Inre kaos och yttre kontroll?!?

 

När man möblerar om hela tiden, inre kaos och yttre kontroll ?!?

Jag har funderat på en sak länge.
Och ju äldre jag blir, desto tydligare blir den.

Varför är det så många människor som aldrig blir nöjda, hur fint det än är runt omkring dem?

De möblerar om.
Målar om väggar.
Byter gardiner.
Byter stil.
Byter färger.
Byter kläder.
Byter bil.
Byter bostad.

Inte för att det är fult.
Inte för att det är trasigt.
Utan för att något skaver.

Och det slår mig mer och mer:
Kanske handlar det inte om hemmet.
Kanske handlar det om det som pågår inombords.

När man inte hittar lugn, försöker man skapa det...

Vi kan inte:

• ändra vår barndom

• ta bort gamla sår

• radera minnen

• få hjärnan att plötsligt bli lugn och “normal”

Men vi kan:

• flytta en soffa

• byta gardiner

• skapa ordning i ett rum

• välja färger som inte skriker

Så när det inre är kaos, försöker många av oss skapa kontroll på utsidan.

Det är inte ytligt.
Det är inte fåfängt.
Det är självreglering.

Hemmet blir ett försök till:

• trygghet

• stabilitet

• harmoni

• andrum

Om världen inuti skriker, kan åtminstone vardagsrummet viska.

Jag ser det även hos mig själv...

Jag har aldrig haft ett riktigt inre lugn.
Jag har ärr som aldrig riktigt fått läka.
Sår som fortfarande finns där.

Så jag har flyttat runt, möblerat om, försöka hitta “rätt” placering.
Rätt känsla.
Rätt balans.

Med åren har jag märkt något tydligt:
Jag tål inte starka färger.
Inte för mycket kontraster.
Inte saker som sticker ut.

Jag trivs i:

• brunt

• beige

• svart

• vitt

• dämpad grönska

• jordnära toner

Mitt hem måste vara neutralt, lugnt.
Mjukt för ögonen.
För om det skriker runt mig då skriker allt ännu högre inuti.

Och samma sak gäller mina kläder.
Svart, vitt, mörkgrått, någon dämpad grön, någon urtvättad rosa.

Jag äger färger jag aldrig använder.
Jag vill gilla dem.
Men kroppen säger nej.

Undantaget?
Julen, då ska det vara RÖTT, överallt.
Inga kompromisser.

Kontroll där man kan få den...

När man inte kan kontrollera sitt inre fullt ut, försöker man kontrollera det yttre.
Det gäller inte bara möbler.

Det gäller också:

• kläder

• frisyr

• stil

• utseende

• ibland även kirurgi

Inte alltid av ytlighet.
Utan för att där finns kontroll.

Man kan inte operera bort trauma.
Men man kan ändra en näsa.
Man kan inte laga ett sår i själen.
Men man kan byta hårfärg.

Det betyder inte att man är trasig.
Det betyder att man försöker överleva.

Och så finns motsatsen...

Jag har också mött människor som lever i totalt kaos på utsidan.
Flyttkartonger som aldrig packas upp.
Disk som står.
Smuts.
Lukt.
Oordning.

Och ibland slår det mig:
Kanske är det människor som tror att de mår bra.
Som lever i en inre bubbla där allt “är okej”.
Som inte orkar eller vågar se kaoset.

Kan man blunda för kaoset inombords,
så kan man också blunda för kaoset runt omkring sig.

Eller så är kaos både inuti och utanpå men det normaliseras.

Alla reagerar olika.
Alla reglerar sig själva på olika sätt.

Kanske är det här en varningssignal eller en ledtråd...

När någon:

• aldrig blir nöjd

• ständigt ändrar allt runt sig

• aldrig hittar ro

• jagar “rätt känsla” men når den aldrig

Då kanske frågan inte är:

“Vad är det för fel på ditt hem?”

Utan:

“Vad är det som skaver inuti?”

Och när någon lever i total oordning men säger att allt är perfekt, då kanske det också är värt att stanna upp !?!

Inte döma.
Inte analysera sönder.
Men reflektera.

Hemmet som spegel...

Hemmet är inte bara ett hem.
Det är ofta en spegling av vårt nervsystem.

Ibland:

• ordning ute, kaos inne

Ibland:

• kaos ute, kaos inne

Ibland:

• ordning ute för att orka med det inre

Och ibland:

• förändring efter förändring för att slippa känna det som gör ont

Det här handlar inte om rätt eller fel.
Det handlar om överlevnad.

Och kanske är första steget inte att möblera om igen.
Utan att ställa sig frågan:

👉 Vad är det jag egentligen försöker lugna?