I made it....

Fiiine, jag missade två dar men nu skriver jag i alla fall =) 

En sten eller ska man säga många stenar har under dessa 2-3 veckor försvunnit från ryggen <3
Många frågetecken, många funderingar, tankar har blivit besvarade. Även ånger, oro, ilska, sorg har blivit så mycket mindre. Varför kan man undra ?!?! 

Har i över ett år haft mycket i min skalle som tryckt en, mycket har man försökt att fixa men då det har vart så mycket från olika håll har det varit svårt att hantera allting. Men vad bruka man säga, skam den som ger sig.....

Så många som sa det kommer aldrig hända igen, det kommer aldrig gå att lösa, det är bara du glömmer det, du själv har åstadkommit detta så du har bara dig själv att skylla, det kommer aldrig bli som förr. Men tydligen så hade dom fel som sa det, glad jag inte lyssnade, gav inte upp utan jag fortsatte kämpa.  
Mest kämpade jag med mig själv, att utvecklas, lära mig, förstå. Vilket man nu kan se har gett belöning också. Behöver inte bli som det var förut, det är inget som säger att det inte kan bli bättre nu...

Tid kan läka sår, människor kan förlåta, människor kan också förändras och ibland till det bättre bara man är villig att ge tid. Men också att båda sidor är villiga att lyssna och förstå varandra, behöver inte tycka som den andra personen men att kunna acceptera att den är annorlunda mot för en själv vilken inte behöver vara en dålig sak. 

Jag vet att jag skulle inte klarat av detta om jag inte fick hjälp av oväntat håll, en av dom jag var så arg på var den som först sträckte fram en hand. Kan säga att min första tanke var "va faan vill han nu"...

Man gick in i en försvars ställning, för jag var beredd på att få påhopp. Kändes underligt, jag minns verkligen känslan, man kände hur ilskan börja komma och jag va beredd på att fräsa som en ilsken katt. Men då jag märkte att han va inte ute efter att bråka med mig, han va inte ute efter att rubba skit i mitt ansiktet, han va inte där för att ställa tusen frågor jag inte vilje svara på utan han förde en normal konversation, fråga hur man mådde, hur allt gick och sedan var det bra med det. 

Den konversationen fick mig att stanna till och bara någon dag efter det fick jag en KÄFTSMÄLL av någon jag betraktade som en mycket nära vän, låt oss kalla denna person...."Blomman".....bara för att inte namnge. 

En dag stod "Blomman" i min hall, hånlog och började kläcka ur sig en massa elaka saker.
"Blomman" tala om för mig hur jävla dum och lättlurad jag var, hur jävla lätt det varit att manipulera mig, att få mig att tro illa om några personer som jag höll mycket nära, personer som jag ansåg var mina vänner.

Hur urbota korkad jag hade varit som gått på dennes lögner den sått under en längre tid. Jag hade trott på allt "Blomman" hade sagt, varför skulle jag misstro någon som man ansåg var en av mina närmaste vänner ?!?! Om jag inte kan lita på denna person vem skulle jag då lita på ? 

"Blomman" hade sagt en massa lögner om dom andra som jag gillade, att dom skulle ha sagt elaka saker om mig, att dom skulle ha spritt lögner om mig, att dom inte ens vill vara min vän, att dom inte ville ha med mig och göra.

Allt detta kom steg för steg som en trappa och jag vart bara argare och argare. "Blomman" använda allt den vista om mina vänner som tryck knappar på mig, mina svaga punkter. Så en dag brast det och man kan säga en atombomb gick av. Det var många saker som staplades på varandra och tillslut vart bägaren full vilket gjorde jag förstörde den vänskapen jag hade med dom andra =( 

Det är lätt att vara efterklok säger man och det stämmer, nu i efterhand så förstår jag allt. Jag ser alla lögner som "Blomman" spritt, jag förstår att det inte var sant, jag skulle pratat med dom andra men jag kände jag kan inte lita på dom för....."Blomman" hade juh sagt det och det och det......jag satt i en rävsax. 

Jag skyller inte allt på "Blomman", det gör jag verkligen inte. Jag kunde löst saker på så många andra sätt men denne person var en bidragande del..en STOR bidragande del till varför jag exploderade som en atombomb. 

Detta var nu över ett år sedan och jag har ångrat mig så fruktansvärt mycket, allt jag sagt, all skada jag orsakat, att jag lyssnade på "Blomman", att jag inte såg genom lögnerna....att allt bara exploderade. Jag har nog så svårt att lita på folk men efter detta kan jag påstå det vart INTE lättare för fem öre. 

Så jag gick från att vara flyg förbannad på dom andra vännerna, till att bli super lessen, helt förstörd. Och så var dom första månaderna för mig, jag gick upp och ned hela tiden i humör. Arg, ledsen, arg, ledsen, arg, ledsen....men jag valde att kämpa. 

Då jag har under hela mitt liv aldrig förstått mig på mig själv, varför jag förstör runt om mig, varför jag sårar, jag har aldrig sett mönstret från.....nu......så valde jag att kämpa. 

Jobbat stenhårt med mig själv under en längre tid och Elevansen har börjat lugna ned sig. Den krockar inte längre med min Autism men den gjorde i början utan nu är dom mer vänner så kan jag se, höra, förstå, läsa av så mycket mer än vad jag någonsin kunnat förut. Så nu....när jag sårat och förstört så vänder jag inte ryggen till. Jag lär mig av det som hänt, jag pratar med vänner om det för att försöka förstå vad som hände, varför, vad jag kunde gjort annorlunda. 

Nu när jag äntligen vet, VARFÖR....jag alltid gjort som jag gjort, varför jag ha reagerat som jag gör, varför jag tänker som jag tänker och detta beror på just min ADHD och min Autism så kan jag faktiskt nu KÄMPA för att lära mig ha mer kontroll över det. Jag lär mig hantera mina handikapp eller vad man nu vill kalla det, kärt barn har många namn. Lära sig av sina misstag för att inte göra dom igen... 

Så från att den dagen min vän räckte ut sin hand...och min andra "dåvarande vän" utbrast om all skit denne gjort så gjorde jag upp mål. Något jag kunde ha som en morot, kämpa mig mot. Visste aldrig om jag skulle kunna nå mina mål men ibland måste man hoppas, be om ett smärre mirakel, andas och låta karma ha sin gång. Det sett mörkt ut många gånger då jag verkligen bara ville ge upp men tjurig som man är så har jag vägrat. Ska jag lära mig något kan jag inte ge upp, bara fortsätta fram än hur mörkt det ser ut för någonstans där framme kommer ljuset. 

Nu, över ett år efteråt så är jag där =) 

Den där branta uppförsbacken, de där stenarna som låg på ryggen, skulden man hade, ångern, sorgen, ilskan, alla frågetecken, hopplösheten bara försvann. Inte allt på en gång men bit för bit försvann genom att jag bit för bit avklarade mina delmål. Så när jag väl....var framme och jag fick min sista punkt på listan så kunde jag andas.....

Jag kan inte ens beskriva känslan.....jag kunde inte sluta le, allt kändes så himla mycket enklare, förstod inte varför jag faktiskt varit så arg, varför jag varit så ledsen....det känns som ett minne blott. Trodde aldrig jag kunde lägga locket på och bara glömma, förlåta, gå vidare om jag inte kunde få prata om det. 

Trodde inte jag skulle kunna få släppa det hela om jag inte fått säga allt jag vilja säga...men.....tydligen var det inte det jag behövde. Jag behövde inte prata om det, inte med just dom personerna i alla fall. För prata har jag gjort i TIMMMMAAAAAAAAR så mina vänner som vart på sidan av allt som hänt har fått skavsår i öronen. Jag ha fått älta det hela, jag ha fått gråtit, svurit, blivit helt knäpp i skallen så jag fått ur mig det som behövdes tydligen. 

Utan för mig handlade det om....en person. Jag behövde att han såg mig, att han konfirmerade att jag fanns. Att han va inte arg på mig, höra hans röst, kunna föra ett samtal, skämt, skratta....att inte vara....bortglömd. Vi har inte pratat ett enda ord om allt som hänt och jag behöver inte det heller, jag är nöjd, jag är till ro. Jag ha lagt locket på, det som hände.....de har hänt. Man kan inte ändra det som hänt en kan han styra vad som kommer hända och DET....är något jag nu gör. 

Jag kan inte i ord uttrycka hur himla tacksam jag är för detta, vänner som hjälpt, vänner som lyssnat, vänner som haft tålamod med en. Känner hur jag växer dag för dag, känner hur jag ändras, åsikter jag haft ändrats, hur jag känt, mått, saker man gillade, saker som man sa man aldrig skulle göra....ÄNDRAS och för en gångs skull är jag inte rädd för förändringen utan jag mer välkomnar den =) 

Än så finns det att jobba på, men nu är i alla fall största stenen borta, nu är jag längst upp, nu kan jag sätta mig ned och jobba pö om pö på mina andra saker och ändå ha en lättnad. Det löser sig, jag säger som jag alltid säger till min son...

Vi fixar det, vi har alltid fixat allt så du ska se vi kommer fixa detta också 💙

Det är aldrig för sent att förändras, ändra bara inställning till VARFÖR.....

Still siiiiiick......

 

What can i say, im fabulous :P 

Blir ett väldigt kort inlägg idag, febern gör att man är inte aktiv och så svårt att andas av fukten så man är inte så himla kry. Passa bra med det pissiga vädret vi har idag när man ändå kommer va hemma. Problemet när man är sjuk och hemma så blir man så extremt rastlös att man vet inte vad man ska ta sig till. Försökte spela....orka inte, försökte läsa men funka inte, försökte se film men blev extremt uttråkad efter 5 minuter....hahahaha....

Men något som verkligen går bra är att gå och små äta hela tiden 😐
Det verka funka i alla lägen förutom när man ha magsjuka, inte dock precis det bästa men det är som det är. Så nu ska jag hoppa till soffan igen, sätta på youtube och käka nån....godis, ostkrok, macka...eller vad tusan jag hittar åt 😄

På Återseende....

Kick in the ass....

"Kick in the ass"... är något jag skulle behöva....

Bloggen är något jag skulle göra varje dag, än hur jag mådde så skulle jag göra den. Behövde inte vara ett långt inlägg, bara lägga ut en bild men inget annat gick också bra. Det som vad huvudsaken var att jag gjorde ett inlägg VARJE dag, det var en deal med min Psykolog. Det....höll juh inte kan man väl säga utan att överdriva, men tanken va också att än om jag inte skulle klara av det skulle jag inte klanka ned på mig själv utan resa mig igen, damma bort dammet från kläderna och fortsätta kämpa framåt.

Allt handla om att jag skulle pusha mig genom detta, tvinga mig, för att komma vidare med andra saker. Allt är nämligen sammankopplat, jag måste kunna klara av denna sak för att komma över en tröskel så jag kan ta mig vidare med andra saker. Men hur.....huuuur....motivera man sig att göra något när man verkligen inte vill ?!?!?

Jag vill ta mig vidare, det är inte det. Bra dagar går det hur bra som helst att skriva men dåliga dagar, när hjärnan är full (när jag skulle behöva skriva av mig som mest) så funka det inte. 

Att skriva ett blogginlägg, att lägga ut en bild, att......öppnar mig är inga problem. Jag ha fått så många fina ord om att man är modig, duktig, inspirerande och jag uppskattar att få dom orden. Försöker ta dom till mig så gott jag kan men det är inte där det största problemet för mig är.  Utan, det jag jobbat med nu sedan jag börja med Elevansen och gått på mina kurser är att lära mig en annan väg. 

Om du vandrat samma väg hela ditt liv, du gjort samma misstag, du sårat, du skadat, du inte vart nöjd med vem du är, du inte förstått, du mer eller mindre kämpat hela ditt liv för att fatta varför du inte är som alla andra. Jag har skrivit i bloggen förut om detta, att man känner sig....vilsen! Man förstår inte varför man gör som man gör, säger som man säger, mår som man mår... 

"Hur kommer det sig jag vet vad som är rätt men jag gör ändå fel ?!?"

"Varför kan jag förlåta andra men inte mig själv?!?"

"Varför tycker jag det är helt ok att andra gör fel men jag får inte göra ett enda fel?!?"

"Varför säger vänner eller folk man inte ens känner vänliga saker om mig

 när jag tycker inget av det stämmer? "

"Om jag ser mig själv som en dålig person, ond person, elak person varför ser andra mig tvärt om?!?"

"Varför är min syn på mig själv så snedvriden mot för hur andra ser mig?!?"

"Varför kan jag inte tillåta mig själv vara lycklig?!?"

Det är många frågor, många man aldrig skriver upp....skulle aldrig få ett slut då =) 

Min egen advokat avråder mig lite från att skriva bloggen, för saker jag lägger upp kan användas mot mig i det ärende jag är i nu. Men vet ni, jag bryr mig inte längre....vill du som person, sjunka så lågt att hålla det mot mig för att vinna i rätten så DO IT! 

Detta är mitt liv, jag lever det som jag vill, än fast jag har problem kan jag erkänna dom, jag jobbar stenhårt på dom och har gjort det något år nu. Jag är inte bättre än dig men jag är faan inte sämre än dig. Jag kan erkänna mina problem, kan du? Jag GÖR NÅGOT åt mina problem, gör du? 

Min blogg är för mig, ventilera mig, tömma skallen, andas ut. Ibland kan ett inlägg ta flera timmar för jag läser min egen text om och om och om igen, så man ändrar ord, meningar, tänker efter, begrundar. Är det så jag känner, vad är det jag vill ha sagt, kan man korta ned det (näääää, för mig så går det inte....Autismen i ett nötskal), se till man inte namn ger någon. Vill folk ta åt sig få dom göra det, jag vet vem det handlar om och det stannar hos mig.

Det är som när jag skriver noveller, dom som läser dom kan tro att

"det handlar om min pojkvän, har du varit med min pojkvän?"

Jag ha fått den frågan mer än en gång, men till saken hör att det är ens egen osäkerhet som läser in att

"det måste handla om mig" "det måste vara min pojkvän" "det måste handla om den personen"

Men i själva verket VET du inte, du bara tror och det är den där TROR som kan leda till extrema problem. Det är lätt att TRO, men ska du tro något ska du också tala om för din hjärna att än om det kan VARA så innebär det inte att det ÄÄÄÄÄÄÄÄR så. Det va någon smart person som sa...

"Tro....gör man i kyrkan"

Vet ni, det är sånt jag själv ha gjort förut....man ha trott....en massa. Men jag ha under två år nu jobbat stenhårt för at bana en egen väg, ändra attityd, ändra hur man se folk, vilka man litar på, vilka man lyssnar och tror på. Man försöker se allt från den andras perspektiv också, jag kanske inte alltid förstår dom helt eller tycker det var speciellt rätt eller smart MEEEEEEEEN.......det är så den personen fungerar, tänker, agerar. Bara för den gör det på ett sätt betyder det inte att den gör fel eller rätt......det är hans eller hennes sätt...PUNKT!

Jag har mitt sätt att se på saker, att göra saker på och innebär inte mitt sätt är rätt eller det jag tycker är rätt men det är MITT sätt. Man lär sig så fruktansvärt mycket om olika personers sätt att vara, tänka och tycka om man bara försöker se den andra personen också, inte döma det första man gör utan försöka förstå också. 

Måste faktiskt ge mig själv en klapp på axeln, jag har lärt mig så mycket under dessa två år, har vuxit som människa =)
NU....NUUUUU...börjar jag va stolt för den jag är, hur jag är mot folk, hur jag behandlar andra, hur jag tänker, mitt agerande helt enkelt. Plus att nu, kan jag på ett helt annat sätt stå för vad jag tycker och tänker. Man kan inte trycka ned mig på samma sätt, då jag blivit intalad att...

"jag har alltid fel, för jag tänker som jag tänker och gör som jag gör och det är FEL, att jag missförstår alltid, jag övertänker alltid så det blir fel, allt har varit MITT fel" 

Men vet du....det tycker jag inte längre. Jag har sett att jag missförstår inte alltid, det är faktiskt andra som missförstår men lägger det på mig. Att jag agerar fel men så få man veta att nä....det den personen som agerade fel inte jag. Att jag har inte alltid fel, många gånger är det jag som analyserat rätt, jag som ha förstått rätt, jag som ha agerat rätt. Det hjälper, när man börja se sådant och när någon talar om det för en så förstår man dom och kan ta det till sig =) 

För där ha vart ett stort problem...när någon sagt något positivt till mig har jag aldrig kunnat höra det. Du ha nog kunnat skrika dig hes men jag ha aldrig hört orden. Nu när någon säger vad duktig man är, vad modig man är eller vad det nu är så KAN jag ta det till mig =)
Dock ha jag ännu problem med när någon säger man är fin, vacker, snygg.....de....de.....de.....näh....de existerar inte i mina öron. Säger du det så säger bara min hjärna ett långt "pip" som att du svurit i en kanal där du inte får svära.....

"Kiwi, vad PIP du är idag. Du PIIIP i dom där kläderna, PIIIIP hår också. Kiwi, hör du att jag säger du är PIIIIIIP.....kiwi....kiwi.....pratar med dig"...hahahahaha.....

Men, jag mena jag är en bit på väg i alla fall. Kan jag nu ta åt mig av positiva saker man gör, tycker, tänker, agerar å så vidare så borde jag väl inte va för lågt borta att faktiskt kunna ta positiva saker om mitt utseende också? =) 

Så, nu blir det att försöka igen. Ställa sig upp, damma av byxorna och fortsätta banan den vägen samtidigt som jag försöker hålla bloggen uppe. Ska jag komma över den där tröskeln och lyckas lösa dom saker jag vill lösa så måste jag. På något sätt måste jag finna ett sätt att motivera mig själv, en morot till varför jag ska logga in på bloggen och lägga ut något. Jag kommer nog på ett sätt ska ni se =)

För ni som läser, mina inlägg kan bli lite annorlunda från gång till gång. Allt beror på hur jag mår helt enkelt, mena idag sitter jag sjuk med feber, nyser skallen av mig, ont i alla leder, skallen sprängs men ändå kan jag sitta och skriva och tycka det är tillfredsställande.
Men nu, får detta inlägg tusan va klart för jag vill bara lägga mig i soffan ett tag och leka döende säl. Tack till alla som fortsätter stötta mig, fortsätter finnas där, fortsätter läsa mina långa blogginlägg som kan både vara riktigt djupa, sorgliga men också glada och livs fulla.
Ni är guld värd ....