Bara släppa saker ?!?

Hur min hjärna fungerar

Varför det inte är “bara att släppa saker”…

Ibland önskar jag att människor förstod lite mer hur en hjärna med Autism och ADHD faktiskt fungerar.
Inte för att jag vill ha sympati.
Inte för att jag försöker skylla ifrån mig.

Utan för att det skulle göra livet så mycket lättare – både för mig och för andra som fungerar som jag.

---

Jag överanalyserar.
Jag övertänker.
Jag känner för mycket, och ibland känns allt samtidigt.

Det är inte ett val.
Det är inte något jag “gör fel”.
Det är så min hjärna är byggd från början.

---

När någon säger:
“Det är bara att släppa det.”

…så känns det ungefär som att säga åt någon med brutet ben:

“Det är bara att springa.”

Jo tack. Det hade varit jätteskönt.
Men verkligheten fungerar inte så.

---

Min hjärna släpper inte saker bara för att jag vill.

Den tar upp allt, om och om och om igen:
• saker jag varit med om
• känslor
• konflikter
• ord som fastnat
• rädslor
• tolkningsfel
• alla “tänk om…”
• allt som skavt i tystnad

Och den repeterar det tills jag är så utmattad att jag inte vet vad som är upp eller ner.

---

Det betyder inte att jag är svag.
Det betyder att min hjärna jobbar på högvarv hela tiden.
För mycket, för snabbt, för djupt.

Det är därför små saker ibland slår hårdare mot mig än mot andra.

---

Det är också därför jag analyserar svaren jag får när jag skriver till folk.

Missar du en mening – då undrar min hjärna varför.
Svarar du inte på något viktigt – då börjar min hjärna skapa hundra möjliga förklaringar.

Inte för att jag tror något dåligt om dig.
Utan för att mina diagnoser gör att jag läser allt…
även det som inte står.

---

Och det är därför jag inte kan “bara gå ut” eller “bara göra något annat” när jag har en dålig dag.

När min hjärna säger NEJ, då stänger hela kroppen ner.

Det är inte lathet.
Det är neurobiologi.

---

Men det finns också vackra saker med att vara som jag:

• Jag känner starkt.
• Jag bryr mig djupt.
• Jag läser av detaljer och stämningar andra missar.
• Jag ser världen mer intensivt, mer nyanserat, mer levande.

Och när jag älskar någon…
då älskar jag hela vägen ner i hjärtrötterna.

---

Jag skäms inte längre för att jag är som jag är.
För jag vet att jag inte valt det här – jag är född med det.

Det här är min hjärna.
Det här är min verklighet.
Och det här är jag.

Varför svarar vi inte på hela meddelandet ?

Varför svarar vi inte på hela meddelandet? – En liten reflektion

Ibland när jag skriver till folk märker jag något intressant.
Något jag sett hos flera personer, vid helt olika tillfällen:
att de inte svarar på hela meddelandet jag skickade.

Inte av elakhet.
Inte av ointresse.
Men ändå händer det — ganska ofta.

Ibland tänker jag att de kanske läser för fort.
Att man bara skuggläser texten och plockar ut det första som sticker ut.
Ibland känns det som att de hoppar över just den delen som betydde mest för mig.
Ibland undrar jag om det är något de inte vågar kommentera.
Något som blir för känsligt, för personligt, eller för “tungt”.

Och så sitter jag där och funderar:

Gör jag också så här utan att märka det?
Missar jag ibland något som betyder mycket för någon annan?

Jag försöker svara på allt jag får, men ärligt talat…
det är nog lätt att vi alla missar saker när vi är trötta, stressade, distraherade, eller när hjärnan läser snabbare än ögonen hinner med.

Det finns också ett annat fenomen jag lagt märke till:
När man öppnar sig om något djupt, personligt eller känsligt…
då händer det ibland att personen svarar med något helt annat.
Typ:
“aj, jag har huvudvärk.”
Eller “jaha, okej… vad gör du annars?”

Som om man byter ämne för att slippa gå in i det.

Och jag vet inte alltid vad det beror på.
Om det handlar om osäkerhet.
Eller rädsla att säga fel.
Eller att vissa människor inte riktigt vet hur man fortsätter en känslomässig konversation.
Eller om de bara är för trötta.
(Särskilt människor med små barn — energi är en lyxvara där…)

Men oavsett vad orsaken är, så är fenomenet intressant.
Och det får mig att fundera över hur ofta vi människor egentligen pratar förbi varandra,
utan att ens märka det.

Kanske för att vi är rädda.
Kanske för att vi är stressade.
Kanske för att vi försöker skydda oss själva.
Kanske för att vardagen går i 180.

Men det gör också att jag blir mer medveten själv:
att jag vill försöka svara på hela meddelandet, inte bara halva.
Och att jag vill våga vara närvarande i samtal – även när det blir känsligt.

Inte för att jag måste.

Utan för att det är så jag själv hade velat bli bemött.

Mellanakt - Ett litet steg framåt....