Varför har du inte hört av dig ?!?

 

Det krävs två om ansvar, kontakt och varför skulden alltid hamnar fel

Det finns en sak som gång på gång återkommer i mina relationer både mina egna och nu även min sons.
Och ju mer jag ser det, desto svårare blir det att ignorera.

Det handlar om kontakt.
Och om ansvar.

Jag är trött på att höra:
”Varför har du inte hört av dig?”

När samma person:

• inte har ringt

• inte har skrivit

• inte har tagit initiativ

• inte har visat intresse

På väldigt lång tid.

För det här är saken:
Relationer fungerar inte ensidigt.

Oavsett om det handlar om:

• vänskap

• familj

• föräldrar och barn

• arbetsrelationer

• bekantskaper

…så krävs det minst två personer.

När ansvar flyttas istället för att tas

Det jag ser om och om igen är människor som:

• inte tar kontakt

• inte följer upp

• inte initierar

• inte håller relationen vid liv

Men som ändå känner sig bekväma med att lägga skulden på den andra:
”Du hörde ju inte av dig.”

Som om ansvaret för relationen låg hos en person. Det gör det inte....
Ett mer rimligt, vuxet och respektfullt sätt hade varit:

”Förlåt, jag har varit dålig på att höra av mig.”

Men just den meningen verkar förvånansvärt svår för vissa.

Ett mönster jag nu ser tydligare än någonsin

Det som skaver extra mycket är att jag nu ser samma sak hända min son.

Han förväntas:

• höra av sig

• fråga

• ta initiativ

Men får sällan samma sak tillbaka.

Och när han inte gör det då ifrågasätts han.
Det här är inte en enstaka händelse.
Det är ett beteende.
Och ofta kommer det från samma typer av människor ibland till och med samma familjer.

Så vad är det för typ av människor som gör så här?

Min erfarenhet säger att det ofta handlar om personer som:

• har svårt att ta ansvar

• ogärna ser sin egen roll

• hellre pekar ut än reflekterar

• automatiskt placerar skuld utåt

När något skaver är det alltid någon annans fel:

• relationer fungerar inte → någon annans fel

• kontakt glider isär → någon annans fel

• missförstånd uppstår → någon annans fel

Självreflektion saknas.
Eget ansvar uteblir.

Varför dras jag och mitt barn till dem?

Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger.

Och mitt svar just nu är detta:
För att vi tar ansvar.

Vi hör av oss.
Vi bryr oss.
Vi försöker förstå.
Vi håller relationer vid liv.

Människor som inte gör det men ändå vill ha fördelarna av relationen tenderar att dras till sådana som gör jobbet åt dem. Tills man slutar och då kommer skulden.

En sak jag vill vara väldigt tydlig med...

Att någon inte hör av sig betyder inte automatiskt att den är ond, lat eller illvillig.
Men om mönstret alltid är detsamma, då är det inte längre ett misstag.

Det är ett val.

Och då har man rätt att säga:

”Jag kan inte bära relationen själv.”

För relationer ska inte kännas som:

• ett ansvar

• ett projekt

• ett jobb

De ska vara ömsesidiga.

Det krävs två

Det här är inget angrepp.
Det är ingen anklagelse.

Det är en påminnelse.

Om du vill ha kontakt med någon, hör av dig.
Om du har varit tyst, ta ansvar för det.
Och om en relation bara existerar så länge en person gör allt arbetet, då är det inte en relation.

Då är det en obalans.

Så en sak till jag vill vara riktig tydlig med....

Jag är långt ifrån perfekt.
Jag är riktigt dålig på att höra av mig till vissa och det handlar inte om brist på vilja, utan om begränsad energi.

I en perfekt värld hade jag haft kontakt med hundratals människor. Pratat, skrivit, frågat hur livet är, hängt med.
Men verkligheten ser inte ut så.

Min energi går i första hand till:

• min son och allt som rör honom

• vardagen: städ, tvätt, disk, plock

• möten, läkare och allt som rör mig själv

Sen kommer vänner.
Och där räcker energin till ett fåtal – inte för att de andra är oviktiga, utan för att jag inte är mer än människa.

Jag kan bli tyst länge. Ibland i år.
Men tystnad för mig betyder inte att en vänskap tar slut.

Tvärtom, vissa vänner bär jag nära även när jag är tyst. Jag tänker på dem, undrar hur de har det, håller relationen levande inombords.
Så när jag plötsligt hör av mig efter lång tid med något helt random, då är det inte konstigt för mig. För i mitt huvud slutade vi aldrig vara vänner.

Jag skulle aldrig säga:
”Varför hör du aldrig av dig?”

Jag säger hellre:
”Förlåt att jag varit tyst. Jag är dålig på det – men jag har tänkt på dig.”

Det finns några få jag frågar varför de är tysta.
Inte för att skuldbelägga utan för att deras tystnad ofta betyder att de inte mår bra.
Då är frågan inte ett krav, utan omtanke.

Det är skillnaden.