Varför har du inte hört av dig ?!?

 

Det krävs två om ansvar, kontakt och varför skulden alltid hamnar fel

Det finns en sak som gång på gång återkommer i mina relationer både mina egna och nu även min sons.
Och ju mer jag ser det, desto svårare blir det att ignorera.

Det handlar om kontakt.
Och om ansvar.

Jag är trött på att höra:
”Varför har du inte hört av dig?”

När samma person:

• inte har ringt

• inte har skrivit

• inte har tagit initiativ

• inte har visat intresse

På väldigt lång tid.

För det här är saken:
Relationer fungerar inte ensidigt.

Oavsett om det handlar om:

• vänskap

• familj

• föräldrar och barn

• arbetsrelationer

• bekantskaper

…så krävs det minst två personer.

När ansvar flyttas istället för att tas

Det jag ser om och om igen är människor som:

• inte tar kontakt

• inte följer upp

• inte initierar

• inte håller relationen vid liv

Men som ändå känner sig bekväma med att lägga skulden på den andra:
”Du hörde ju inte av dig.”

Som om ansvaret för relationen låg hos en person. Det gör det inte....
Ett mer rimligt, vuxet och respektfullt sätt hade varit:

”Förlåt, jag har varit dålig på att höra av mig.”

Men just den meningen verkar förvånansvärt svår för vissa.

Ett mönster jag nu ser tydligare än någonsin

Det som skaver extra mycket är att jag nu ser samma sak hända min son.

Han förväntas:

• höra av sig

• fråga

• ta initiativ

Men får sällan samma sak tillbaka.

Och när han inte gör det då ifrågasätts han.
Det här är inte en enstaka händelse.
Det är ett beteende.
Och ofta kommer det från samma typer av människor ibland till och med samma familjer.

Så vad är det för typ av människor som gör så här?

Min erfarenhet säger att det ofta handlar om personer som:

• har svårt att ta ansvar

• ogärna ser sin egen roll

• hellre pekar ut än reflekterar

• automatiskt placerar skuld utåt

När något skaver är det alltid någon annans fel:

• relationer fungerar inte → någon annans fel

• kontakt glider isär → någon annans fel

• missförstånd uppstår → någon annans fel

Självreflektion saknas.
Eget ansvar uteblir.

Varför dras jag och mitt barn till dem?

Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger.

Och mitt svar just nu är detta:
För att vi tar ansvar.

Vi hör av oss.
Vi bryr oss.
Vi försöker förstå.
Vi håller relationer vid liv.

Människor som inte gör det men ändå vill ha fördelarna av relationen tenderar att dras till sådana som gör jobbet åt dem. Tills man slutar och då kommer skulden.

En sak jag vill vara väldigt tydlig med...

Att någon inte hör av sig betyder inte automatiskt att den är ond, lat eller illvillig.
Men om mönstret alltid är detsamma, då är det inte längre ett misstag.

Det är ett val.

Och då har man rätt att säga:

”Jag kan inte bära relationen själv.”

För relationer ska inte kännas som:

• ett ansvar

• ett projekt

• ett jobb

De ska vara ömsesidiga.

Det krävs två

Det här är inget angrepp.
Det är ingen anklagelse.

Det är en påminnelse.

Om du vill ha kontakt med någon, hör av dig.
Om du har varit tyst, ta ansvar för det.
Och om en relation bara existerar så länge en person gör allt arbetet, då är det inte en relation.

Då är det en obalans.

Så en sak till jag vill vara riktig tydlig med....

Jag är långt ifrån perfekt.
Jag är riktigt dålig på att höra av mig till vissa och det handlar inte om brist på vilja, utan om begränsad energi.

I en perfekt värld hade jag haft kontakt med hundratals människor. Pratat, skrivit, frågat hur livet är, hängt med.
Men verkligheten ser inte ut så.

Min energi går i första hand till:

• min son och allt som rör honom

• vardagen: städ, tvätt, disk, plock

• möten, läkare och allt som rör mig själv

Sen kommer vänner.
Och där räcker energin till ett fåtal – inte för att de andra är oviktiga, utan för att jag inte är mer än människa.

Jag kan bli tyst länge. Ibland i år.
Men tystnad för mig betyder inte att en vänskap tar slut.

Tvärtom, vissa vänner bär jag nära även när jag är tyst. Jag tänker på dem, undrar hur de har det, håller relationen levande inombords.
Så när jag plötsligt hör av mig efter lång tid med något helt random, då är det inte konstigt för mig. För i mitt huvud slutade vi aldrig vara vänner.

Jag skulle aldrig säga:
”Varför hör du aldrig av dig?”

Jag säger hellre:
”Förlåt att jag varit tyst. Jag är dålig på det – men jag har tänkt på dig.”

Det finns några få jag frågar varför de är tysta.
Inte för att skuldbelägga utan för att deras tystnad ofta betyder att de inte mår bra.
Då är frågan inte ett krav, utan omtanke.

Det är skillnaden.

Rörmockare, uppskattade hjältar (på fler sätt än ett)

Läs detta med min hjärna i åtanke, alla som känner mig vet jag kan vända vad som helst mer sexuellt såååå.....läs detta som "Kiwi's hjärna" tänker så 😁

Jag tittar rätt mycket på Drain Addict och några andra med samma yrkes-inriktning på YouTube.
Och ju mer jag tittar, desto mer har en tanke bitit sig fast:

Rörmockare, särskilt de som rensar avlopp måste vara en av de mest kompetenta yrkesgrupperna i världen. På alla plan. 😉
De tar sig in i de mest trånga rör som finns.

Det kvittar:

• hur mycket buskage som vuxit där

• hur gammalt röret är

• hur tight eller stort det är

• hur djupt eller grunt det är

• hur rent eller skitigt det är

• hur förstört eller helt det är

• vilken färg det har

• eller vilket land det kommer från

De tar sig alltid in.

Och ja – deras munstycke som sprutar in vatten kallas bokstavligen
“penetratorn”.
De har dessutom en tendens att kalla rören för “hon”.

“Vi ska nog få upp henne ska du se.”

“När jag är klar kommer allt glida i henne hur lätt som helst.”

“Hon var trång idag.”

“Hon måste vara gammal, men in kommer vi alltid.”

“Vi måste tvätta henne så vi ser vart vi ska in.”

Jag menar…

Kom igen 😂

Det här är ett av de där jobben som:

• ingen vill göra

• men som ALLA älskar när någon dyker upp och gör det

På mer än ett sätt.

För ja, det är vidrigt. Det luktar., det ser hemskt ut.
Ibland flyter det förbi rena bajskorvar 😱

Och herregud, det man hittar i rören…

Här är bara en del av det jag sett hittills:

• underkläder

• våtservetter 

• bollar

• leksaker

• burkar

• plastpåsar

• trasor

• sexleksaker

• kondomer

• pennor

• sudd

• snorsug

• toalettrengörare som hänger på kanten

• läkemedel och piller

• löständer

• silikonbröst

• batterier

• bestick

• bindor och tamponger

• glasflaskor

• träplankor

• tofflor

• skosnören

• smycken

• benrester från djur

Första man tänker på är....hur dum får man vara som stoppar ned det i avloppen ???  Men sedan dyker nästa fråga upp, HUUUUUR fick dom ned det i rören ?!?!? Man kan ibland se på rörmockarna hur dom kliar sig i huvudet och kan verkligen inte förstå hur i allsin dar dom fick in det i rören 😂

Och som om det inte räckte:

• kackerlackor

• spindlar

• tusenfotingar

• råttor

• små bebisålar och annan fisk

• grodor

• småfåglar

Man vet aldrig vad som väntar där inne. Och ändå det som imponerar mig mest är inte vad de hittar utam hur de tar sig in 😲🙈

De får in armar där man själv tittar och tänker:

“Det där är fysiskt omöjligt.”

Men nej då.
De har inte små armar precis men tusan min låda vad de kan använda dem.
Överallt.
Alltid.
Utan att tveka.

Så ja.

Rörmockare må jobba med det skitigaste som finns.

Men de är:

• problemlösare

• envisa

• orädda

• tekniskt begåvade

• och extremt uppskattade när det gäller

😏

Underskattade hjältar.
På fler sätt än ett 💖

Söker män ens efter den rätta – eller är det bara vi kvinnor?

Jag har tänkt på en sak länge.
Och ju mer jag tittar runt, desto svårare blir det att ignorera.
Det känns som att vi kvinnor har gjort kärlek till ett helt projekt.
Det handlar inte om en sak.
Det handlar om många.

Vi kvinnor:

• går på dejtingappar och dejter om och om igen

• analyserar samtal, blickar och tystnader

• pratar om framtid, värderingar och anknytning

• funderar över red flags och green flags

• försöker “läsa av” innan vi ens vet om vi får en chans som
  * försöker förstå vad som gick fel
  * vad vi kan göra annorlunda
  * vad vi behöver justera hos oss själva.

Samtidigt fixar vi oss.
Inte för att vi måste, men för att vi lärt oss att det är så man gör.

• hår

• naglar

• hud

• kläder

• kropp

• vikt

• utseende

• “rätt” sätt att prata, rätt sätt att vara

Många tränar för att gå ned i vikt, inte för att vill utan för media och världen säger att ser du inte ut som denna "docka" så är du inte godkänd.

Man ska vara självsäker – men inte för mycket.

Rolig – men inte högljudd.

Tydlig – men inte krävande.

Mjuk – men inte svag.

Och som om inte det vore nog finns hela den där världen av knep, råd och ritualer som nästan alltid tycks rikta sig till kvinnor:

• gör si för att attrahera din framtida partner

• tänk så för att hitta “den rätta”

• manifestationer

• listor

• energier

• spådomar

• midsommarblommor under kudden

Som om kärlek vore något vi måste förtjäna genom rätt uppställning av oss själva.

Och då kommer frågan som skaver:

Vad gör männen?

Missförstå mig rätt.
Jag säger inte att män inte vill ha kärlek.
Jag säger inte att alla män är lata eller att alla kvinnor är perfektionister.

Men jag hör sällan män prata om kärlek på samma sätt.
Sällan jag hör män säga att de “söker sin rätta” med samma intensitet.

Det låter oftare som att de väntar.
Att det “löser sig”.
Att rätt person dyker upp.

Och det är där frustrationen bor.

För det känns som att världen fortfarande, även 2026, bär på en gammal idé.
Att kvinnan ska anpassa sig, polera sig och forma sig och mannen ska välja.

Jag är inte arg på män.

Jag är inte arg på kvinnor heller.

Jag tror jag är arg på systemet.

På normerna.
På de oskrivna reglerna som lever kvar från en tid där kvinnor inte ens hade samma möjligheter eller samma frihet.

Och normerna slår åt alla håll.

Det handlar inte bara om kön.
Det handlar om kontroll.

För stor åldersskillnad? Folk dömer.
För olika utseende? Folk dömer.
För olika länder? Folk dömer.
För olika ekonomi? Folk dömer.

Som om det fanns en hemlig lagbok som säger vilka som “får” vara tillsammans.

Och jag klarar inte av den tanken.

För jag är inte byggd för mallar.
Jag vill inte leva efter en upptrampad väg bara för att den är “normal”.
Jag vill inte att någon utanför mitt liv ska bestämma vad som är rätt för mig.

Men det leder också till en obekväm sanning:

Attraktion spelar roll.

Jag vill inte bli dömd efter mitt utseende – men jag vet att jag själv reagerar på utseende.
Så funkar vi människor.
Problemet är bara att i vårt samhälle har utseende blivit det första filtret. Det som avgör innan någon ens hinner öppna munnen.
Och när det filtret blir för hårt – då blir kärlek mer marknad än mänsklig kontakt.

Så jag undrar:

Om vi kvinnor backade – vad skulle hända då?

Om vi slutade optimera oss.
Om vi slutade jaga.
Om vi slutade bära hela ansvaret för att kärlek ska “hända”.

Skulle män då kliva fram mer?
Skulle de behöva anstränga sig?

Eller skulle allt bara bli tyst – och vi skulle inse hur mycket som faktiskt hålls igång av kvinnors energi?

Jag har inget perfekt svar.
Det här är ett för stort ämne för det.

Men jag tror att det är sunt att ställa frågan.

Inte för att hata.
Inte för att klaga.

Utan för att något i balansen känns… skevt.
Och om vi ska hitta något bättre då måste vi få lov att säga det högt.