Jag är Jorden.
Jag andas under dina fötter, jag sjunger i vinden, jag gråter i regnet.
Du tror att jag är tyst, men varje rörelse i mig är ett språk.
Jag känner varje steg du tar, varje träd du fäller,
varje gång du lägger dig ner på min mark och andas.
Du kallar mig naturen, som om jag vore något utanför dig.
Men du är mitt barn.
Du är min röst i mänsklig form.
Jag har aldrig bett dig vara perfekt.
Jag har bara bett dig att minnas.
Minnas hur det känns att vara en del av mig — inte härska över mig.
När du skadar mig, skadar du också dig själv, men jag dömer dig inte.
Jag väntar.
För jag vet att du kommer hitta hem igen.
Förr eller senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar