25 februari 2026

Du måste inte.....

 

Du måste inte gilla. Du måste inte kommentera. Du måste inte dela.

Jag har fått frågan fler gånger än man kan tro:
Måste jag gilla dina inlägg? Måste jag kommentera? Måste jag dela?

Och varje gång blir jag lite paff.
Inte för att frågan är dum utan för att den säger något om hur sociala medier har börjat kännas.

Nej.
Du måste inte.

Min blogg är inte ett upprop.
Den är inte en tävling.
Den är inte ett kontrakt där du förbinder dig att lämna ett hjärta, en kommentar eller en delning.

Den är ett sätt för mig att rensa huvudet. Punkt.

Att läsa i tystnad är helt okej...

Du får:

  • läsa utan att säga något

  • titta utan att gilla

  • gå vidare utan att lämna spår

Tystnad är inte ointresse.
Tystnad är ibland bara… lugn.

Alla orkar inte kommentera.
Alla vill inte synas.
Alla processar saker på sitt eget sätt.

Och det är helt okej.

Gilla och kommentera är frivilligt alltid...

Jag gillar ibland.
Ibland inte.

På YouTube kan jag trycka “gilla” bara för att markera för mig själv att den här har jag sett.
På Instagram kan jag gilla för att jag tycker om bilden eller personen.
Ibland scrollar jag bara förbi, trots att jag har läst och tagit in allt.

Kommentarer?
De skriver jag nästan bara när jag verkligen känner något.

Och det är så det ska vara.

En kommentar som kommer från hjärtat väger tusen gånger mer än tio som känns påtvingade.

Bekräftelse är fint – men inget krav

Ja, klart jag blir glad när någon:

  • gillar

  • kommenterar

  • skriver något snällt

Det är mänskligt.
Det är bekräftelse.

Men jag vill aldrig att någon ska känna:

“Åh nej, nu måste jag gilla, annars blir det fel.”

För då har vi tappat något viktigt.

Relationer, även digitala ska inte bygga på skuld.


Kommentera bara om du vill och gör det snällt...

Om du skriver något:
Skriv något snällt.

Om du inte har något snällt att säga:
Säg inget alls.

Det finns redan tillräckligt med:

  • pekpinnar

  • onödiga åsikter

  • elakhet förklädd till “ärlighet”

Min blogg är inte till för det.


Sammanfattat, helt enkelt


Du får läsa
Du får gilla
Du får kommentera
Du får vara helt tyst
Allt är okej.

En stilla påminnelse:

Du behöver inte lämna avtryck överallt för att räknas.
Du behöver inte synas för att bry dig.
Du behöver inte säga något för att ha förstått.

Ibland räcker det att läsa, känna och gå vidare lite lättare än innan.

20 februari 2026

Varför vissa tar människor för givna....

Jag har tänkt mycket på det här, för jag har sett det i mitt liv fler gånger än jag vill erkänna:

Vissa människor tar andra för givna.
Inte alltid för att de är “onda”.
Men för att något i dem gör att de börjar tänka:

“Det där fixar hon.”
“Det där löser han.”
“Hon finns ju alltid där.”
“Det är väl självklart.”

Och ordet självklart… kan vara det mest relationsdödande ordet som finns.

1) De har blivit vana vid att du alltid ställer upp

Det här är den vanligaste.

Du har alltid varit den som:

  • svarar snabbt

  • lyssnar

  • hjälper

  • fixar

  • skickar det där “jag tänker på dig”-meddelandet

  • gör det lilla extra

Och då börjar vissa människor (omedvetet) se dig som en funktion.
Som ett eluttag.
Som en service.

Och när du en gång inte orkar… då märks det direkt.

Inte som omtanke:
“Hur mår du?”

Utan som irritation:
“Jaha…?”

Det är en sån sjuk kontrast att man nästan tappar hakan.


2) De tror att relationer är “gratis”

Vissa har aldrig behövt jobba för relationer.

De är vana att folk stannar ändå.
De har aldrig blivit lämnade för att de varit själviska.
De har aldrig behövt fundera på:

“Vad ger jag tillbaka?”

Så de glider igenom livet med inställningen att:

  • folk ska förstå

  • folk ska finnas

  • folk ska förlåta

  • folk ska vänta

Och när man själv är en person som anstränger sig… då blir det extra tydligt.


3) De kan inte hantera skuld så de undviker “tack”...

Det här är en grej som är större än folk fattar.

För vissa betyder “tack” också:

  • “Jag erkänner att du gjorde något för mig”

  • “Jag erkänner att jag tog emot”

  • “Jag erkänner att jag är i skuld”

Och vissa klarar inte den känslan.
Så istället för att säga tack, blir de kalla. Eller tysta. Eller byter ämne.

Inte för att de inte blev glada…
utan för att de inte vill känna sig beroende.


4) De har lärt sig att känslor är “cringe”...

Alltså… vissa människor är känslomässigt handikappade. Punkt.

De kan älska dig och ändå inte kunna uttrycka det.
De kan uppskatta dig och ändå inte säga det.

De har lärt sig att:

  • värme är pinsamt

  • mjukhet är svaghet

  • tacksamhet är “för mycket”

Så de kör på autopilot, och tänker att du “fattar ändå”.

Men jag är ärlig:
Jag fattar inte ändå.
Jag kan inte läsa tankar.
Jag kan inte leva på gissningar.



5) De är stressade och tänker bara på sitt

Det finns också den här varianten.

Människan drunknar i sitt liv, sin ångest, sin vardag.
Och då blir allt utanför deras huvud… osynligt.

De tar emot hjälp och går vidare.
Inte för att de inte bryr sig.
Utan för att de är helt uppslukade av sitt eget kaos.

Men det gör fortfarande ont för den som alltid ger.

För stress är en förklaring.
Inte ett frikort.


6) Och ibland… är de bara ego

Ja. Jag säger det.

Vissa tar för givet för att de faktiskt tycker att de har rätt till det.
De vill ha:

  • din tid

  • din energi

  • din omtanke

Men de vill inte behöva ge tillbaka, anpassa sig eller ens säga tack.

De vill ha relationen på sina villkor.

Och då måste man våga tänka:

Är det här en vän… eller en konsument?


När jag märker att jag blir tagen för given…

…då händer en sak i mig.

Jag blir inte alltid arg direkt.
Jag blir tyst.

Jag drar mig undan.
Jag ger mindre.
Jag slutar spontant göra “det lilla extra”.

Inte som hämnd.
Utan som självskydd.

För jag vill inte bli en människa som bittert står och ger och ger och ger, tills jag går sönder och sen hatar alla.

Jag vill vara snäll.
Men jag vill vara snäll med gränser.

Ett enkelt test (som brukar avslöja allt)

Om du slutar göra det där “extra”
vad händer då?

  1. De frågar hur du mår de bryr sig.

  2. De blir sura de är vana att du levererar.

  3. De försvinnerde var där för vad du gav, inte för vem du är.

Det testet är brutalt.
Men ofta rätt.

Slutpoängen

Att ta människor för givna är som att långsamt skruva ner värmen i ett hem.

Det blir inte kallt på en gång.
Men en dag står du där och undrar varför det känns tomt.

Så om du har någon i ditt liv som:

  • lyssnar

  • hjälper

  • bryr sig

  • ställer upp

  • finns kvar

Säg det.

Tack.

Jag uppskattar dig.

Jag ser dig.

För ingen människa är en självklarhet.

💛 Tre enkla saker som gör att en människa känner sig uppskattad...

1. Säg tack – högt
Inte i huvudet. Inte “hon vet nog”.
Ett enkelt tack räcker längre än man tror.
Tack för tiden. Tack för hjälpen. Tack för att du finns.

2. Visa att du såg det
Det behöver inte vara stort.
“Jag märkte att du gjorde det där.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

Att bli sedd betyder ofta mer än själva handlingen.

3. Ta inget för givet
Relationer är inget abonnemang.
Människor stannar inte automatiskt.
De stannar där de känner sig värdefulla.

"Ingen kräver perfektion. Bara att bli sedd."

18 februari 2026

Säger du Tack?!?

Vänner är inte gratis....

Det finns en sak jag tänker på mer och mer ju äldre jag blir:

Säger vi tack till varandra?
Alltså på riktigt.
Inte en snabb “mm” eller ett hjärta i förbifarten.
Utan tack som i:

“Jag såg det du gjorde.”
“Jag uppskattar dig.”
“Jag tar dig inte för given.”

Jag växte inte upp med “tack” och “förlåt” som naturliga ord.
Det sas sällan.
Man bara gjorde saker.
Man bara fick saker.
Och så var det… klart.

Så när någon för många år sen frågade:
“Varför säger ni aldrig tack?”
…då var det som att något klickade i mig.

För det var sant.

Och jag har försökt sedan dess. Inte för att jag vill vara “duktig”.
Utan för att jag har märkt hur mycket ett tack betyder.

För här är grejen:

När du gör något för någon, hjälper, lyssnar, fixar, ger, ställer upp och det blir helt tyst efteråt…
Då är det svårt att inte känna:

“Okej… uppskattades det där ens?”
“Gjorde jag bort mig?”
“Var jag bara… en service?”

Och jag säger inte att folk måste stå och applådera.
Jag kräver inte gentjänster.
Jag vill inte ha “tillbaka”.
Jag vill bara ha en liten bekräftelse:

“Tack.”
“Fan vad snällt.”
“Jag blev glad.”
“Jag såg att du ansträngde dig.”

För mig räcker det. Det är allt.

När “tack” saknas händer något fult:

Man börjar märka vilka som förväntar sig saker.

Som när man alltid brukat baka, ge, fixa, vara den där som gör “det lilla extra”…
och sen en gång inte orkar — och får kommentaren:

“Jaha, blir det inget i år?”

Inte “hur mår du?”
Inte “behöver du vila?”
Utan: var är min del av dig?

Och det där… det gör mig allergisk.

För vänner är inte gratis.
Tid är inte gratis.
Energi är inte gratis.
Och omtanke är verkligen inte gratis.

Jag har också varit den som glömmer säga tack

Och här kommer det viktiga: Jag fattar att det kan vara svårt.

För mig kan det låsa sig ibland när jag får något.
Jag kan känna skam. Som att jag inte förtjänar det. Som att jag blir “liten”.
Och då blir reaktionen stel:

“Tack…”
Kram.
Och sen kommer känslan hemma:

“Herregud. Jag borde ha visat mer.”

Så jag dömer inte folk som är osmidiga.
Jag dömer inte folk som inte hittat orden.

Men skillnaden är:
man kan lära sig.

Och vill man ha relationer som håller då behöver man lära sig.

Ett tack kan vara hela skillnaden mellan:

“Jag orkar fortsätta ge.”

och

“Jag stänger av. Jag drar mig undan.”

För när man känner sig tagen för given… då dör något.
Inte alltid relationen direkt.
Men något i hjärtat.

Så här kommer min enkla uppmaning (utan pekpinne, jag lovar):

Om någon har lyssnat på dig när du varit i skiten: säg tack.
Om någon hjälpt dig fast den var trött: säg tack.
Om någon gav dig något bara för att den ville göra dig glad: säg tack.

Det är ett litet ord.
Men det kan betyda mer än vad folk fattar 💗

17 februari 2026

Pekpinnar utan svar...



Säg inte bara ”så här ska det vara”,  var är lösningen?

Det finns något som gör mig vansinnig.
Människor, myndigheter, skola, system, ibland helt vanliga människor som älskar att peka med hela handen.

Du ska göra så här.
Du får inte göra så där.
Det är skolplikt.
Det är regler.
Det är lag.

Okej. Tack.
Det vet jag redan.

Men hur ska jag lösa det?
För det är där det alltid tar stopp.

Det finns pekpinnar, men inga svar.
Krav, men inga lösningar.
Förväntningar, men noll verklighetsförankring.

Ta skolplikt som exempel.
Ja. Det är skolplikt. Jag är inte dum i huvudet!!
Du behöver inte upprepa det som ett mantra tills jag vill slå pannbenet i väggen.

Men om mitt barn har feber.
Om han kräks.
Om han har huvudvärk så att han inte kan stå upp.

Vad exakt är lösningen då?

Ska jag hugga av honom huvudet och skicka honom till skolan ändå?
Då har han ju varken feber eller huvudvärk längre.
Problemet löst, eller?

Nej.
För så funkar inte verkligheten.
Människor kan inte trolla.

Jag håller inte mitt barn hemma för att jag vill.
Jag håller honom hemma för att han är sjuk. Punkt.

Och ironin?
Skickar jag ett sjukt barn till skolan då blir jag ifrågasatt för det också.
”Hur kan du skicka ett så sjukt barn?”

Så hur man än gör, så är det fel.
Men lösningen?
Den ska jag tydligen hitta själv.
Med magiiii.....

Och det här gäller inte bara skolan.

Det gäller pengar.
”Det är bara att fixa.”
Nej.
Har man lite pengar, så har man lite pengar.
Man kan inte trolla fram resor, upplevelser eller marginaler som inte finns.
Jag löser det jag kan lösa. Men det finns gränser.

Det gäller sjukdom.
”Det är bara att sluta vara sjuk.”
Jaha....
Varför har ingen tänkt på det tidigare? Döööööh......

Det gäller diagnoser.
”Det är bara att göra.”
Nej. För oss som lever med NPF, fobier, ångest eller andra begränsningar finns det inget som heter bara.

Det gäller vården.
”Kan du komma idag?”

Nej. Jag har ingen bil. Inget körkort. Bussfobi. Taxi är dyrt.
Jag måste planera.
Jag behöver skjuts.
Jag måste be om hjälp, något som är extremt svårt i sig.
Innebär inte att jag kan fixa det mesta men allt går inte lösa på en gång....

Och nej, mina vänner kan inte bara släppa allt mitt på dagen.
De jobbar.
De har liv.
De bor ibland 10–50 mil bort.

Men svaret jag får är alltid detsamma:
”Det måste du lösa.”

Hur?!?

Det sägs aldrig....

Jag löser redan hundratals saker varje dag.
Skola.
Vård.
Ekonomi.
Försäkringar.
Rättsprocesser.
Samtal.
Papper.
Oro.
Planering.
Ansvar.

Och ja, jag har bara ett barn.
Men ett liv är inte ”bara”.

Det finns en gräns där viljan inte är problemet.
Där ansträngningen inte är problemet.
Där lösningen inte existerar.

Och det betyder inte att man inte vill.
Det betyder att det inte går.

Så snälla.
Sluta upprepa regler som om de vore lösningar.
Sluta kräva mirakel av människor som redan går på knäna.
Sluta låtsas att verkligheten är en rak linje på ett papper.

Och om du ändå tänker säga:
”Så här ska det vara.”

Då har jag bara en fråga kvar:

Hur?

16 februari 2026

Fetish...

 

Fetisch – vad är det egentligen?

Det här är ett ämne som väcker starka reaktioner.
Inte för att det är nytt.
Utan för att det är missförstått.

När man hör ordet fetisch tänker många direkt på något extremt, farligt eller sjukt.
Men sanningen är att begreppet är mycket bredare än de flesta tror.

Vad menas med fetisch?

Sexuell fetischism innebär en sexuell dragning till något som ligger utanför den sexuella normen.

Det kan handla om:

  • ett föremål

  • ett material

  • en kroppsdel

  • en situation

  • ett beteende

  • ett sinnesintryck

Alltså något som inte i sig räknas som sexuellt i den traditionella normen.

Och just den normen är viktig att förstå.

Vad är egentligen ”normalt” sex?

Det vi idag kallar ”normalt” sex bygger på en mycket snäv historisk mall:

  • man + kvinna

  • äktenskap

  • missionärsställning

  • fortplantning

Sex var länge något man inte pratade om, än mindre utforskade.
Allt utanför detta sågs som avvikande, perverst eller sjukt.

Det är också därför fetisch länge klassades som sjukdom.



Ett viktigt faktum...

Socialstyrelsen tog 2009 bort fetischism som sjukdomsdiagnos i Sverige, just för att man insåg att diagnosen byggde på gamla moraliska värderingar inte medicinsk grund. 

Fetisch är inte en sjukdom
Det är en sexuell variation

Så länge vi pratar om drift och fantasi inte handling. 

Drift är inte handling

Det här är avgörande.
Att ha en sexuell drift eller fetisch:

  • är inte ett brott

  • är inte ett val

  • är inte något man ”tänker fram”

Men handling är alltid ett val.

Allt som:

  • saknar samtycke

  • skadar andra

  • utnyttjar

  • bryter mot lag

är alltid fel, oavsett drift.

Detta går inte att kompromissa med.

Fetisch är inte OCD – och inte Fetish-OCD heller

Här blandas saker ofta ihop.

Fetisch

  • Lustbaserad

  • Upphetsande

  • Ego-synt (känns som ”det här tänder mig”)

  • Kan finnas med eller utan skam

OCD (tvångstankar)

  • Ångestbaserad

  • Oönskad

  • Ego-dyston (”det här är inte jag”)

  • Handlar om rädsla, inte lust

Fetish-OCD

Detta är det som ofta skapar total förvirring.

Vid Fetish-OCD är personen rädd för att ha en fetisch, inte upphetsad av den.
Tankarna är:

  • ”Tänk om det här betyder något?”

  • ”Tänk om jag är sjuk?”

  • ”Tänk om jag egentligen vill detta?”

Ångest feltolkas ofta som upphetsning, vilket förstärker paniken.

Detta är inte samma sak som faktisk fetisch.

Varför begreppet fetisch är så stort

När man förstår hur snäv normen är, blir det tydligt varför fetisch är ett så brett begrepp.
Allt som avviker från normen kan tekniskt sett falla under fetisch.

Det betyder inte att:

  • allt är lika

  • allt är okej att göra

  • allt ska normaliseras i handling

Det betyder bara att människans sexualitet är mer komplex än normen tillåter.

Exempel på olika typer av fetischer
(Detta är exempel – inte en komplett lista, och inte en likställning mellan handlingar)

Material & texturer

Läder, gummi, latex, siden, nylon, plast, satin, lycra

Kläder & accessoarer

Skor, stövlar, handskar, strumpor, uniformer, hattar, väskor

Kropp & utseende

Fötter, händer, ärr, tatueringar, piercingar, kroppsformer, kroppsdelar

Roller & beteenden

Dominans/underkastelse, rollspel, maktdynamik, petplay, masker

Sinnesintryck

Röster, ord, dofter, ljud, färger

Situation & sammanhang

Offentliga platser, förbjudna platser, åskådare, voyeurism

Objekt & miljö

Maskiner, fordon, natur, byggnader, specifika föremål

Sensoriska upplevelser

Vätskor, kladd, värme, kyla, beröring

(Listan visar bredd – inte gränslöshet.)


Alla har något som sticker ut

De flesta människor har någon sexuell dragning som inte exakt passar normen.
Skillnaden är ofta:

  • om man erkänner det

  • om man skäms

  • om man förstår vad det är

Kunskap minskar skam.
Okunskap skapar rädsla.

Avslutande ord

Fetisch betyder inte sjuk.
Tvångstankar betyder inte lust.
Ångest betyder inte begär.

Att förstå skillnaderna:

  • skyddar människor från onödig skam

  • gör det lättare att ta ansvar där ansvar hör hemma

  • gör samtalet ärligare, inte farligare

Det är först när vi blandar ihop allt som verklig skada uppstår.

15 februari 2026

OCD, Fetish-OCD och Fetisher....

När OCD, Fetish-OCD och fetischer blandas ihop och varför det är farligt....

Det finns ett allvarligt problem i hur vi pratar om psykisk ohälsa och sexualitet idag.
Tre olika saker blandas ofta ihop trots att de fungerar helt olika:

  • OCD (tvångstankar)

  • Fetish-OCD (sexuellt tematiserad OCD)

  • Fetischer (sexuell drift)

De är inte samma sak.
De har olika drivkrafter, olika mekanismer och olika konsekvenser.

När vi buntar ihop dem skapar vi skam, rädsla och felaktiga slutsatser och i värsta fall tystnad.


OCD – rädslan för att vara något man inte är...

OCD handlar inte om vilja.
Inte om lust.
Inte om begär.

OCD handlar om ”tänk om”.

Tvångstankar är ofta:

  • moraliskt skrämmande

  • helt emot ens värderingar

  • ångestdrivna

  • oönskade

Exempel på OCD-tankar kan vara:

  • ”Tänk om jag är kapabel till något fruktansvärt?”

  • ”Tänk om jag egentligen är sjuk i huvudet?”

  • ”Tänk om jag skulle kunna göra något jag avskyr?”

Det viktiga är detta:
personen vill inte tanken.
Tvärtom, den skapar panik, skam och självhat.

OCD är inte njutning.
Det är tortyr.


Fetish-OCD – när ångest klär ut sig till sexualitet...

Här blir det ofta fel även i välmenande texter.

Fetish-OCD är inte en fetisch.
Det är en form av OCD där innehållet råkar vara sexuellt.

Det handlar om:

  • påträngande, oönskade sexuella tankar

  • stark rädsla för vad tankarna ”betyder”

  • intensiv skam och självrannsakan

Den centrala frågan är inte ”vill jag?”
utan:

”Tänk om det här betyder något om mig?”

Personen upplever ofta:

  • konstant kontroll av sina reaktioner

  • misstolkning av kroppsliga signaler (t.ex. groinal response)

  • undvikande av situationer, människor eller tankar

  • behov av försäkran: ”Jag är väl inte sån här?”

Det är viktigt att förstå:
kroppen kan reagera mekaniskt utan lust men OCD tolkar det som bevis.

I Fetish-OCD finns ingen njutning.
Det finns rädsla för att vara fel.


Fetisch – när lusten faktiskt finns...

En fetisch fungerar helt annorlunda.

En fetisch är:

  • en faktisk sexuell dragning

  • något som skapar upphetsning

  • inte något man ”råkar tänka”

  • inte något som uppstår ur rädsla

Det är inte ”tänk om”.
Det är ”det här tänder mig”.

Och här är en obekväm sanning många har svårt att acceptera:

Man väljer inte sin sexuella drift.

Fetischer uppstår ofta mycket tidigt i livet och försvinner inte bara för att man skäms för dem.
Det betyder inte att handling är okej.
Det betyder inte att ansvar saknas.

Det betyder att drift och handling inte är samma sak.


Den avgörande skillnaden – tre helt olika saker

Skillnaden mellan dessa tre är avgörande:

OCD:
”Tänk om jag är kapabel till något fruktansvärt?”
Rädsla. Ångest. Motvilja.

Fetish-OCD:
”Tänk om detta betyder att jag vill något förbjudet?”
Rädsla. Skam. Tvivel.

Fetisch:
”Det här tänder mig.”
Lust. Drift. Upphetsning.

Att blanda ihop dem är inte bara fel..
det är direkt skadligt.


Varför vissa bilder och formuleringar gör mer skada än nytta

När man visar exempel som:

”What if I am attracted to children?”

…och kallar det OCD utan förklaring, då skapar man:

  • panik hos personer med tvångstankar

  • falsk koppling mellan ångest och faktisk sexualdrift

  • djup skam hos människor som redan kämpar

En mer korrekt OCD-formulering hade varit:

”What if I am capable of something morally unforgivable?”

För OCD  även Fetish-OCD handlar inte om begär.
Det handlar om rädsla för att vara ond.


Ansvar – där det faktiskt hör hemma

Det här måste sägas tydligt:

  • Att ha en oönskad tanke är inte ett brott.

  • Att ha en sexuell drift är inte ett brott.

  • Handling är ett val.

Ingen är ansvarig för sina tvångstankar.
Ingen väljer sin fetisch.

Men alla är ansvariga för sina handlingar!

Och just därför måste vi sluta demonisera tankar och börja prata om ansvar på rätt nivå.


Skam hjälper ingen

När vi gör allt svartvitt:

  • tankar = handling

  • ångest = fara

  • drift = ondska

…då skapar vi tystnad.
Och tystnad är farligare än kunskap.

Att förstå skillnader betyder inte att försvara brott.
Det betyder att förstå människor bättre än vår rädsla gör.

14 februari 2026

Glad Alla Hjärtans dag....

 Alla hjärtans dag.
Dagen då man ska vara lycklig, kär och helst ha rosor på bordet.
Eller så sitter man i mjukiskläder, äter kladdkaka med vaniljglass, är mätt på livet
och tänker:

”Det här duger faktiskt rätt bra.”

Kärlek behöver inte se perfekt ut.
Den kan vara kladdig, vardaglig och lite sockerkoma.
Och ändå vara helt rätt.