Vilka jag litar på...

 

✨ Vilka jag litar på (och varför min tillit inte är gratis längre)

Det tog mig många år att förstå det här:
Tillit handlar inte om hur nära någon står dig – utan om hur de beter sig när du inte är där.

Och det finns en tydlig skillnad mellan de människor jag litar på…
Och de jag aldrig kommer släppa in igen.

---

🌿 1. De jag litar på – de stabila

Det finns vissa människor i mitt liv som jag har haft i 10, 20, 30 år.
De har något gemensamt:

✨ De pratar inte skit om andra

Inte som underhållning.
Inte för att skapa drama.
Inte för att vinna poäng.

Och det här säger allt.
För en person som inte pratar skit om andra, 
pratar inte skit om mig heller.

✨ De lägger inte ord i min mun

När jag gör fel låter de mig själv komma fram till insikten.
De säger inte:

“Du gjorde så här. Du tänkte så här.”

De väntar.
De vet att jag måste känna det, inte få det påtvingat.

✨ De håller sig neutrala när jag är i känslostorm

De tar inte sidor för att vara lojala.
De säger inte “du har rätt” bara för att stötta mig.
De står stadiga.

Och de gör det av respekt – inte av rädsla.

✨ De dömer mig inte när jag faller

När jag gjorde mina värsta misstag…
När jag betedde mig som den sämsta versionen av mig själv…
När jag agerade i ren ADHD/trauma-känslostorm…

De lämnade mig inte.

Det är äkta trygghet.

---

🔥 2. De jag inte längre släpper in – de splittrande

Sedan finns människor som bränt mig.
Inte en gång.
Utan gång på gång — tills jag inte hade något kvar att ge.

De har också något gemensamt:

❌ De pratar skit om alla (men säger att de “aldrig gör det”)

Det är den typen av person som säger:

“Jag säger ingenting om någon”…
…samtidigt som de läcker andras hemligheter och kastar skuggor i varje samtal.

Det säger mer om dem än om någon annan.

❌ De lägger ord i min mun och skriver om min verklighet

De säger att jag “känner så här” eller “menade så här”
– även när det inte är sant.

Det är manipulation.
Och det är ett sätt att forma mig så jag passar deras narrativ.

❌ De tar aldrig ansvar för sin del

När något går fel är det alltid någon annans fel.
De hittar ursäkter åt sig själva och anklagelser åt alla andra.

Och sånt går inte ihop med hur jag vill leva mitt liv.

❌ De använder min öppenhet emot mig

När man öppnar sig för fel person…
…får man se sina egna ord användas som knivar.

Det är ett svek som tar lång tid att läka.

---

🌙 3. Varför jag litar mer på vissa – och varför jag måste prata av mig

Jag har insett något viktigt:

Att jag ventilerar betyder inte att jag “pratar skit”.

Det betyder att jag behöver:

• få ur mig känslor

• sortera tankarna

• lugna hjärnan

• få en spegel tillbaka

Folk med ADHD måste prata för att tänka.
Vi måste få ut orden för att hjärnan ska kunna processa dem.

Det är inte illvilja.
Det är neurologi.

Och det är en av de största skillnaderna mellan mig och andra:

**Vissa tänker innan de pratar.

Jag tänker genom att prata.**

Det är så min hjärna fungerar.

---

💛 4. Varför vissa relationer krockar direkt

Vissa människor krockar jag med – inte för att de eller jag är dåliga –
utan för att våra hjärnor går i helt olika hastigheter.

• De är lugna → Jag är intensiv

• De analyserar långsamt → Jag känner allt på en gång

• De tänker rationellt → Jag tänker känslomässigt

• De filtrerar innan de pratar → Jag pratar för att filtrera

• De behöver tystnad → Jag behöver ventilering

Det är inte personkemi.
Det är neurokemi.

När två hjärnor inte talar samma språk…
…blir det missförstånd, drama, konflikter och krasch.

Men när man väl förstår varför…
…så krockar man inte lika hårt nästa gång.

---

🌻 5. Jag är inte längre i dimman

Förr behövde jag “honeymoon-fasen”.
Jag såg bara det fina.
Jag såg bara det jag ville se.

Men nu?

Nu ser jag beteenden.
Mönster.
Konsekvens.
Hur någon agerar över tid.

Det tog ett år att få ut vissa personer ur systemet.
Och det blev tyst efter det,
en tystnad som betydde läkning, inte ensamhet.

Nu ser jag vem som är bra för mig.
Och vem jag måste släppa.
Och det känns inte som en förlust längre,
det känns som en rening.

---

🌹 6. Till sist…

Jag skäms inte längre för hur jag fungerar.
Jag skäms inte för att jag behöver prata.
Jag skäms inte för att jag ventilerar.

Jag ser skillnaderna nu:

• Ventilering är inte samma som skitsnack.

• Bearbetning är inte samma som illvilja.

• Reaktioner är inte samma som personlighet.

Jag är bara jag.
Och jag har rätt att vara jag.