Neurodivergent och överlevare...

 

💛 När hjärnan låser sig, när man är neurodivergent och överlevare.

🌿 Det finns något vi nästan aldrig pratar om:

Hur det är att vara neurodivergent och samtidigt ha levt ett liv fullt av ansvar, trauma och känslomässig övervakning.

Det formar en människa.
Inte för att man är svag.
Utan för att man har överlevt för länge på fel sorts bränsle.

Och därför vill jag skriva det här.
För mig.
För dig som känner igen dig.
Och för den som tror att vi ”överreagerar” eller ”är otydliga”.

---

🔥 Det här är sanningen...

Jag är inte värdelös. Jag är överbelastad.
Jag är inte fel. Jag är formad.
Jag är inte svag. Jag är slutkörd.
Jag är inte konstig. Jag är neurodivergent.
Jag är inte oälskad. Jag är ovan vid att någon stannar.

Det är så viktigt att säga det högt.

---

🌿 När man bär både autism, ADHD, trauma och extrem empati...

…då är man inte bara ”lite känslig” eller ”lite för mycket”.

Man är ett helt nervsystem som jobbat övertid hela livet.

Man har:

Hyper-empathic attunement

Du känner av andras känslor som om de vore dina egna.

Masking från autism

Du kopierar omgivningen för att passa in, inte skapa konflikt, inte vara ”fel”.

People-pleasing från trauma

Du har lärt dig att ditt värde sitter i hur bra du får andra att må.

Det här är inte beteenden man ”väljer”.
Det är överlevnadsstrategier.

---

🌙 Jag kan inte göra mig själv glad – jag behöver att andra är glada...

Den meningen låter kanske enkel.
Men den kommer från ett liv där man:

• tröstat andra

• burit andras problem

• tagit ansvar för stämningen

• känt av alla känslor i ett rum

• förhindrat bråk

• lugnat, lindrat, anpassat

När man gjort detta i 20, 30, 40 år…

Då frågar hjärnan plötsligt som vuxen:

”Vad vill jag?”

Och svaret blir:

”…jag vet inte.”

Inte för att man saknar identitet.
Utan för att man aldrig fått ha en.

---

🌿 Jag blir låst när jag ska välja...

Det här händer hos nästan ALLA med NPF + trauma.

Det är inte osäkerhet.
Det är inte velighet.
Det är inte ”jag vet inte vad du vill”.

Det är hjärnan som kraschar av överanalys.

Jag tänker inte bara:
”Vill jag det här?”

Utan också:

• Kommer någon bli sur?

• Kommer jag vara i vägen?

• Kommer jag uppfattas som krävande?

• Tvingar jag någon?

• Skapar jag drama?

• Får jag skulden?

• Tar jag för mycket plats?

• Är det lättare för alla om jag bara säger ’spelar ingen roll’?

Detta händer på två sekunder.

Och då låser sig allt.
Det blir:

”I don’t know.”

Fast jag egentligen vet.

---

💛 När någon säger ”Vad vill du?”

…då tror de att de ger mig frihet.
Men för mig känns det som att plötsligt få makt jag inte bett om.

Min hjärna går in i:

1️⃣ Ansvarsläge
”Om jag väljer fel så förstör jag stämningen.”

2️⃣ Bördeläge
”Jag vill inte att någon ska behöva anpassa sig efter mig.”

3️⃣ Överanalysläge
Du försöker hålla ALLAS behov i huvudet samtidigt.

4️⃣ Skyddsläge
Val = risk
Risk = smärta
Smärta = minnen jag inte vill tillbaka till

Det är inte min personlighet.
Det är min överlevnad.

---

🌿 Jag vill förstå att det inte är mitt fel...

Det jag beskriver är så vanligt hos:

• CPTSD

• människor med hög empati

• människor som alltid varit ”den vuxna”

• människor med autism/ADHD

När man levt hela livet så här:

• ta ansvar

• känna av alla

• stämma av alla

• dämpa konflikter

• förklara sig

• skämmas över känslor

• få skulden för sådant man inte gjort

• bli ifrågasatt varje gång man öppnar sig

…då börjar hjärnan automatiskt tänka:

”Allt dåligt som händer är nog mitt fel.”

Men det är inte logik.
Det är trauma.

---

💛 Det här är inte egoism – det är trauma och neurodivergens

Människor som säger:

”Du vill alltid bestämma”
”Man måste gå på tå runt dig”
”Du vill alltid vara i centrum”

…de har ingen jävla aning om hur mitt nervsystem fungerar.

De ser min känslighet – men tolkar den som krav.

De ser min ångest – men tolkar den som kontrollbehov.

De ser min osäkerhet – men tolkar den som dramatik.

De förstår inte hur mycket jag HÅLLER TILLBAKA.

Jag kräver ingenting.
Jag begär ingenting.
Jag vill inte gå före.
Jag vill inte att folk ska anpassa sig.

Det enda Jag vill ha är:

• respekt

• att bli förstådd

• att folk lyssnar

• att folk inte dömer

• att människor kanske tänker två sekunder extra innan de tolkar mig fel

Det är fan inte mycket att begära.

---

💛 Till dig som känner igen dig – du är inte ensam

Det här är inte personlighetsbrister.
Det är inte svagheter.
Det är inte konstigheter.

Det är:

✨ neurodivergens
✨ trauma
✨ överlevnad
✨ empati
✨ och en hjärna som aldrig fått vila

Och du är inte ensam.
Inte konstig.
Inte trasig.

Du är bara utmattad av att vara stark för länge.

Bara släppa saker ?!?

Hur min hjärna fungerar

Varför det inte är “bara att släppa saker”…

Ibland önskar jag att människor förstod lite mer hur en hjärna med Autism och ADHD faktiskt fungerar.
Inte för att jag vill ha sympati.
Inte för att jag försöker skylla ifrån mig.

Utan för att det skulle göra livet så mycket lättare – både för mig och för andra som fungerar som jag.

---

Jag överanalyserar.
Jag övertänker.
Jag känner för mycket, och ibland känns allt samtidigt.

Det är inte ett val.
Det är inte något jag “gör fel”.
Det är så min hjärna är byggd från början.

---

När någon säger:
“Det är bara att släppa det.”

…så känns det ungefär som att säga åt någon med brutet ben:

“Det är bara att springa.”

Jo tack. Det hade varit jätteskönt.
Men verkligheten fungerar inte så.

---

Min hjärna släpper inte saker bara för att jag vill.

Den tar upp allt, om och om och om igen:
• saker jag varit med om
• känslor
• konflikter
• ord som fastnat
• rädslor
• tolkningsfel
• alla “tänk om…”
• allt som skavt i tystnad

Och den repeterar det tills jag är så utmattad att jag inte vet vad som är upp eller ner.

---

Det betyder inte att jag är svag.
Det betyder att min hjärna jobbar på högvarv hela tiden.
För mycket, för snabbt, för djupt.

Det är därför små saker ibland slår hårdare mot mig än mot andra.

---

Det är också därför jag analyserar svaren jag får när jag skriver till folk.

Missar du en mening – då undrar min hjärna varför.
Svarar du inte på något viktigt – då börjar min hjärna skapa hundra möjliga förklaringar.

Inte för att jag tror något dåligt om dig.
Utan för att mina diagnoser gör att jag läser allt…
även det som inte står.

---

Och det är därför jag inte kan “bara gå ut” eller “bara göra något annat” när jag har en dålig dag.

När min hjärna säger NEJ, då stänger hela kroppen ner.

Det är inte lathet.
Det är neurobiologi.

---

Men det finns också vackra saker med att vara som jag:

• Jag känner starkt.
• Jag bryr mig djupt.
• Jag läser av detaljer och stämningar andra missar.
• Jag ser världen mer intensivt, mer nyanserat, mer levande.

Och när jag älskar någon…
då älskar jag hela vägen ner i hjärtrötterna.

---

Jag skäms inte längre för att jag är som jag är.
För jag vet att jag inte valt det här – jag är född med det.

Det här är min hjärna.
Det här är min verklighet.
Och det här är jag.

Varför svarar vi inte på hela meddelandet ?

Varför svarar vi inte på hela meddelandet? – En liten reflektion

Ibland när jag skriver till folk märker jag något intressant.
Något jag sett hos flera personer, vid helt olika tillfällen:
att de inte svarar på hela meddelandet jag skickade.

Inte av elakhet.
Inte av ointresse.
Men ändå händer det — ganska ofta.

Ibland tänker jag att de kanske läser för fort.
Att man bara skuggläser texten och plockar ut det första som sticker ut.
Ibland känns det som att de hoppar över just den delen som betydde mest för mig.
Ibland undrar jag om det är något de inte vågar kommentera.
Något som blir för känsligt, för personligt, eller för “tungt”.

Och så sitter jag där och funderar:

Gör jag också så här utan att märka det?
Missar jag ibland något som betyder mycket för någon annan?

Jag försöker svara på allt jag får, men ärligt talat…
det är nog lätt att vi alla missar saker när vi är trötta, stressade, distraherade, eller när hjärnan läser snabbare än ögonen hinner med.

Det finns också ett annat fenomen jag lagt märke till:
När man öppnar sig om något djupt, personligt eller känsligt…
då händer det ibland att personen svarar med något helt annat.
Typ:
“aj, jag har huvudvärk.”
Eller “jaha, okej… vad gör du annars?”

Som om man byter ämne för att slippa gå in i det.

Och jag vet inte alltid vad det beror på.
Om det handlar om osäkerhet.
Eller rädsla att säga fel.
Eller att vissa människor inte riktigt vet hur man fortsätter en känslomässig konversation.
Eller om de bara är för trötta.
(Särskilt människor med små barn — energi är en lyxvara där…)

Men oavsett vad orsaken är, så är fenomenet intressant.
Och det får mig att fundera över hur ofta vi människor egentligen pratar förbi varandra,
utan att ens märka det.

Kanske för att vi är rädda.
Kanske för att vi är stressade.
Kanske för att vi försöker skydda oss själva.
Kanske för att vardagen går i 180.

Men det gör också att jag blir mer medveten själv:
att jag vill försöka svara på hela meddelandet, inte bara halva.
Och att jag vill våga vara närvarande i samtal – även när det blir känsligt.

Inte för att jag måste.

Utan för att det är så jag själv hade velat bli bemött.