När saker måste vara i mitten....

Om OCD, autism, ADHD och behovet av kontroll....

För mig handlar det inte bara om att saker ska vara ”snygga”.
Det handlar om kontroll, lugn och överlevnad.

Jag har autism och ADHD.
Och med det kommer ett nervsystem som ofta går på högvarv, även när det inte syns utåt.
När det är kaos inombords, när tankarna aldrig riktigt tystnar, då blir det yttre extra viktigt.
För där har jag kontroll.

Det här hänger ihop med mitt förra inlägg om att ordna det yttre när det inre är kaos.
Skillnaden är att här blir det väldigt konkret.

Vissa saker måste vara på ett visst sätt.
Inte för att jag vill vara petig, utan för att kroppen annars inte får ro.

Små detaljer som skriker högt i huvudet

Vissa saker kan driva mig fullständigt till vansinne.
Som när någon byggt något med ett tydligt mönster på golv, vägg eller mark och en enda platta ligger fel.
Eller när alla tegelstenar är likadana… utom en som är ljusare.
Eller när alla spikar sitter i en perfekt linje utom en.

Det är som att hjärnan fastnar där.
Jag vill riva upp, rätta till, lägga om. Inte för att vara petig utan för att det annars skaver konstant.
Det är ett brus som aldrig tystnar förrän det är ”rätt”.

Saker ska stå i mitten.
Tavlor ska hänga exakt rakt.
Och när jag säger rakt menar jag inte ”ungefär”.
Jag ser om något är fel med en millimeter.

Mitt ögonmått är absurt bra.
Andra mäter och justerar, jag tittar, och hjärnan säger direkt:
nej… fel… där… nu.
Och när det är rätt, då släpper trycket.

Men när saker inte kan stå i mitten, då blir det svårt.

Som när ett fönster har en tydlig mitt i persiennen, men en ventil bredvid gör att lampan aldrig blir centrerad i helheten.
Eller när hallmöbeln inte kan stå i mitten på väggen för att eluttag och internet är i vägen.
Tavlorna är perfekt placerade men lampan hamnar snett.

Och det är inte bara ”lite irriterande”.

Det är som ett konstant skav i kroppen.
Som att hjärnan aldrig får stänga av.

Ibland blir lösningen inte att fixa utan att ta bort.
Ingen lampa.
Ingen möbel.
För annars blir det för mycket.

Det här var ännu starkare förr.
Innan jag fick barn.

Då kunde jag inte slappna av om det var stökigt.
Allt var tvunget att bli klart samma dag.
Smuts, disk, plock annars var kroppen i spänn.

Sen fick jag Leo.
Och plötsligt fanns det kaos som inte gick att kontrollera.
Leksaker, smulor, klet, damm. Det spelade ingen roll hur mycket jag städade, det var rörigt igen fem minuter senare.

Det tog år innan jag lärde mig släppa taget.
Inte för att det blev lätt – utan för att jag annars hade gått sönder.

Idag kan jag se en dammråtta och tänka:
”mja… väx du… vi tar det sen.”

Men grus?
Grus under fötterna?
Det driver mig fortfarande till vansinne.

Och vissa saker har aldrig släppt.

Som symmetri.
Som mittpunkter.
Som att saker hör hemma där de hör hemma.

Och färger.

Jag kan inte ha starka färger omkring mig.
Det ger mig ångest.
Det blir för mycket intryck, för mycket brus i hjärnan.

Mitt hem går i neutrala, jordnära toner:
vitt, svart, grått, beige, brunt, sand, grönt, orange, guld, lila.
Lugnt. Harmoniskt. Inget som skriker.

Men för mycket vitt?
Nej....
Då blir det sjukhuskänsla. Kallt. Sterilt....
Badrummet är alltid på gränsen.

Jag behöver saker som ”lurar ögat”.
Om det finns några välplacerade föremål ser jag inte varje dammkorn.
Men det får inte bli för mycket heller då blir det rörigt istället.

Balans. Alltid balans....

Samma sak gäller kläder.
Jag dras till samma färger: svart, vitt, mörkgrönt, dämpat rosa, lila.
Jag har färgglada plagg men använder dem nästan aldrig.
Det funkar bara inte i kroppen.

Underkläder: svart.
Strumpor: vita
Tråkigt?
Ja, kanske men lugnt.

Och så finns det mönstret som är överallt hemma hos mig:
två av allt.

En lampa i mitten – två likadana saker på sidorna.

Tv:n – två likadana dekorationer bredvid.

Älghuvudet – två identiska hängväxter.

Hallmöbeln – lampa i mitten, två likadana krukor på sidorna.

Om något står ensamt?
En prydnad. En ljuslykta. En växt.
Då används den sällan.

Den måste paras ihop.
Flyta med.
Skapa symmetri.

Det är så mitt nervsystem får ro.

För det här handlar inte om perfektion.
Det handlar om reglering.

När det är ordning runt mig, blir det lite tystare inuti.
När saker står rätt, hänger rakt och är balanserade då kan jag andas.

Och ja, utåt ser jag nog ganska neutral ut.
Lugn. Snäll. Tar inte mycket plats.

Tills du lär känna mig.
Då försvinner den bilden ganska snabbt.

Men det här med ordning, symmetri, kontroll, det är inte ett val.
Det är ett sätt att hålla mig lugn i en värld som ofta är för mycket....

”I nästa inlägg vill jag prata om skillnaden mellan OCD, OCD-drag och neurodivergens – och om skammen som ofta följer med när omvärlden inte förstår.”