Vad betyder vänner ?!?

 

Vänner, lager för lager...

(hur de flesta neurotypiska människor sorterar sina relationer)

Tänk lök, inte hjärta.
Olika lager = olika ansvar, närhet och förväntningar.

---

🧅 Lager 1 – Innersta kärnan...

”Min person / mina få”

Vilka är här?

• Bästa vän / livsvän

• Personer som känner mitt innersta

• De som sett mig trasig, arg, ful, rädd

• Endast 3 stycken får plats

Förväntningar:

• Ömsesidig kontakt

• Finns där i kris

• Är ärliga även när det är obekvämt

• Tystnad märks och betyder något

• Relation kräver aktiv vård

➡️ Här lägger jag 100 % energi
➡️ Här är jag jag på riktigt

---

🧅 Lager 2 – Nära vänner...

”Vänner, men inte hela mitt hjärta”

Vilka är här?

• Goda vänner

• Umgänge, skratt, samtal

• Personer jag litar på men inte blottar allt för

• Runt 5 personer

Förväntningar:

• Kontakt då och då

• Man kan prata om mycket – men inte allt

• Tystnad accepteras längre

• Mindre krav, mer frihet

➡️ 40–60 % energi
➡️ Viktiga, men inte livsnödvändiga

🧅 Lager 3 – Vän/vänner...

”Jag gillar dig, men du är inte min”

Vilka är här?

• Vänner via andra

• Kollegor man klickar med

• Folk man träffar i grupp

• Max 10st

Förväntningar:

• Trevlig ton

• Ingen skyldighet att höra av sig

• Ingen krisförväntan

➡️ 20–30 % energi
➡️ Relation existerar i sammanhang

---

🧅 Lager 4 – Situationsvänner...

”Vi hör ihop i ett sammanhang”

Vilka är här?

• Spelvänner

• Träningskompisar

• "Discord" vänner

• Kurs /jobb /projektfolk

Förväntningar:

• Kontakt endast i sammanhanget

• Ingen kontakt = inget personligt

• Relation upphör när sammanhanget upphör

➡️ 5–10 % energi
➡️ Funktionell relation, inte emotionell

⚠️ Här krockar jag ofta, eftersom jag lägger dem i lager 1–2.

🧅 Lager 5 – Bekanta...

”Jag vet vem du är”

Vilka är här?

• Grannar

• Folk i butiken

• Föräldrar till barns kompisar

Förväntningar:

• Artighet

• Småprat

• Noll emotionellt ansvar

➡️ Minimal energi

---

🧅 Lager 6 – Yttre cirkeln...

”Vi existerar i samma värld”

Vilka är här?

• Följare

• Bekantas bekanta

• Folk man känner igen

Förväntningar:

• Inga

⚠️ Där det skär sig för mig...

Jag (autism + ADHD):

• Har 2–3 lager

• När någon blir “vän” → hamnar de högt

• Jag investerar snabbt och djupt

• Jag förväntar mig ömsesidighet

De flesta andra:

• Har 20–40 lager

• Flyttar folk mellan lager utan att säga något

• Kan ha mig i lager 4 medan du har dem i lager 1

➡️ Resultat:
Jag ger 100 % – de ger 5 %.
Och ingen har ”gjort fel”, men det gör ont ändå.

---

Det viktiga (och smärtsamma) erkännandet...

För mig är vän = ansvar
För många andra är vän = sammanhang

Och det är inte samma sak.

"Jag trodde vi var vänner"

Varför har du inte hört av dig ?!?

 

Det krävs två om ansvar, kontakt och varför skulden alltid hamnar fel

Det finns en sak som gång på gång återkommer i mina relationer både mina egna och nu även min sons.
Och ju mer jag ser det, desto svårare blir det att ignorera.

Det handlar om kontakt.
Och om ansvar.

Jag är trött på att höra:
”Varför har du inte hört av dig?”

När samma person:

• inte har ringt

• inte har skrivit

• inte har tagit initiativ

• inte har visat intresse

På väldigt lång tid.

För det här är saken:
Relationer fungerar inte ensidigt.

Oavsett om det handlar om:

• vänskap

• familj

• föräldrar och barn

• arbetsrelationer

• bekantskaper

…så krävs det minst två personer.

När ansvar flyttas istället för att tas

Det jag ser om och om igen är människor som:

• inte tar kontakt

• inte följer upp

• inte initierar

• inte håller relationen vid liv

Men som ändå känner sig bekväma med att lägga skulden på den andra:
”Du hörde ju inte av dig.”

Som om ansvaret för relationen låg hos en person. Det gör det inte....
Ett mer rimligt, vuxet och respektfullt sätt hade varit:

”Förlåt, jag har varit dålig på att höra av mig.”

Men just den meningen verkar förvånansvärt svår för vissa.

Ett mönster jag nu ser tydligare än någonsin

Det som skaver extra mycket är att jag nu ser samma sak hända min son.

Han förväntas:

• höra av sig

• fråga

• ta initiativ

Men får sällan samma sak tillbaka.

Och när han inte gör det då ifrågasätts han.
Det här är inte en enstaka händelse.
Det är ett beteende.
Och ofta kommer det från samma typer av människor ibland till och med samma familjer.

Så vad är det för typ av människor som gör så här?

Min erfarenhet säger att det ofta handlar om personer som:

• har svårt att ta ansvar

• ogärna ser sin egen roll

• hellre pekar ut än reflekterar

• automatiskt placerar skuld utåt

När något skaver är det alltid någon annans fel:

• relationer fungerar inte → någon annans fel

• kontakt glider isär → någon annans fel

• missförstånd uppstår → någon annans fel

Självreflektion saknas.
Eget ansvar uteblir.

Varför dras jag och mitt barn till dem?

Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger.

Och mitt svar just nu är detta:
För att vi tar ansvar.

Vi hör av oss.
Vi bryr oss.
Vi försöker förstå.
Vi håller relationer vid liv.

Människor som inte gör det men ändå vill ha fördelarna av relationen tenderar att dras till sådana som gör jobbet åt dem. Tills man slutar och då kommer skulden.

En sak jag vill vara väldigt tydlig med...

Att någon inte hör av sig betyder inte automatiskt att den är ond, lat eller illvillig.
Men om mönstret alltid är detsamma, då är det inte längre ett misstag.

Det är ett val.

Och då har man rätt att säga:

”Jag kan inte bära relationen själv.”

För relationer ska inte kännas som:

• ett ansvar

• ett projekt

• ett jobb

De ska vara ömsesidiga.

Det krävs två

Det här är inget angrepp.
Det är ingen anklagelse.

Det är en påminnelse.

Om du vill ha kontakt med någon, hör av dig.
Om du har varit tyst, ta ansvar för det.
Och om en relation bara existerar så länge en person gör allt arbetet, då är det inte en relation.

Då är det en obalans.

Så en sak till jag vill vara riktig tydlig med....

Jag är långt ifrån perfekt.
Jag är riktigt dålig på att höra av mig till vissa och det handlar inte om brist på vilja, utan om begränsad energi.

I en perfekt värld hade jag haft kontakt med hundratals människor. Pratat, skrivit, frågat hur livet är, hängt med.
Men verkligheten ser inte ut så.

Min energi går i första hand till:

• min son och allt som rör honom

• vardagen: städ, tvätt, disk, plock

• möten, läkare och allt som rör mig själv

Sen kommer vänner.
Och där räcker energin till ett fåtal – inte för att de andra är oviktiga, utan för att jag inte är mer än människa.

Jag kan bli tyst länge. Ibland i år.
Men tystnad för mig betyder inte att en vänskap tar slut.

Tvärtom, vissa vänner bär jag nära även när jag är tyst. Jag tänker på dem, undrar hur de har det, håller relationen levande inombords.
Så när jag plötsligt hör av mig efter lång tid med något helt random, då är det inte konstigt för mig. För i mitt huvud slutade vi aldrig vara vänner.

Jag skulle aldrig säga:
”Varför hör du aldrig av dig?”

Jag säger hellre:
”Förlåt att jag varit tyst. Jag är dålig på det – men jag har tänkt på dig.”

Det finns några få jag frågar varför de är tysta.
Inte för att skuldbelägga utan för att deras tystnad ofta betyder att de inte mår bra.
Då är frågan inte ett krav, utan omtanke.

Det är skillnaden.

Rörmockare, uppskattade hjältar (på fler sätt än ett)

Läs detta med min hjärna i åtanke, alla som känner mig vet jag kan vända vad som helst mer sexuellt såååå.....läs detta som "Kiwi's hjärna" tänker så 😁

Jag tittar rätt mycket på Drain Addict och några andra med samma yrkes-inriktning på YouTube.
Och ju mer jag tittar, desto mer har en tanke bitit sig fast:

Rörmockare, särskilt de som rensar avlopp måste vara en av de mest kompetenta yrkesgrupperna i världen. På alla plan. 😉
De tar sig in i de mest trånga rör som finns.

Det kvittar:

• hur mycket buskage som vuxit där

• hur gammalt röret är

• hur tight eller stort det är

• hur djupt eller grunt det är

• hur rent eller skitigt det är

• hur förstört eller helt det är

• vilken färg det har

• eller vilket land det kommer från

De tar sig alltid in.

Och ja – deras munstycke som sprutar in vatten kallas bokstavligen
“penetratorn”.
De har dessutom en tendens att kalla rören för “hon”.

“Vi ska nog få upp henne ska du se.”

“När jag är klar kommer allt glida i henne hur lätt som helst.”

“Hon var trång idag.”

“Hon måste vara gammal, men in kommer vi alltid.”

“Vi måste tvätta henne så vi ser vart vi ska in.”

Jag menar…

Kom igen 😂

Det här är ett av de där jobben som:

• ingen vill göra

• men som ALLA älskar när någon dyker upp och gör det

På mer än ett sätt.

För ja, det är vidrigt. Det luktar., det ser hemskt ut.
Ibland flyter det förbi rena bajskorvar 😱

Och herregud, det man hittar i rören…

Här är bara en del av det jag sett hittills:

• underkläder

• våtservetter 

• bollar

• leksaker

• burkar

• plastpåsar

• trasor

• sexleksaker

• kondomer

• pennor

• sudd

• snorsug

• toalettrengörare som hänger på kanten

• läkemedel och piller

• löständer

• silikonbröst

• batterier

• bestick

• bindor och tamponger

• glasflaskor

• träplankor

• tofflor

• skosnören

• smycken

• benrester från djur

Första man tänker på är....hur dum får man vara som stoppar ned det i avloppen ???  Men sedan dyker nästa fråga upp, HUUUUUR fick dom ned det i rören ?!?!? Man kan ibland se på rörmockarna hur dom kliar sig i huvudet och kan verkligen inte förstå hur i allsin dar dom fick in det i rören 😂

Och som om det inte räckte:

• kackerlackor

• spindlar

• tusenfotingar

• råttor

• små bebisålar och annan fisk

• grodor

• småfåglar

Man vet aldrig vad som väntar där inne. Och ändå det som imponerar mig mest är inte vad de hittar utam hur de tar sig in 😲🙈

De får in armar där man själv tittar och tänker:

“Det där är fysiskt omöjligt.”

Men nej då.
De har inte små armar precis men tusan min låda vad de kan använda dem.
Överallt.
Alltid.
Utan att tveka.

Så ja.

Rörmockare må jobba med det skitigaste som finns.

Men de är:

• problemlösare

• envisa

• orädda

• tekniskt begåvade

• och extremt uppskattade när det gäller

😏

Underskattade hjältar.
På fler sätt än ett 💖