När saker måste vara i mitten....

Om OCD, autism, ADHD och behovet av kontroll....

För mig handlar det inte bara om att saker ska vara ”snygga”.
Det handlar om kontroll, lugn och överlevnad.

Jag har autism och ADHD.
Och med det kommer ett nervsystem som ofta går på högvarv, även när det inte syns utåt.
När det är kaos inombords, när tankarna aldrig riktigt tystnar, då blir det yttre extra viktigt.
För där har jag kontroll.

Det här hänger ihop med mitt förra inlägg om att ordna det yttre när det inre är kaos.
Skillnaden är att här blir det väldigt konkret.

Vissa saker måste vara på ett visst sätt.
Inte för att jag vill vara petig, utan för att kroppen annars inte får ro.

Små detaljer som skriker högt i huvudet

Vissa saker kan driva mig fullständigt till vansinne.
Som när någon byggt något med ett tydligt mönster på golv, vägg eller mark och en enda platta ligger fel.
Eller när alla tegelstenar är likadana… utom en som är ljusare.
Eller när alla spikar sitter i en perfekt linje utom en.

Det är som att hjärnan fastnar där.
Jag vill riva upp, rätta till, lägga om. Inte för att vara petig utan för att det annars skaver konstant.
Det är ett brus som aldrig tystnar förrän det är ”rätt”.

Saker ska stå i mitten.
Tavlor ska hänga exakt rakt.
Och när jag säger rakt menar jag inte ”ungefär”.
Jag ser om något är fel med en millimeter.

Mitt ögonmått är absurt bra.
Andra mäter och justerar, jag tittar, och hjärnan säger direkt:
nej… fel… där… nu.
Och när det är rätt, då släpper trycket.

Men när saker inte kan stå i mitten, då blir det svårt.

Som när ett fönster har en tydlig mitt i persiennen, men en ventil bredvid gör att lampan aldrig blir centrerad i helheten.
Eller när hallmöbeln inte kan stå i mitten på väggen för att eluttag och internet är i vägen.
Tavlorna är perfekt placerade men lampan hamnar snett.

Och det är inte bara ”lite irriterande”.

Det är som ett konstant skav i kroppen.
Som att hjärnan aldrig får stänga av.

Ibland blir lösningen inte att fixa utan att ta bort.
Ingen lampa.
Ingen möbel.
För annars blir det för mycket.

Det här var ännu starkare förr.
Innan jag fick barn.

Då kunde jag inte slappna av om det var stökigt.
Allt var tvunget att bli klart samma dag.
Smuts, disk, plock annars var kroppen i spänn.

Sen fick jag Leo.
Och plötsligt fanns det kaos som inte gick att kontrollera.
Leksaker, smulor, klet, damm. Det spelade ingen roll hur mycket jag städade, det var rörigt igen fem minuter senare.

Det tog år innan jag lärde mig släppa taget.
Inte för att det blev lätt – utan för att jag annars hade gått sönder.

Idag kan jag se en dammråtta och tänka:
”mja… väx du… vi tar det sen.”

Men grus?
Grus under fötterna?
Det driver mig fortfarande till vansinne.

Och vissa saker har aldrig släppt.

Som symmetri.
Som mittpunkter.
Som att saker hör hemma där de hör hemma.

Och färger.

Jag kan inte ha starka färger omkring mig.
Det ger mig ångest.
Det blir för mycket intryck, för mycket brus i hjärnan.

Mitt hem går i neutrala, jordnära toner:
vitt, svart, grått, beige, brunt, sand, grönt, orange, guld, lila.
Lugnt. Harmoniskt. Inget som skriker.

Men för mycket vitt?
Nej....
Då blir det sjukhuskänsla. Kallt. Sterilt....
Badrummet är alltid på gränsen.

Jag behöver saker som ”lurar ögat”.
Om det finns några välplacerade föremål ser jag inte varje dammkorn.
Men det får inte bli för mycket heller då blir det rörigt istället.

Balans. Alltid balans....

Samma sak gäller kläder.
Jag dras till samma färger: svart, vitt, mörkgrönt, dämpat rosa, lila.
Jag har färgglada plagg men använder dem nästan aldrig.
Det funkar bara inte i kroppen.

Underkläder: svart.
Strumpor: vita
Tråkigt?
Ja, kanske men lugnt.

Och så finns det mönstret som är överallt hemma hos mig:
två av allt.

En lampa i mitten – två likadana saker på sidorna.

Tv:n – två likadana dekorationer bredvid.

Älghuvudet – två identiska hängväxter.

Hallmöbeln – lampa i mitten, två likadana krukor på sidorna.

Om något står ensamt?
En prydnad. En ljuslykta. En växt.
Då används den sällan.

Den måste paras ihop.
Flyta med.
Skapa symmetri.

Det är så mitt nervsystem får ro.

För det här handlar inte om perfektion.
Det handlar om reglering.

När det är ordning runt mig, blir det lite tystare inuti.
När saker står rätt, hänger rakt och är balanserade då kan jag andas.

Och ja, utåt ser jag nog ganska neutral ut.
Lugn. Snäll. Tar inte mycket plats.

Tills du lär känna mig.
Då försvinner den bilden ganska snabbt.

Men det här med ordning, symmetri, kontroll, det är inte ett val.
Det är ett sätt att hålla mig lugn i en värld som ofta är för mycket....

”I nästa inlägg vill jag prata om skillnaden mellan OCD, OCD-drag och neurodivergens – och om skammen som ofta följer med när omvärlden inte förstår.”

Inre kaos och yttre kontroll?!?

 

När man möblerar om hela tiden, inre kaos och yttre kontroll ?!?

Jag har funderat på en sak länge.
Och ju äldre jag blir, desto tydligare blir den.

Varför är det så många människor som aldrig blir nöjda, hur fint det än är runt omkring dem?

De möblerar om.
Målar om väggar.
Byter gardiner.
Byter stil.
Byter färger.
Byter kläder.
Byter bil.
Byter bostad.

Inte för att det är fult.
Inte för att det är trasigt.
Utan för att något skaver.

Och det slår mig mer och mer:
Kanske handlar det inte om hemmet.
Kanske handlar det om det som pågår inombords.

När man inte hittar lugn, försöker man skapa det...

Vi kan inte:

• ändra vår barndom

• ta bort gamla sår

• radera minnen

• få hjärnan att plötsligt bli lugn och “normal”

Men vi kan:

• flytta en soffa

• byta gardiner

• skapa ordning i ett rum

• välja färger som inte skriker

Så när det inre är kaos, försöker många av oss skapa kontroll på utsidan.

Det är inte ytligt.
Det är inte fåfängt.
Det är självreglering.

Hemmet blir ett försök till:

• trygghet

• stabilitet

• harmoni

• andrum

Om världen inuti skriker, kan åtminstone vardagsrummet viska.

Jag ser det även hos mig själv...

Jag har aldrig haft ett riktigt inre lugn.
Jag har ärr som aldrig riktigt fått läka.
Sår som fortfarande finns där.

Så jag har flyttat runt, möblerat om, försöka hitta “rätt” placering.
Rätt känsla.
Rätt balans.

Med åren har jag märkt något tydligt:
Jag tål inte starka färger.
Inte för mycket kontraster.
Inte saker som sticker ut.

Jag trivs i:

• brunt

• beige

• svart

• vitt

• dämpad grönska

• jordnära toner

Mitt hem måste vara neutralt, lugnt.
Mjukt för ögonen.
För om det skriker runt mig då skriker allt ännu högre inuti.

Och samma sak gäller mina kläder.
Svart, vitt, mörkgrått, någon dämpad grön, någon urtvättad rosa.

Jag äger färger jag aldrig använder.
Jag vill gilla dem.
Men kroppen säger nej.

Undantaget?
Julen, då ska det vara RÖTT, överallt.
Inga kompromisser.

Kontroll där man kan få den...

När man inte kan kontrollera sitt inre fullt ut, försöker man kontrollera det yttre.
Det gäller inte bara möbler.

Det gäller också:

• kläder

• frisyr

• stil

• utseende

• ibland även kirurgi

Inte alltid av ytlighet.
Utan för att där finns kontroll.

Man kan inte operera bort trauma.
Men man kan ändra en näsa.
Man kan inte laga ett sår i själen.
Men man kan byta hårfärg.

Det betyder inte att man är trasig.
Det betyder att man försöker överleva.

Och så finns motsatsen...

Jag har också mött människor som lever i totalt kaos på utsidan.
Flyttkartonger som aldrig packas upp.
Disk som står.
Smuts.
Lukt.
Oordning.

Och ibland slår det mig:
Kanske är det människor som tror att de mår bra.
Som lever i en inre bubbla där allt “är okej”.
Som inte orkar eller vågar se kaoset.

Kan man blunda för kaoset inombords,
så kan man också blunda för kaoset runt omkring sig.

Eller så är kaos både inuti och utanpå men det normaliseras.

Alla reagerar olika.
Alla reglerar sig själva på olika sätt.

Kanske är det här en varningssignal eller en ledtråd...

När någon:

• aldrig blir nöjd

• ständigt ändrar allt runt sig

• aldrig hittar ro

• jagar “rätt känsla” men når den aldrig

Då kanske frågan inte är:

“Vad är det för fel på ditt hem?”

Utan:

“Vad är det som skaver inuti?”

Och när någon lever i total oordning men säger att allt är perfekt, då kanske det också är värt att stanna upp !?!

Inte döma.
Inte analysera sönder.
Men reflektera.

Hemmet som spegel...

Hemmet är inte bara ett hem.
Det är ofta en spegling av vårt nervsystem.

Ibland:

• ordning ute, kaos inne

Ibland:

• kaos ute, kaos inne

Ibland:

• ordning ute för att orka med det inre

Och ibland:

• förändring efter förändring för att slippa känna det som gör ont

Det här handlar inte om rätt eller fel.
Det handlar om överlevnad.

Och kanske är första steget inte att möblera om igen.
Utan att ställa sig frågan:

👉 Vad är det jag egentligen försöker lugna?

När min hjärna tystnar gör jag det också...

De flesta som känner mig beskriver mig som pratglad.

Utåtriktad. Orädd. Någon som alltid har något att säga.

Och ja, det stämmer ofta.
Men det är långt ifrån hela sanningen.

För när min hjärna tystnar, då tystnar jag också.

Det är bara det att min hjärna nästan aldrig är tyst.

Min hjärna går dygnet runt.
Tankar, analyser, självkritik, ifrågasättanden. Ofta är den hård. Ofta är den negativ. Ofta trycker den ner mig.
Och när det händer pratar jag, mycket, fort.
Inte för att jag är nervös utan för att om jag pratar tillräckligt mycket hör jag inte min egen hjärna.

Pratet blir ett sätt att reglera mig själv. Ett sätt att skapa lugn.

Men de gånger hjärnan faktiskt blir tyst…

Då händer något annat...
Då blir jag också tyst.

Och den tystnaden är inte tom, den är inte arg, den är inte ledsen.
Den är njutning.

Det är ett tillstånd där kroppen slappnar av, blicken försvinner långt bortom rummet och jag nästan känner mig… hög. Som om någon dragit ur sladden till allt brus.
Det är sällsynt. Och därför heligt för mig.

Men det är långt ifrån den enda sortens tystnad jag har.

Jag blir också tyst av skam.
När jag grubblar över om jag sagt fel, gjort fel. Om jag borde ha hållit tyst istället för att prata.
Då tittar jag ner, bort, pillar med händerna. Min kropp avslöjar exakt vad som pågår, även om jag inte säger ett ord.

Jag blir tyst av ilska.
Den sortens ilska som är så stark att jag måste stoppa mig själv fysiskt för att inte explodera. Då kan jag stirra rakt in i dina ögon utan att vika bort en sekund, knyta händerna, nypa mig själv, bita mig i läppen. Allt för att bryta det som pågår inuti. Det är kontroll, inte passivitet.

Jag blir tyst av blyghet.
Och det är en sida väldigt få ser. För den kommer bara fram när jag har känslor. Inte sex utan känslor. Då blir jag den där tysta, observerande personen som hellre lyssnar än tar plats.

Jag blir tyst när jag inte känner mig trygg.
Kommer jag in i ett rum där jag inte känner någon, säger jag knappt ett ljud. Har jag däremot en enda “snuttefilt” , en person jag är bekväm med. Då kan jag prata i timmar, oavsett hur många främlingar som finns runt omkring.

Min tystnad är alltså inte en sak.
Den har många orsaker.
Många uttryck.
Många betydelser.

Och ändå tolkas den nästan alltid likadant.
Som något negativt.

När jag är tyst tror folk ofta att jag är arg, eller ledsen, eller att de gjort något fel.
Och ironiskt nog reagerar min egen hjärna exakt likadant när andra blir tysta mot mig.

Trots att jag vet hur många skäl det kan finnas.

När någon inte hör av sig börjar tankarna direkt:
Har jag gjort något fel?
Har jag sagt något dumt?
Betyder jag inte så mycket längre?

Jag vet logiskt att tystnad kan betyda stress. Liv, kaos, barn, jobb, orkbrist.
Jag vet att människor ibland behöver vara på rätt plats i sig själva för att orka ha kontakt.

Jag gör likadant själv.

Det finns personer jag bara kan prata med när jag är stark. När jag har energi. När jag kan stå emot att bli neddragen. Och då blir jag tyst tills jag är där igen.

Men det finns också en annan sorts tystnad.
Den som gör ont.
Den långvariga.

Den där någon som ska vara en vän inte reagerar alls.
Inte ens på att jag blivit tyst.
Inte på månader.
Inte på ett halvår.
Inte på ett år.

För mig är vänskap kommunikation.
Två personer som både ger och tar.
Båda hör av sig.
Båda bryr sig.

När det alltid är samma person som håller kontakten  och den personen slutar, då avslöjar tystnaden något. Inte alltid hat. Inte alltid ilska. Men ibland brist på prioritet.

Och det gör ont.

För jag vet hur jag själv fungerar.
När någon inte betyder så mycket för mig kan jag bli kall.
Då hör jag av mig sällan.
Då kan det gå månader, år.
Så när andra gör samma sak mot mig… då drar hjärnan slutsatsen:
Jag betyder inte så mycket här.

Kanske har den inte alltid rätt.
Men känslan kommer inte ur tomma intet.

Tystnad är inte automatiskt något dåligt.
Men tystnad i nära relationer är inte neutral heller.
Och därför vill jag säga det här, både till andra och till mig själv:

När jag blir tyst, anta inte att något är fel.
Och när någon annan blir tyst, våga fråga.

Inte: “Vad är fel?”
Utan: “Vad betyder din tystnad just nu?”

För ibland betyder den smärta.
Ibland gränser.
Ibland reflektion.

Och ibland något väldigt, väldigt fint.

Lugn.