utmattad av att vara stark för länge.