Detta kan bli ett lite djupare inlägg, så känner du att det kanske kan bli för mycket så hoppa över detta.....det är också ett LÅNGT inlägg så varning för det med.....
Jag är lite sen att lägga ut detta inlägg, än hur jag skrivit det så blir det bara fel. Jag försöker tänka på vad jag lägger ut, varför, inte anklaga någon, peka finger....mena det är många saker man bör tänka på innan man lägger ut något på nätet. Samtidigt så ha man många saker i skallen som snurrar som vanligt...
Men måste faktiskt börja med att ge mig själv en klapp på axeln, inte ofta jag gör det men nu är jag värd det. Jag ser hur mycket jag har lärt mig sedan jag börja med Elevansen för ett år sedan, ADHD kursen och från kurator som jobbar med Autism. Det är så mycket min hjärna ha låst upp, så mycket jag ser och förstår som jag inte gjort förut. Som jag sagt förut så ha jag känt mig korkad ända sedan man var liten, jag har hela tiden förstått att något inte vart helt normalt med mig men jag har aldrig förstått vad.
Det har varit en riktigt jobbig känsla att aldrig förstå vanliga saker som alla andra redan verka förstå, se dom röda trådarna, gränserna för vad man kan säga och inte säga, att inte dela med sig för mycket, förstå viss typ av sarkasm.
Det har mer känts som folk gjort narr av en, dumförklarat en. Men jag litar på människor, något för lätt ibland jag vet men ska jag gå runt och tro att alla ljuger skulle det ta sådan energi av en och man skulle tusan inte må bra av det. Jag ha valt att tro på folk till motsatsen bevisats, dock ibland så ha man sett igenom det hela innan man knappt sagt hej. Sedan kan jag inte styra över vad folk säger, om dom ljuger för mig så blir det virr varr i hjärnan....
Så för mig blir det en klapp på axeln då jag märker själv jag börja se lite saker, jag hindrar mig själv från att säga vissa saker som annars bara skulle rinna ur en, kan också hindra mig från att dela med mig för mycket. Självfallet är jag fortfarande en öppen bok MEN jag ha mer jag låser inne, saker inte alla få veta. Jag har även kunnat hindra skallen från att spinna vidare på något bara för jag inte förstått, för så här är det för mig...
När det är något jag inte förstår mig på, något jag absolut inte kan fatta, varför gör han så, varför säger han så, varför uttrycker han så. Förut ha jag alltid tryckt ned mig själv och bara....ja...men Kiwi det är säkert du som gjort något fel, du sa något fel, du är bara korkad, du förstår inte bättre, du är bara totalt värdelös, du är inte värd han varför skulle du. Hårda saker att säga till sig själv eller hur ?!?!?
Men det har jag gjort, vaaaaaarje gång än vad saken gäller. Men nu ibland kan jag ta ett steg bak och bara...nääää, asså...ok, du förstår inte varför han gjorde så eller sa så men ha alltid detta i åtanke....
1. Du vet inte vad han går genom i sitt privatliv, han kanske ha världens värsta tid just nu...det har du ingen aning om.
2. Bara för han tänker, tycker, gör olikt mot för dig innebär det inte att det är fel, det är bara något annorlunda som du inte är van. Betyder inte att det är bättre eller sämre för det, Alla är vi olika...
3. Bara för att han inte skriver, ringer, pratar med dig just nu, bara för han ge dig kalla axeln, umgås med andra, spela ensam istället för med dig, bara för att du inte är i centrum just nu, bara för du inte får uppmärksamhet av han 24/7 betyder inte detta att han inte bryr sig!!! Allt handlar inte om dig jämt!!!
Jag kan lätt tro att det är om mig, att det handlar om mig, men det är inte för jag älska sätta mig själv i centrum! Det är för jag ha så låg självförtroende att när något kan anses negativt som någon är tyst, gör något annat med andra, måste det innebära att jag gjort något fel, att jag ha förstört något....IGEN!!!!
Jag vet, innerst inne att det är inte så men det är lätt att tänka så en minut för att sedan flyta in i den onda spiralen igen. Jag vill inte va i centrum på så vis, man vill synas absolut men i centrum hela tiden...nej tack!
Handlar det om något positivt så tar jag absolut inte till mig det, då tror jag inte att det handlar om mig...om jag ens hör det =/
Förresten så säger jag "han" överallt, det innebär inte jag tänker på någon specifik bara att jag vägra använda "hönan" till allt så jag säger hellre han eller hon. Det är inte bara en jag tänker på utan det är olika stunder, olika scenarion, olika personer, hon, han, den, det.....men jag tänker inte namnge personen utan ta du åt dig så får det stå för dig.
Här kommer min titel in till detta blogginlägg, okunskap är ibland en fördel....
"ignorance is bliss - a person who does not know about a problem does not worry about it"
Tyvärr kan det faktiskt va lite så, jag har i 41 års tid inte förstått vad jag gjort för fel, varför det ha känts som jag vandrat i en bubbla och kollat på alla, aldrig förstått sig på dom och dom aldrig förstått sig på mig. Varför det ha känts som jag aldrig hört hemma någonstans, man känt sig udda, utstött, mobbad, oförstådd, ensam.....jag ha inte förstått varför vissa personer verklige ha ogillat mig, att jag har många vänner som bara lämnat mig. Det är en sån underlig känsla att veta.....
... jag ha så många underbara vänner...
... men ändå känner jag mig så himla ensam...
Det har varit så många frågor ja inte haft ett enda svar på, det är inte fråns nu jag börja förstå mer och SE mer. Men med att se och med att förstå kommer också skammen, skulden när man se vad man ha gjort, när man förstår vad man ha förstört, när man fatta att jag ha gjort fel och därför har jag förlorat allt detta. Den skammen.....är brutal!
Jag är 41 år, jag borde vetat bättre, jag borde ha förstått, sett signalerna, kunnat avbryta, kunnat hindra mig.....men tydligen så kunde jag inte det. Det många lär sig vid ung ålder lär jag mig nu, sent jag vet men bättre sent än aldrig kanske ?!?!? Jag förstår av kuratorn att då jag aldrig fått hjälp med detta när jag va ung så kommer det bli en otroligt jobbig tid framför mig då ångesten kommer va hög, då oron kommer va hög, skammen kommer va hög men att med hjälp av dom och vänner så tar man sig igenom det om man inte ger upp.
För det finns en ljus punkt där borta i tunneln, desto mer jag förstår desto mindre fel kommer jag göra. Så ångesten, oron och allt det kommer avta med tiden, den kommer inte ligga på max men vägen dit är brutal.
När hon sa det för över ett år sedan så kände jag att...jaja....hur svårt kan det va liksom. Men.....gud....ett år in i det hela och jag vet inte hur många gånger jag vilja avbryta för det är hel omvändande för mig, det är så mycket som händer, förändras, så många intryck, så mycket nytt jag aldrig känt, känslorna är skyhöga, hjärnan snurrar så snabbt det finns ingen broms, man försöker ta in så mycket man kan på sån kort tid som möjligt.
Det är så mycket mer än man någon kan förklara för någon, jag förstår också henne när hon säger att nästan INGEN gör denna resa i min ålder för det är för mycket för hjärnan att klara av.
Hon frågade...."minns du varför du ville göra denna resa? minns du vad du sa till mig?"....
Jorå, jag minns....för jag ville veta varför!!! Jag ville få svar på så många frågor jag haft i hela mitt liv, ville jag förstå dom måste jag göra denna resa än hur ont det gör.
I 41 år, ha jag aldrig förstått så jag ha inte känt den skammen, jag ha inte känt ångesten, inte känt skuld på samma sätt, känslor för folk ha blivit helt annorlunda. Så nu när man ser, nu när man känner, så är det som en.....
" Intrycks bomb!"
Det är....sjukt jobbigt!
Men jag kämpar vidare, jag pratat med gamla vänner, sagt förlåt för vad man gjort, stått upp för att jag gjort fel. Erkänt mina misstag, om jag inte gör det hur ska jag någonsin kunna lära mig annars men också acceptera att alla gör fel, du är inte perfekt, du är ingen robot. Det viktigaste är att du ser att du gjort fel, du står för det och att du lär dig av det. Så hoppas vi att du inte gör det felet igen.....
Har alltid kunnat acceptera att andra gör fel, men aldrig någonsin att jag gör fel....jag får inte göra fel!!
Mitt självförtroende kommer här upp mer och mer, mitt dåliga självförtroende har vart med mig hela mitt liv men jag ha alltid haft en sida utåt så inte många ha sett hur man faktiskt ha mått. Då självmord ha vart med mig vid en tidig ålder för man mått så dåligt, man tryckt ned sig själv så mycket att man inte sett en enda anledning till varför ska jag leva ?!?! Att se tillbaks på den tiden, att vara så ung och känna så.....jag skulle fått hjälp redan då. Att vara så ung och känna så det är inte ok någonstans, då är något seriöst fel.
Då jag känt mig mobbad, utstött, hatad, värdelös, korkad, o-allmänbildad på alla sätt, lat, äcklig, ful....jag kan fylla listan så lång det skulle ta timmar att läsa. Sedan få veta att många vart rädda för mig, att dom sett mig som en person med högt självförtroende, kaxig, attityd så dom vart rädda att ta kontakt för dom vet inte om dom ska få en rak höger eller om jag ska bita skallen av dom.....
Det......kommer som en chock för mig. Vilka himla kontraster från hur jag kände mig och hur andra såg mig, ansågs va mobbare också och det va något jag absolut inte förstod. Men nu....så här efter så vet jag varför, nu ser jag trådarna varför folk såg mig så där. Allt binds ihop som ett spindelnät och allt kommer från en och samma punkt.....MIG!
Hur jag ser mig själv, mitt självförtroende, min självbild !!!!
Det är något jag måste jobba med och alla med dåligt självförtroende vet att det är inget man gör med bara ett finger knäpp, det är något man verkligen måste jobba med och det tar tid. Sedan vet jag att det finns dom som vill påstå att du aldrig kan få ett bra självförtroende, att du inte kan bygga upp det, att du inte kan ändra det.
Men......nu är det så att jag är tjurigare än satan själv, så ha jag gett mig faan på att jag ska göra det så kommer jag göra det. Jag ha inte kommit så här långt för att bara stanna upp, ligga ned och anse mig besegrad....NEVER!!!! Hade jag vart sån så hade jag aldrig tagit mig an detta "hellvette" på den svenska....
Men jag är också realist, jag tro inte jag kan få det på tipp topp "over the moon" bra. Men jag kan då faan inte få det sämre så vad ha jag att förlora på det hela ?!?!?
Och när det gäller självförtroende så är jag två delad, mitt självförtroende är låg inom vissa saker så som känslor. Men den är skyhögt när det kommer till "Sexuell Kunskap", där är jag så högt uppe på stegen att det finns ingen som kan få mig ned, många ha försökt min ingen ha lyckats. Jag jobbar med just sex, allt som har med sex att göra och nu innan nån fråga NEEEEJ jag säljer inte sex, det finns annat som har med sex att göra. Någon gång kommer jag gå in på det hela djupare men inte nu....(bilden kanske avslöjar lite vad jag jobbar med ? Men vilken avslöjar jag inte)
Då jag aldrig ha kunnat få känslor för någon, jag ha bara haft en lust så har jag haft sex medans vännerna ha haft flertal förhållanden. Jag ville inte ha förhållande, aldrig sett poängen med det hela, jag ha haft nog så kul på annat sätt. Men ha man aldrig dom känslorna så kan man aldrig helt förstå varför.....varför alla vill ha ett förhållande, hur kärlek känns, hur...alla sådana känslor beter sig...
Förhållanden ha jag haft....men vart kär....nej, än hur taskigt det må låta men.....nej, jag ha inte vart kär....
Men förra året på sommaren så föll jag för någon. Jag fick dom känslorna, förstod mig inte på vad i hela friden jag mådde så dåligt för. Jag trodde jag va sjuk, ont i magen, hjärtat gick fort, händerna vart kalla som is, tappade ord, stammade (jag som aldrig stamma), kallsvettades.
Kollades upp för hjärtattack men allt såg bra ut, jag var till och med in två gånger men inget syntes, det va inte det så vad var det då?!? Jag va skiträdd, när man inte vet vad som är fel men något är helt klart fel. Och det pågick ett tag men jag kunde aldrig reda ut varför/vad tills en vän bad mig förklara när jag kände så där, när allt börja, när det sluta. Jag förklarade och han skrattade...
- Men du, Kiwi......du tro inte att du kan vara kär?
- Jag...kär.....um.....du vet vem du prata med va ?!?!?!? Kär....näääää, inte en suck.....
Någon vecka gick och jag börja se att jag fick allt detta vare gång "Han" med stort H skrev, varje gång han prata med mig, varje gång vi spela ihop (jaaaaaa det är en wow spelare som självfallet bor långt bort - jag veeeet jag kunde valt nån som kanske bott närmre men va faaaan det va inte jag som valde, jag klarat 40 år utan att va kär jag tro jag hade klarat mig 40 år till).
Man kan väl säga jag satte 1+1 och tillslut att min vän hade rätt och då vart jag livrädd och försökte gömma mig bakom en annan vän för att slippa ta itu med mina egna känslor som jag inte alls förstod mig på. Ska jag förklara allt så skulle det bli en hel bok så jag försöker ta med små bitar här och där.
Man kan säga så här, jag hade så himla mycket som hände i mitt liv samtidigt så jag skulle ALDRIG vart inne på wow och spela. Elevansen kom in i mitt liv och levde rövare i mina känslor och hjärna (och nej jag föll inte för han när jag fick Elevansen, jag föll för honom INNAN Elevansen ens satts in).
Samtidigt hade jag rättegången som jag kämpade tillsammans med min advokat för att få faanskapet fällt och det tog extrem kraft av mig, ekonomin svajade och mycket mer. Det var verkligen kaka på kaka på kaka så när jag spelade gjorde jag många misstag, jag missförstod så himla mycket, jag såg inte det mest självklara sakerna, jag verkligen ifråga satte allt......jag skulle inte ha spelat =(
Tack vare detta tog det hus i hellvettet för mig och jag brann av, kastade bort de vänner som brydde sig om mig, sa saker jag verkligen inte menade, sårade personer som jag bryr mig om så himla mycket.....jag.....förstörde allt......
Den lilla saken som växte i mig exploderade som en atombomb av känslor och allt for åt hellvette =(
Jag vart ensam, inte helt ensam jag hade fortfarande några vänner som stod vid min sida i wow, dom som kunde se genom fingrarna och förstod att det vart för mycket för mig....att.....jag agerade av ilska. Jag är så himla tacksam att dom stod kvar, att dom kunde se att.....jag var inte mig själv. Var så arg, såg allt svart.....ilskan var så hög det var ruskigt.
När jag vart ensam så börja jag reflektera på saker som sagts, började tänka annorlunda, började inse.....faaan.....vad har jag gjort =( Det var som ett skynke försvann från ögonen och jag såg den förstörelsen jag orsakat och allt kommer från...att jag inte förstått. Allt kommer från samma känsla jag haft sedan barndomen, jag förstår inte. Man kan prata samma språk men ändå...förstår jag inte. Jag vet inte heller om att jag inte förstår från efteråt när skadan är gjord då ser jag, då det är för sent. Det om något får en att känna sig korkad....riktigt jävla korkad =(
Jag förlorade "Han", den första jag någonsin fått sådana känslor för, jag förlorade de vänner jag brydde mig om, jag förlorade de vänner som brydde sig om mig =(
Har förlorat vänner förut men jag ha aldrig känt något men nu, den känslan får en att sjunka genom jorden. Skulden, skammen, ångesten......förtvivlan, sorgen......jag går genom alla känslor och dom känns extremt stora. Jag ångrar så oerhört mycket hur jag tett mig, jag vet att allt är inte helt mitt fel men mycket ligger på mig. Hade saker förklarats på ett annat sätt kanske jag hade förstått...kanske.....det är något jag aldrig kommer få veta.
Två...av alla dom jag sårat kom tillbaks, den första att ta kontakt med mig var faktiskt den jag hade mest agg mot, den jag hade anklagat för allt, den jag va så arg på jag ville bara spöa skiten ur han. Han tog kontakt med mig, min första tanke va....va faaaan vill han nu, va mer ska han förstöra för mig. Men bara av att han tog kontakt fick skallen min att klicka lite, jag stannade upp och ilskan försvann på en gång.
Började att prata om små saker, allt i wow men inget om just det som hänt och då jag ser i bilder (får bilder som rusar förbi ögonen varje gång jag minns något) så vart det en miljoner bilder som kom som i en film och jag förstod mer och mer, kopplade ihop många frågetecken jag hade och började få andra bilder. Av att prata med honom redde vi ut många saker som vart totalt mos för mig, frågetecken börja få svar och saker vart så självklara. Men med det kom ÄNNU mer skuld, det som va förut "faan va jag har förstört" vart mer "............", det fanns inga ord för det =(
Dom andra....tre....är helt borta, dom vill inte ha någon kontakt med mig alls. Jag förstår dom, varför skulle dom vilja ha kontakt med mig som inte gjort annat än förstört för dom. Kan inte så mycket göra, jag ha skrivit nån gång men aldrig fått svar, vill säga förlåt men vet också att det kvittar vad jag säger...gjort är gjort. Kan inte vrida tillbaks tiden, så jag försöker lära mig av vad jag gjort och hoppas att det aldrig mer händer. Tror inte heller det skulle hända igen, jag lärt mig mycket av allt, jag lärt mig fråga mer om jag inte förstår, lärt mig att prata för att se en annan sida för att förstå.
Jag står för vad jag gjort, sagt och jag gör något åt saken, vill inte samma sak ska hända någonsin igen så jag kämpar för att förstå. Men det går inte enda dag att jag inte sakna dom och här är verkligen skillnaden, nu ser jag vad jag gjort, nu förstår jag, nu skäms man, nu finns känslorna för allt....
Det lönns inte heller säga åt mig att, det är bara att gå vidare....det går över, skit i dom, finns andra. Om ni verkligen känner mig så vet ni att det är något som inte funkar för mig, inte bara så där. Speciellt inte nu, jag kan inte släppa när jag har en skuld, en skam, en ångest som tär på en för vad man gjort. Saknar så himla mycket skratten, knäppa humorn, vänskapen.....
Dom må inte se mig som en vän....men jag kommer alltid se dom som vänner, jag bryr mig fortfarande om dom och kommer förmodligen alltid göra det. Att veta jag aldrig mer kommer prata med dom gör ont, önska dom kunde......förlåta....att dom kunde se allt jag gör här bakom för att få allt rätt igen, önska dom kunde se.....mig......
Åter igen så kommer titeln in, mitt gamla jag hade kastat bort dom som sopor och aldrig sett tillbaks. Mitt nya jag....gör inte det och det gör ont som faan. Jag ville lära mig, jag ville förstå, jag ville se och nu när jag gör det så sakna jag ibland mitt gamla jag för det va bra mycket lättare.
Att veta, att förstå....gör ont.....
