Söker män ens efter den rätta – eller är det bara vi kvinnor?

Jag har tänkt på en sak länge.
Och ju mer jag tittar runt, desto svårare blir det att ignorera.
Det känns som att vi kvinnor har gjort kärlek till ett helt projekt.
Det handlar inte om en sak.
Det handlar om många.

Vi kvinnor:

• går på dejtingappar och dejter om och om igen

• analyserar samtal, blickar och tystnader

• pratar om framtid, värderingar och anknytning

• funderar över red flags och green flags

• försöker “läsa av” innan vi ens vet om vi får en chans som
  * försöker förstå vad som gick fel
  * vad vi kan göra annorlunda
  * vad vi behöver justera hos oss själva.

Samtidigt fixar vi oss.
Inte för att vi måste, men för att vi lärt oss att det är så man gör.

• hår

• naglar

• hud

• kläder

• kropp

• vikt

• utseende

• “rätt” sätt att prata, rätt sätt att vara

Många tränar för att gå ned i vikt, inte för att vill utan för media och världen säger att ser du inte ut som denna "docka" så är du inte godkänd.

Man ska vara självsäker – men inte för mycket.

Rolig – men inte högljudd.

Tydlig – men inte krävande.

Mjuk – men inte svag.

Och som om inte det vore nog finns hela den där världen av knep, råd och ritualer som nästan alltid tycks rikta sig till kvinnor:

• gör si för att attrahera din framtida partner

• tänk så för att hitta “den rätta”

• manifestationer

• listor

• energier

• spådomar

• midsommarblommor under kudden

Som om kärlek vore något vi måste förtjäna genom rätt uppställning av oss själva.

Och då kommer frågan som skaver:

Vad gör männen?

Missförstå mig rätt.
Jag säger inte att män inte vill ha kärlek.
Jag säger inte att alla män är lata eller att alla kvinnor är perfektionister.

Men jag hör sällan män prata om kärlek på samma sätt.
Sällan jag hör män säga att de “söker sin rätta” med samma intensitet.

Det låter oftare som att de väntar.
Att det “löser sig”.
Att rätt person dyker upp.

Och det är där frustrationen bor.

För det känns som att världen fortfarande, även 2026, bär på en gammal idé.
Att kvinnan ska anpassa sig, polera sig och forma sig och mannen ska välja.

Jag är inte arg på män.

Jag är inte arg på kvinnor heller.

Jag tror jag är arg på systemet.

På normerna.
På de oskrivna reglerna som lever kvar från en tid där kvinnor inte ens hade samma möjligheter eller samma frihet.

Och normerna slår åt alla håll.

Det handlar inte bara om kön.
Det handlar om kontroll.

För stor åldersskillnad? Folk dömer.
För olika utseende? Folk dömer.
För olika länder? Folk dömer.
För olika ekonomi? Folk dömer.

Som om det fanns en hemlig lagbok som säger vilka som “får” vara tillsammans.

Och jag klarar inte av den tanken.

För jag är inte byggd för mallar.
Jag vill inte leva efter en upptrampad väg bara för att den är “normal”.
Jag vill inte att någon utanför mitt liv ska bestämma vad som är rätt för mig.

Men det leder också till en obekväm sanning:

Attraktion spelar roll.

Jag vill inte bli dömd efter mitt utseende – men jag vet att jag själv reagerar på utseende.
Så funkar vi människor.
Problemet är bara att i vårt samhälle har utseende blivit det första filtret. Det som avgör innan någon ens hinner öppna munnen.
Och när det filtret blir för hårt – då blir kärlek mer marknad än mänsklig kontakt.

Så jag undrar:

Om vi kvinnor backade – vad skulle hända då?

Om vi slutade optimera oss.
Om vi slutade jaga.
Om vi slutade bära hela ansvaret för att kärlek ska “hända”.

Skulle män då kliva fram mer?
Skulle de behöva anstränga sig?

Eller skulle allt bara bli tyst – och vi skulle inse hur mycket som faktiskt hålls igång av kvinnors energi?

Jag har inget perfekt svar.
Det här är ett för stort ämne för det.

Men jag tror att det är sunt att ställa frågan.

Inte för att hata.
Inte för att klaga.

Utan för att något i balansen känns… skevt.
Och om vi ska hitta något bättre då måste vi få lov att säga det högt.