De flesta som känner mig beskriver mig som pratglad.
Utåtriktad. Orädd. Någon som alltid har något att säga.
Och ja, det stämmer ofta.
Men det är långt ifrån hela sanningen.
För när min hjärna tystnar, då tystnar jag också.
Det är bara det att min hjärna nästan aldrig är tyst.
Min hjärna går dygnet runt.
Tankar, analyser, självkritik, ifrågasättanden. Ofta är den hård. Ofta är den negativ. Ofta trycker den ner mig.
Och när det händer pratar jag, mycket, fort.
Inte för att jag är nervös utan för att om jag pratar tillräckligt mycket hör jag inte min egen hjärna.
Pratet blir ett sätt att reglera mig själv. Ett sätt att skapa lugn.
Men de gånger hjärnan faktiskt blir tyst…
Då händer något annat...
Då blir jag också tyst.
Och den tystnaden är inte tom, den är inte arg, den är inte ledsen.
Den är njutning.
Det är ett tillstånd där kroppen slappnar av, blicken försvinner långt bortom rummet och jag nästan känner mig… hög. Som om någon dragit ur sladden till allt brus.
Det är sällsynt. Och därför heligt för mig.
Men det är långt ifrån den enda sortens tystnad jag har.
Jag blir också tyst av skam.
När jag grubblar över om jag sagt fel, gjort fel. Om jag borde ha hållit tyst istället för att prata.
Då tittar jag ner, bort, pillar med händerna. Min kropp avslöjar exakt vad som pågår, även om jag inte säger ett ord.
Jag blir tyst av ilska.
Den sortens ilska som är så stark att jag måste stoppa mig själv fysiskt för att inte explodera. Då kan jag stirra rakt in i dina ögon utan att vika bort en sekund, knyta händerna, nypa mig själv, bita mig i läppen. Allt för att bryta det som pågår inuti. Det är kontroll, inte passivitet.
Jag blir tyst av blyghet.
Och det är en sida väldigt få ser. För den kommer bara fram när jag har känslor. Inte sex utan känslor. Då blir jag den där tysta, observerande personen som hellre lyssnar än tar plats.
Jag blir tyst när jag inte känner mig trygg.
Kommer jag in i ett rum där jag inte känner någon, säger jag knappt ett ljud. Har jag däremot en enda “snuttefilt” , en person jag är bekväm med. Då kan jag prata i timmar, oavsett hur många främlingar som finns runt omkring.
Min tystnad är alltså inte en sak.
Den har många orsaker.
Många uttryck.
Många betydelser.
Och ändå tolkas den nästan alltid likadant.
Som något negativt.
När jag är tyst tror folk ofta att jag är arg, eller ledsen, eller att de gjort något fel.
Och ironiskt nog reagerar min egen hjärna exakt likadant när andra blir tysta mot mig.
Trots att jag vet hur många skäl det kan finnas.
När någon inte hör av sig börjar tankarna direkt:
Har jag gjort något fel?
Har jag sagt något dumt?
Betyder jag inte så mycket längre?
Jag vet logiskt att tystnad kan betyda stress. Liv, kaos, barn, jobb, orkbrist.
Jag vet att människor ibland behöver vara på rätt plats i sig själva för att orka ha kontakt.
Jag gör likadant själv.
Det finns personer jag bara kan prata med när jag är stark. När jag har energi. När jag kan stå emot att bli neddragen. Och då blir jag tyst tills jag är där igen.
Men det finns också en annan sorts tystnad.
Den som gör ont.
Den långvariga.
Den där någon som ska vara en vän inte reagerar alls.
Inte ens på att jag blivit tyst.
Inte på månader.
Inte på ett halvår.
Inte på ett år.
För mig är vänskap kommunikation.
Två personer som både ger och tar.
Båda hör av sig.
Båda bryr sig.
När det alltid är samma person som håller kontakten och den personen slutar, då avslöjar tystnaden något. Inte alltid hat. Inte alltid ilska. Men ibland brist på prioritet.
Och det gör ont.
För jag vet hur jag själv fungerar.
När någon inte betyder så mycket för mig kan jag bli kall.
Då hör jag av mig sällan.
Då kan det gå månader, år.
Så när andra gör samma sak mot mig… då drar hjärnan slutsatsen:
Jag betyder inte så mycket här.
Kanske har den inte alltid rätt.
Men känslan kommer inte ur tomma intet.
Tystnad är inte automatiskt något dåligt.
Men tystnad i nära relationer är inte neutral heller.
Och därför vill jag säga det här, både till andra och till mig själv:
När jag blir tyst, anta inte att något är fel.
Och när någon annan blir tyst, våga fråga.
Inte: “Vad är fel?”
Utan: “Vad betyder din tystnad just nu?”
För ibland betyder den smärta.
Ibland gränser.
Ibland reflektion.
Och ibland något väldigt, väldigt fint.
Lugn.
