Söker män ens efter den rätta – eller är det bara vi kvinnor?

Jag har tänkt på en sak länge.
Och ju mer jag tittar runt, desto svårare blir det att ignorera.
Det känns som att vi kvinnor har gjort kärlek till ett helt projekt.
Det handlar inte om en sak.
Det handlar om många.

Vi kvinnor:

• går på dejtingappar och dejter om och om igen

• analyserar samtal, blickar och tystnader

• pratar om framtid, värderingar och anknytning

• funderar över red flags och green flags

• försöker “läsa av” innan vi ens vet om vi får en chans som
  * försöker förstå vad som gick fel
  * vad vi kan göra annorlunda
  * vad vi behöver justera hos oss själva.

Samtidigt fixar vi oss.
Inte för att vi måste, men för att vi lärt oss att det är så man gör.

• hår

• naglar

• hud

• kläder

• kropp

• vikt

• utseende

• “rätt” sätt att prata, rätt sätt att vara

Många tränar för att gå ned i vikt, inte för att vill utan för media och världen säger att ser du inte ut som denna "docka" så är du inte godkänd.

Man ska vara självsäker – men inte för mycket.

Rolig – men inte högljudd.

Tydlig – men inte krävande.

Mjuk – men inte svag.

Och som om inte det vore nog finns hela den där världen av knep, råd och ritualer som nästan alltid tycks rikta sig till kvinnor:

• gör si för att attrahera din framtida partner

• tänk så för att hitta “den rätta”

• manifestationer

• listor

• energier

• spådomar

• midsommarblommor under kudden

Som om kärlek vore något vi måste förtjäna genom rätt uppställning av oss själva.

Och då kommer frågan som skaver:

Vad gör männen?

Missförstå mig rätt.
Jag säger inte att män inte vill ha kärlek.
Jag säger inte att alla män är lata eller att alla kvinnor är perfektionister.

Men jag hör sällan män prata om kärlek på samma sätt.
Sällan jag hör män säga att de “söker sin rätta” med samma intensitet.

Det låter oftare som att de väntar.
Att det “löser sig”.
Att rätt person dyker upp.

Och det är där frustrationen bor.

För det känns som att världen fortfarande, även 2026, bär på en gammal idé.
Att kvinnan ska anpassa sig, polera sig och forma sig och mannen ska välja.

Jag är inte arg på män.

Jag är inte arg på kvinnor heller.

Jag tror jag är arg på systemet.

På normerna.
På de oskrivna reglerna som lever kvar från en tid där kvinnor inte ens hade samma möjligheter eller samma frihet.

Och normerna slår åt alla håll.

Det handlar inte bara om kön.
Det handlar om kontroll.

För stor åldersskillnad? Folk dömer.
För olika utseende? Folk dömer.
För olika länder? Folk dömer.
För olika ekonomi? Folk dömer.

Som om det fanns en hemlig lagbok som säger vilka som “får” vara tillsammans.

Och jag klarar inte av den tanken.

För jag är inte byggd för mallar.
Jag vill inte leva efter en upptrampad väg bara för att den är “normal”.
Jag vill inte att någon utanför mitt liv ska bestämma vad som är rätt för mig.

Men det leder också till en obekväm sanning:

Attraktion spelar roll.

Jag vill inte bli dömd efter mitt utseende – men jag vet att jag själv reagerar på utseende.
Så funkar vi människor.
Problemet är bara att i vårt samhälle har utseende blivit det första filtret. Det som avgör innan någon ens hinner öppna munnen.
Och när det filtret blir för hårt – då blir kärlek mer marknad än mänsklig kontakt.

Så jag undrar:

Om vi kvinnor backade – vad skulle hända då?

Om vi slutade optimera oss.
Om vi slutade jaga.
Om vi slutade bära hela ansvaret för att kärlek ska “hända”.

Skulle män då kliva fram mer?
Skulle de behöva anstränga sig?

Eller skulle allt bara bli tyst – och vi skulle inse hur mycket som faktiskt hålls igång av kvinnors energi?

Jag har inget perfekt svar.
Det här är ett för stort ämne för det.

Men jag tror att det är sunt att ställa frågan.

Inte för att hata.
Inte för att klaga.

Utan för att något i balansen känns… skevt.
Och om vi ska hitta något bättre då måste vi få lov att säga det högt.

Farväl 2025...

 

Farväl 2025 – ett år jag aldrig vill leva om, men aldrig glömma

2025 har nu ebbat ut, och om jag ska vara ärlig så känns det som att jag äntligen får andas ut.
Det här året har varit tungt. Riktigt tungt.

Jag har varit sjuk stora delar av året, med återkommande infektioner, antibiotikakurer och en kropp som mestadels gått på reservenergi. Många dagar har handlat om att bara ta sig igenom, att hushålla med kraften och acceptera att allt inte kan göras samtidigt.

Samtidigt har livet fortsatt ställa krav.

Jag har behövt ta svåra beslut kring relationer. Att kapa band med människor som stått en nära är inget man gör lättvindigt, men ibland är det nödvändigt. Jag har lärt mig att självrespekt ibland betyder att våga släppa taget, även när det gör ont.

Under året förlorade jag också tre personer. Det satte mycket i perspektiv och påminde mig om hur skört livet är – och hur viktigt det är att vara rädd om den tid och energi man faktiskt har.

Hemma har jag haft en son mitt i sitt pre-teen-liv, där gränser testas och känslor svallar. Det har varit utmanande, men också lärorikt. Jag ser hur han utvecklas, mognar och kämpar på sitt sätt – och det gör mig oerhört stolt.

Ekonomin tog några oväntade smällar, bland annat när min dator gick sönder och andra kostnader dök upp. Förändringar staplades på varandra, och för mig – med autism – är just förändringar extra energikrävande. Att behöva ställa om planer, rutiner och vardag gång på gång tog mer kraft än jag ibland ville erkänna.

Och ändå… mitt i allt detta fanns det ljus....

Jag har haft en underbar pojkvän vid min sida – tålmodig, stöttande och trygg även när energin varit låg och livet rörigt. Det betyder mer än ord kan beskriva. ❤️
Jag har också haft vänner som funnits där på olika sätt, och det är jag djupt tacksam för. 💕

Det här året har lärt mig mycket om mig själv. Om mina gränser – men också om min styrka. Jag har sett människor från nya vinklar, fått svar på frågor som gnagt länge och insett vilka relationer som faktiskt förtjänar min tid och energi.

Det stora mentala garnnystanet inom mig, som bara växt och växt under lång tid, har till slut börjat krympa. Genom reflektion, samtal och ärlighet mot mig själv har jag kunnat nysta upp sådant som tidigare tyngt mig mer än jag förstått.

Så när man säger ”ut med det gamla och in med det nya” ja, det är precis vad jag gjort.

Jag har stängt dörrar, dragit gränser och lämnat sådant bakom mig som inte längre hör hemma i mitt liv.

Inför detta år har jag planer.
Jag ska utmana mig själv

❤️

Ni vet den där listan med saker man vill göra innan man dör? Jag har två saker på min lista som jag tänker genomföra detta år. Båda får magen att pirra av både skräck och förväntan ... skräckblandad förtjusning, helt enkelt.

Och även om mod ibland känns som något jag lånar tillfälligt, så tänker jag fortsätta säga det högt:

Jag vågar.
Jag vågar.
Jag vågar.

Kanske räcker det till slut. 😉

Så farväl 2025, kom gärna inte tillbaks och välkommen 2026. Som jag hoppas ska vara ett bättre år för mig ❤️

Vad betyder julen för dig?

 

✨ Vad vill vi egentligen få ut av julen?

Julen är märklig.
Den är vacker, stressig, mysig, kravfylld, magisk och ibland helt… tom.

Och ju äldre jag blir, desto mer inser jag något:

Julens mening är inte självklar längre.
Inte för mig.
Inte för många.

🌟 1. Varför firar vi ens jul?

Min son frågade mig nyligen:

“Mamma, varför firar vi jul egentligen? Vi pratar ju inte ens om Jesus?”

Och jag hade inget perfekt svar.

För egentligen började allt med Jesus – men i dag firar de flesta något helt annat:

• en högtid
• en tradition
• en ursäkt att äta god mat
• en dag att umgås
• eller en dag att bara få vara ifred

Julen har glidit från sin religiösa kärna till en…
mänsklig tradition, formad av varje familj på helt eget sätt.

🌟 2. Mina jular – och julen jag aldrig glömmer

Jag är uppvuxen med stora, trånga, stökiga, varma jular:

• hela familjen samlad
• julbordet som svämmade över
• barn som sprang runt
• vuxna som rullade fram efter maten
• Kalle Anka 15.00 (obligatoriskt!)
• nån ligger på golvet, halvsover oftast efter julmaten
• någon är utklädd till tomte och kommer upp till vardagsrummet där klapparna alltid delas ut.

Det var kaos – men fint kaos.

Men förra året?
För första gången i livet var jag helt ensam.

Och det var… skönt.
Obehagligt skönt.

Jag åt vad jag ville.
Jag såg skräckfilm.
Jag dansade i köket bara för jag kände för det och tänkte för mig själv (glad ingen ser detta)
Ingen stress.
Inga krav.

Det var ingen “jul” – mer en vacker vardag.

Och jag lärde mig något viktigt:

Man dör inte av att vara ensam på jul.
Men man lär sig uppskatta sällskap på ett helt nytt sätt.

Jag tror faktiskt att varannat år “kaosjul” och varannat år “frihetsjul” skulle vara perfekt för mig.

🌟 3. Jultraditioner - vi tror de är självklara, men de är helt olika

Alla firar olika.

I Sverige är det julafton.
I många andra länder är det juldagen.
Vissa äter julbord.
Andra äter tacos.
Vissa vill ha 20 julklappar.
Andra köper inga alls.

Det finns familjer där julbordet måste innehålla:

• julskinka
• köttbullar
• prinskorv
• flera olika sillar
• lax i alla former
• sylta
• leverpastej
• mimosasallad
• rödbetssallad
• julost
• tunnbröd
• äppelmos
• risgrynsgröt
• ostpaj
• en hög med olika kakor
• julmust, julöl och tedricka

Och någon annan familj…
äter pizza.

Det är ingen som har “rätt” eller “fel”.
Det vi kallar tradition är egentligen bara:

“Så här gjorde min familj – därför känns det tryggast för mig.”

🌟 4. Julklappar – allt från 200 kr till 20 000 kr

Jag har hört allt.

Vissa köper julklappar för:

• 200 kr
• 500 kr
• 1 000 kr
• 5 000 kr
• 20 000 kr

Och ingen av dem har fel.
Alla följer bara sina egna ramar.

När jag frågade min son:
“Vill du ha färre men dyrare julklappar, eller fler men billigare?”

Han svarade som jag själv skulle gjort:
“Fler, men billigare.”

För det är inte priset som är grejen...
det är känslan, förväntningen, öppnandet 💕

🌟 5. Så… vad är julen egentligen?

Efter allt jag sett och allt jag varit med om, kommer jag fram till detta:

Julen betyder olika saker för olika människor.
Och det är helt okej.

För någon är det Jesus.
För någon är det gemenskap.
För någon är det mat.
För någon är det tradition.
För någon är det att vara helt ensam i stillhet.

Det viktiga är inte hur man firar jul.

Det viktiga är:
att man firar den på ett sätt som inte skadar ens själ.

Julen ska inte vara tvång.
Inte krav.
Inte ångest.

Julen ska vara något som känns rätt i kroppen –
oavsett om det betyder 20 personer runt ett bord eller total tystnad och skräckfilm i soffan.

Och kanske är det där årets sanning ligger:

Det finns ingen rätt jul.
Det finns bara din jul.

🌟 6. Min egen sanning om julen

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att julen inte handlar om att följa regler.
Den handlar inte om perfekta hem, perfekta traditioner eller perfekta leenden.

Julen handlar om vad som gör hjärtat mitt lite lättare att bära.

Vissa år är det att laga ett stort julbord.
Vissa år är det att se min son lysa upp när han öppnar paket.
Vissa år är det vänner runt bordet.
Och vissa år… är det tystnad, ensamhet och skräckfilm – och det är också okej.

Jag tänker så här:

Julen blir vad man gör den till.
Och jag har rätt att skapa den på det sätt som passar mig –
inte världen, inte traditionerna, inte ”så här ska det vara”.

Om jag vill ha en lugn jul → då är det rätt.
Om jag vill ha en stökig jul → då är det rätt.
Om jag vill vara ensam → då är det rätt.
Om jag vill vara med någon → då är det rätt.

Det enda som verkligen betyder något är:

✨ Att jag får andas.
✨ Att jag känner mig trygg.
✨ Att jag får välja själv.

I år blir min jul precis det jag orkar med.
Och nästa år kanske den blir något helt annat.
Jag gör mina egna traditioner, jag följer inte ramen i något annat så varför ska jag börja följa den nu?!?

Och det är så julen ska vara:
Fri, varm, mänsklig – och helt min egen. ❤️