15 november 2025

Neurodivergent och överlevare...

 


💛 NĂ€r hjĂ€rnan lĂ„ser sig, nĂ€r man Ă€r neurodivergent och överlevare.

🌿 Det finns nĂ„got vi nĂ€stan aldrig pratar om:

Hur det Àr att vara neurodivergent och samtidigt ha levt ett liv fullt av ansvar, trauma och kÀnslomÀssig övervakning.

Det formar en mÀnniska.
Inte för att man Àr svag.
Utan för att man har överlevt för lÀnge pÄ fel sorts brÀnsle.

Och dÀrför vill jag skriva det hÀr.
För mig.
För dig som kÀnner igen dig.
Och för den som tror att vi ”överreagerar” eller ”Ă€r otydliga”.


đŸ”„ Det hĂ€r Ă€r sanningen...

Jag Àr inte vÀrdelös. Jag Àr överbelastad.
Jag Àr inte fel. Jag Àr formad.
Jag Àr inte svag. Jag Àr slutkörd.
Jag Àr inte konstig. Jag Àr neurodivergent.
Jag Àr inte oÀlskad. Jag Àr ovan vid att nÄgon stannar.

Det Àr sÄ viktigt att sÀga det högt.


🌿 NĂ€r man bĂ€r bĂ„de autism, ADHD, trauma och extrem empati...

…dĂ„ Ă€r man inte bara ”lite kĂ€nslig” eller ”lite för mycket”.

Man Àr ett helt nervsystem som jobbat övertid hela livet.

Man har:

Hyper-empathic attunement

Du kÀnner av andras kÀnslor som om de vore dina egna.

Masking frÄn autism

Du kopierar omgivningen för att passa in, inte skapa konflikt, inte vara ”fel”.

People-pleasing frÄn trauma

Du har lÀrt dig att ditt vÀrde sitter i hur bra du fÄr andra att mÄ.

Det hĂ€r Ă€r inte beteenden man ”vĂ€ljer”.
Det Àr överlevnadsstrategier.


🌙 Jag kan inte göra mig sjĂ€lv glad – jag behöver att andra Ă€r glada...

Den meningen lÄter kanske enkel.
Men den kommer frÄn ett liv dÀr man:

  • tröstat andra

  • burit andras problem

  • tagit ansvar för stĂ€mningen

  • kĂ€nt av alla kĂ€nslor i ett rum

  • förhindrat brĂ„k

  • lugnat, lindrat, anpassat

NĂ€r man gjort detta i 20, 30, 40 Ă„r…

DÄ frÄgar hjÀrnan plötsligt som vuxen:

”Vad vill jag?”

Och svaret blir:

”…jag vet inte.”

Inte för att man saknar identitet.
Utan för att man aldrig fÄtt ha en.


🌿 Jag blir lĂ„st nĂ€r jag ska vĂ€lja...

Det hÀr hÀnder hos nÀstan ALLA med NPF + trauma.

Det Àr inte osÀkerhet.
Det Àr inte velighet.
Det Ă€r inte ”jag vet inte vad du vill”.

Det Àr hjÀrnan som kraschar av överanalys.

Jag tÀnker inte bara:
”Vill jag det hĂ€r?”

Utan ocksÄ:

  • Kommer nĂ„gon bli sur?

  • Kommer jag vara i vĂ€gen?

  • Kommer jag uppfattas som krĂ€vande?

  • Tvingar jag nĂ„gon?

  • Skapar jag drama?

  • FĂ„r jag skulden?

  • Tar jag för mycket plats?

  • Är det lĂ€ttare för alla om jag bara sĂ€ger ’spelar ingen roll’?

Detta hÀnder pÄ tvÄ sekunder.

Och dÄ lÄser sig allt.
Det blir:

”I don’t know.”

Fast jag egentligen vet.


💛 NĂ€r nĂ„gon sĂ€ger ”Vad vill du?”

…dĂ„ tror de att de ger mig frihet.
Men för mig kÀnns det som att plötsligt fÄ makt jag inte bett om.

Min hjÀrna gÄr in i:

1️⃣ AnsvarslĂ€ge
”Om jag vĂ€ljer fel sĂ„ förstör jag stĂ€mningen.”

2️⃣ BördelĂ€ge
”Jag vill inte att nĂ„gon ska behöva anpassa sig efter mig.”

3️⃣ ÖveranalyslĂ€ge
Du försöker hÄlla ALLAS behov i huvudet samtidigt.

4️⃣ SkyddslĂ€ge
Val = risk
Risk = smÀrta
SmÀrta = minnen jag inte vill tillbaka till

Det Àr inte min personlighet.
Det Àr min överlevnad.


🌿 Jag vill förstĂ„ att det inte Ă€r mitt fel...

Det jag beskriver Àr sÄ vanligt hos:

  • CPTSD

  • mĂ€nniskor med hög empati

  • mĂ€nniskor som alltid varit ”den vuxna”

  • mĂ€nniskor med autism/ADHD

NÀr man levt hela livet sÄ hÀr:

  • ta ansvar

  • kĂ€nna av alla

  • stĂ€mma av alla

  • dĂ€mpa konflikter

  • förklara sig

  • skĂ€mmas över kĂ€nslor

  • fĂ„ skulden för sĂ„dant man inte gjort

  • bli ifrĂ„gasatt varje gĂ„ng man öppnar sig

…dĂ„ börjar hjĂ€rnan automatiskt tĂ€nka:

”Allt dĂ„ligt som hĂ€nder Ă€r nog mitt fel.”

Men det Àr inte logik.
Det Àr trauma.


💛 Det hĂ€r Ă€r inte egoism – det Ă€r trauma och neurodivergens

MÀnniskor som sÀger:

”Du vill alltid bestĂ€mma”
”Man mĂ„ste gĂ„ pĂ„ tĂ„ runt dig”
”Du vill alltid vara i centrum”

…de har ingen jĂ€vla aning om hur mitt nervsystem fungerar.

De ser min kĂ€nslighet – men tolkar den som krav.

De ser min Ă„ngest – men tolkar den som kontrollbehov.

De ser min osĂ€kerhet – men tolkar den som dramatik.

De förstĂ„r inte hur mycket jag HÅLLER TILLBAKA.

Jag krÀver ingenting.
Jag begÀr ingenting.
Jag vill inte gÄ före.
Jag vill inte att folk ska anpassa sig.

Det enda Jag vill ha Àr:

  • respekt

  • att bli förstĂ„dd

  • att folk lyssnar

  • att folk inte dömer

  • att mĂ€nniskor kanske tĂ€nker tvĂ„ sekunder extra innan de tolkar mig fel

Det Àr fan inte mycket att begÀra.


💛 Till dig som kĂ€nner igen dig – du Ă€r inte ensam

Det hÀr Àr inte personlighetsbrister.
Det Àr inte svagheter.
Det Àr inte konstigheter.

Det Àr:

✨ neurodivergens
✨ trauma
✨ överlevnad
✨ empati
✨ och en hjĂ€rna som aldrig fĂ„tt vila

Och du Àr inte ensam.
Inte konstig.
Inte trasig.

Du Àr bara utmattad av att vara stark för lÀnge.


13 november 2025

Bara slÀppa saker ?!?


Hur min hjÀrna fungerar

Varför det inte Ă€r “bara att slĂ€ppa saker”…

Ibland önskar jag att mÀnniskor förstod lite mer hur en hjÀrna med Autism och ADHD faktiskt fungerar.
Inte för att jag vill ha sympati.
Inte för att jag försöker skylla ifrÄn mig.

Utan för att det skulle göra livet sĂ„ mycket lĂ€ttare – bĂ„de för mig och för andra som fungerar som jag.


Jag överanalyserar.
Jag övertÀnker.
Jag kÀnner för mycket, och ibland kÀnns allt samtidigt.

Det Àr inte ett val.
Det Ă€r inte nĂ„got jag “gör fel”.
Det Àr sÄ min hjÀrna Àr byggd frÄn början.


NÀr nÄgon sÀger:
“Det Ă€r bara att slĂ€ppa det.”

…sĂ„ kĂ€nns det ungefĂ€r som att sĂ€ga Ă„t nĂ„gon med brutet ben:

“Det Ă€r bara att springa.”

Jo tack. Det hade varit jÀtteskönt.
Men verkligheten fungerar inte sÄ.


Min hjÀrna slÀpper inte saker bara för att jag vill.

Den tar upp allt, om och om och om igen:
• saker jag varit med om
• kĂ€nslor
• konflikter
• ord som fastnat
• rĂ€dslor
• tolkningsfel
• alla “tĂ€nk om…”
• allt som skavt i tystnad

Och den repeterar det tills jag Àr sÄ utmattad att jag inte vet vad som Àr upp eller ner.


Det betyder inte att jag Àr svag.
Det betyder att min hjÀrna jobbar pÄ högvarv hela tiden.
För mycket, för snabbt, för djupt.

Det Àr dÀrför smÄ saker ibland slÄr hÄrdare mot mig Àn mot andra.


Det Àr ocksÄ dÀrför jag analyserar svaren jag fÄr nÀr jag skriver till folk.

Missar du en mening – dĂ„ undrar min hjĂ€rna varför.
Svarar du inte pĂ„ nĂ„got viktigt – dĂ„ börjar min hjĂ€rna skapa hundra möjliga förklaringar.

Inte för att jag tror nÄgot dÄligt om dig.
Utan för att mina diagnoser gör att jag lĂ€ser allt…
Àven det som inte stÄr.


Och det Ă€r dĂ€rför jag inte kan “bara gĂ„ ut” eller “bara göra nĂ„got annat” nĂ€r jag har en dĂ„lig dag.

NÀr min hjÀrna sÀger NEJ, dÄ stÀnger hela kroppen ner.

Det Àr inte lathet.
Det Àr neurobiologi.


Men det finns ocksÄ vackra saker med att vara som jag:

• Jag kĂ€nner starkt.
• Jag bryr mig djupt.
• Jag lĂ€ser av detaljer och stĂ€mningar andra missar.
• Jag ser vĂ€rlden mer intensivt, mer nyanserat, mer levande.

Och nÀr jag Àlskar nÄgon
dÄ Àlskar jag hela vÀgen ner i hjÀrtrötterna.


Jag skÀms inte lÀngre för att jag Àr som jag Àr.
För jag vet att jag inte valt det hĂ€r – jag Ă€r född med det.

Det hÀr Àr min hjÀrna.
Det hÀr Àr min verklighet.
Och det hÀr Àr jag.

Varför svarar vi inte pÄ hela meddelandet ?


Varför svarar vi inte pĂ„ hela meddelandet? – En liten reflektion

Ibland nÀr jag skriver till folk mÀrker jag nÄgot intressant.
NÄgot jag sett hos flera personer, vid helt olika tillfÀllen:
att de inte svarar pÄ hela meddelandet jag skickade.

Inte av elakhet.
Inte av ointresse.
Men Ă€ndĂ„ hĂ€nder det — ganska ofta.

Ibland tÀnker jag att de kanske lÀser för fort.
Att man bara skugglÀser texten och plockar ut det första som sticker ut.
Ibland kÀnns det som att de hoppar över just den delen som betydde mest för mig.
Ibland undrar jag om det Àr nÄgot de inte vÄgar kommentera.
NĂ„got som blir för kĂ€nsligt, för personligt, eller för “tungt”.

Och sÄ sitter jag dÀr och funderar:

Gör jag ocksÄ sÄ hÀr utan att mÀrka det?
Missar jag ibland nÄgot som betyder mycket för nÄgon annan?

Jag försöker svara pĂ„ allt jag fĂ„r, men Ă€rligt talat…
det Àr nog lÀtt att vi alla missar saker nÀr vi Àr trötta, stressade, distraherade, eller nÀr hjÀrnan lÀser snabbare Àn ögonen hinner med.

Det finns ocksÄ ett annat fenomen jag lagt mÀrke till:
NĂ€r man öppnar sig om nĂ„got djupt, personligt eller kĂ€nsligt…
dÄ hÀnder det ibland att personen svarar med nÄgot helt annat.
Typ:
“aj, jag har huvudvĂ€rk.”
Eller “jaha, okej… vad gör du annars?”

Som om man byter Àmne för att slippa gÄ in i det.

Och jag vet inte alltid vad det beror pÄ.
Om det handlar om osÀkerhet.
Eller rÀdsla att sÀga fel.
Eller att vissa mÀnniskor inte riktigt vet hur man fortsÀtter en kÀnslomÀssig konversation.
Eller om de bara Àr för trötta.
(SĂ€rskilt mĂ€nniskor med smĂ„ barn — energi Ă€r en lyxvara dĂ€r…)

Men oavsett vad orsaken Àr, sÄ Àr fenomenet intressant.
Och det fÄr mig att fundera över hur ofta vi mÀnniskor egentligen pratar förbi varandra,
utan att ens mÀrka det.

Kanske för att vi Àr rÀdda.
Kanske för att vi Àr stressade.
Kanske för att vi försöker skydda oss sjÀlva.
Kanske för att vardagen gÄr i 180
.

Men det gör ocksÄ att jag blir mer medveten sjÀlv:
att jag vill försöka svara pÄ hela meddelandet, inte bara halva.
Och att jag vill vĂ„ga vara nĂ€rvarande i samtal – Ă€ven nĂ€r det blir kĂ€nsligt.

Inte för att jag mÄste.

Utan för att det Àr sÄ jag sjÀlv hade velat bli bemött.