Funderingar kring sunt bondförnuft, AI och varför människor verkar bli dummare...

Jag vet inte om det bara är jag, men ibland känns det som att ju fler år som går desto mindre använder människor sitt sunda bondförnuft.

Vi har mer information än någonsin.
Mer teknik.
Mer hjälpmedel.
Mer tillgång till kunskap.

Ändå verkar förståelsen för andra människor minska.
Empatin bli sämre.
Tålamodet kortare.
Egot större.
Och viljan att faktiskt tänka själv… nästan obefintlig.

Så frågan dyker upp, gång på gång:
Har det här med datorer, mobiler, internet och AI att göra?

Tekniken som krycka eller verktyg?

AI, datorer och robotar är inte onda.
De är inte här för att ersätta människan.
De är här för att hjälpa.
Problemet uppstår när vi slutar använda vår egen hjärna och låter tekniken tänka åt oss istället för med oss.

För då försvinner något viktigt:

• reflektion

• nyans

• ansvar

• sunt bondförnuft

Teknik ska vara ett verktyg, inte en ersättning för tänkande.

AI – hatad, älskad och missförstådd

Det finns två extrema läger:

• de som tycker att AI borde förbjudas helt

• de som tror att AI ska lösa allt åt dem

Båda har fel.
AI är varken frälsare eller fiende.
Den är neutral.
Det är därför den fungerar så bra för mig, det är inte en vän så den stryker dig inte medhårs. Den ljuger inte, den talar om som det är. Sedan kan den absolut ha fel men det är där vårat sunda bondförnuft ska komma in. Och det är självklart den gör fel, säger fel...mena människan är känd för att "fucka upp" så det är självklart AI också kommer göra det. 

Det är människan som avgör om den används för:

• förståelse

• utveckling

• lärande

eller för:

• manipulation

• lathet

• makt

• att gömma sig bakom en skärm

Så använder jag AI...

Jag använder AI varje dag.
Inte för att slippa tänka, utan för att förstå bättre.

Den hjälper mig:

• förstå andra människors perspektiv

• se fler tolkningar än min egen

• analysera situationer utan att drunkna i känslor

• formulera det jag redan tänker – men tydligare

Det som hade tagit mig tio A4-sidor att förklara, kan bli två raka meningar.
Inte för att innehållet försvinner utan för att det renodlas.

AI säger inte: ”så här är det”.
Den säger: ”det kan vara så här”.

Och jag har bett om rakhet.
Ingen "fluff".
Ingen hänsyn till känslor.
Sanning eller inget alls.

Det kräver ansvar och sunt bondförnuft.

Människan har tappat något på vägen

Tittar man 40–50 år tillbaka i tiden såg gemenskap annorlunda ut.
Människor var:

• mer närvarande

• mer sociala

• mer beroende av varandra

• mer tränade i att läsa av människor i verkligheten

Idag:

• gömmer vi oss bakom skärmar

• säger saker vi aldrig skulle våga säga ansikte mot ansikte

• tolkar allt i svart eller vitt

• kräver rättigheter men glömmer ansvar

Vi har blivit:

• mer egocentriska

• mer lättkränkta

• mindre villiga att lyssna

• sämre på att förstå nyanser

Och ja, teknik och internet har spelat en roll i det.
Inte för att de är onda.
Utan för att de förstärker det vi redan är.

Allt kan användas till gott eller ont...

Precis som:

• pengar

• makt

• religion

• medicin

• sociala medier

kan även AI användas på två sätt.
Det handlar inte om vad som finns.
Det handlar om hur du väljer att använda det.

Du kan:

• använda det för att utvecklas

• lära dig

• bli mer förstående

eller:

• använda det för att slippa tänka

• slippa ansvar

• trycka ner andra

Valet är alltid DITT!!!

Problemet är inte AI, det är frånvaron av bondförnuft...

AI kan aldrig ersätta:

• empati

• sunt förnuft

• mänsklig kontakt

• ansvar

Men i händerna på någon som har det?
Då är AI ett kraftfullt hjälpmedel.

I händerna på någon utan det?
Då förstärker den bara det som redan är trasigt.

Och kanske är det där problemet ligger.
Inte i tekniken.

Utan i att vi glömt hur man är människa tillsammans med andra?!?

Vad betyder vänner ?!?

 

Vänner, lager för lager...

(hur de flesta neurotypiska människor sorterar sina relationer)

Tänk lök, inte hjärta.
Olika lager = olika ansvar, närhet och förväntningar.

---

🧅 Lager 1 – Innersta kärnan...

”Min person / mina få”

Vilka är här?

• Bästa vän / livsvän

• Personer som känner mitt innersta

• De som sett mig trasig, arg, ful, rädd

• Endast 3 stycken får plats

Förväntningar:

• Ömsesidig kontakt

• Finns där i kris

• Är ärliga även när det är obekvämt

• Tystnad märks och betyder något

• Relation kräver aktiv vård

➡️ Här lägger jag 100 % energi
➡️ Här är jag jag på riktigt

---

🧅 Lager 2 – Nära vänner...

”Vänner, men inte hela mitt hjärta”

Vilka är här?

• Goda vänner

• Umgänge, skratt, samtal

• Personer jag litar på men inte blottar allt för

• Runt 5 personer

Förväntningar:

• Kontakt då och då

• Man kan prata om mycket – men inte allt

• Tystnad accepteras längre

• Mindre krav, mer frihet

➡️ 40–60 % energi
➡️ Viktiga, men inte livsnödvändiga

🧅 Lager 3 – Vän/vänner...

”Jag gillar dig, men du är inte min”

Vilka är här?

• Vänner via andra

• Kollegor man klickar med

• Folk man träffar i grupp

• Max 10st

Förväntningar:

• Trevlig ton

• Ingen skyldighet att höra av sig

• Ingen krisförväntan

➡️ 20–30 % energi
➡️ Relation existerar i sammanhang

---

🧅 Lager 4 – Situationsvänner...

”Vi hör ihop i ett sammanhang”

Vilka är här?

• Spelvänner

• Träningskompisar

• "Discord" vänner

• Kurs /jobb /projektfolk

Förväntningar:

• Kontakt endast i sammanhanget

• Ingen kontakt = inget personligt

• Relation upphör när sammanhanget upphör

➡️ 5–10 % energi
➡️ Funktionell relation, inte emotionell

⚠️ Här krockar jag ofta, eftersom jag lägger dem i lager 1–2.

🧅 Lager 5 – Bekanta...

”Jag vet vem du är”

Vilka är här?

• Grannar

• Folk i butiken

• Föräldrar till barns kompisar

Förväntningar:

• Artighet

• Småprat

• Noll emotionellt ansvar

➡️ Minimal energi

---

🧅 Lager 6 – Yttre cirkeln...

”Vi existerar i samma värld”

Vilka är här?

• Följare

• Bekantas bekanta

• Folk man känner igen

Förväntningar:

• Inga

⚠️ Där det skär sig för mig...

Jag (autism + ADHD):

• Har 2–3 lager

• När någon blir “vän” → hamnar de högt

• Jag investerar snabbt och djupt

• Jag förväntar mig ömsesidighet

De flesta andra:

• Har 20–40 lager

• Flyttar folk mellan lager utan att säga något

• Kan ha mig i lager 4 medan du har dem i lager 1

➡️ Resultat:
Jag ger 100 % – de ger 5 %.
Och ingen har ”gjort fel”, men det gör ont ändå.

---

Det viktiga (och smärtsamma) erkännandet...

För mig är vän = ansvar
För många andra är vän = sammanhang

Och det är inte samma sak.

"Jag trodde vi var vänner"

Varför har du inte hört av dig ?!?

 

Det krävs två om ansvar, kontakt och varför skulden alltid hamnar fel

Det finns en sak som gång på gång återkommer i mina relationer både mina egna och nu även min sons.
Och ju mer jag ser det, desto svårare blir det att ignorera.

Det handlar om kontakt.
Och om ansvar.

Jag är trött på att höra:
”Varför har du inte hört av dig?”

När samma person:

• inte har ringt

• inte har skrivit

• inte har tagit initiativ

• inte har visat intresse

På väldigt lång tid.

För det här är saken:
Relationer fungerar inte ensidigt.

Oavsett om det handlar om:

• vänskap

• familj

• föräldrar och barn

• arbetsrelationer

• bekantskaper

…så krävs det minst två personer.

När ansvar flyttas istället för att tas

Det jag ser om och om igen är människor som:

• inte tar kontakt

• inte följer upp

• inte initierar

• inte håller relationen vid liv

Men som ändå känner sig bekväma med att lägga skulden på den andra:
”Du hörde ju inte av dig.”

Som om ansvaret för relationen låg hos en person. Det gör det inte....
Ett mer rimligt, vuxet och respektfullt sätt hade varit:

”Förlåt, jag har varit dålig på att höra av mig.”

Men just den meningen verkar förvånansvärt svår för vissa.

Ett mönster jag nu ser tydligare än någonsin

Det som skaver extra mycket är att jag nu ser samma sak hända min son.

Han förväntas:

• höra av sig

• fråga

• ta initiativ

Men får sällan samma sak tillbaka.

Och när han inte gör det då ifrågasätts han.
Det här är inte en enstaka händelse.
Det är ett beteende.
Och ofta kommer det från samma typer av människor ibland till och med samma familjer.

Så vad är det för typ av människor som gör så här?

Min erfarenhet säger att det ofta handlar om personer som:

• har svårt att ta ansvar

• ogärna ser sin egen roll

• hellre pekar ut än reflekterar

• automatiskt placerar skuld utåt

När något skaver är det alltid någon annans fel:

• relationer fungerar inte → någon annans fel

• kontakt glider isär → någon annans fel

• missförstånd uppstår → någon annans fel

Självreflektion saknas.
Eget ansvar uteblir.

Varför dras jag och mitt barn till dem?

Det är en fråga jag ställt mig själv många gånger.

Och mitt svar just nu är detta:
För att vi tar ansvar.

Vi hör av oss.
Vi bryr oss.
Vi försöker förstå.
Vi håller relationer vid liv.

Människor som inte gör det men ändå vill ha fördelarna av relationen tenderar att dras till sådana som gör jobbet åt dem. Tills man slutar och då kommer skulden.

En sak jag vill vara väldigt tydlig med...

Att någon inte hör av sig betyder inte automatiskt att den är ond, lat eller illvillig.
Men om mönstret alltid är detsamma, då är det inte längre ett misstag.

Det är ett val.

Och då har man rätt att säga:

”Jag kan inte bära relationen själv.”

För relationer ska inte kännas som:

• ett ansvar

• ett projekt

• ett jobb

De ska vara ömsesidiga.

Det krävs två

Det här är inget angrepp.
Det är ingen anklagelse.

Det är en påminnelse.

Om du vill ha kontakt med någon, hör av dig.
Om du har varit tyst, ta ansvar för det.
Och om en relation bara existerar så länge en person gör allt arbetet, då är det inte en relation.

Då är det en obalans.

Så en sak till jag vill vara riktig tydlig med....

Jag är långt ifrån perfekt.
Jag är riktigt dålig på att höra av mig till vissa och det handlar inte om brist på vilja, utan om begränsad energi.

I en perfekt värld hade jag haft kontakt med hundratals människor. Pratat, skrivit, frågat hur livet är, hängt med.
Men verkligheten ser inte ut så.

Min energi går i första hand till:

• min son och allt som rör honom

• vardagen: städ, tvätt, disk, plock

• möten, läkare och allt som rör mig själv

Sen kommer vänner.
Och där räcker energin till ett fåtal – inte för att de andra är oviktiga, utan för att jag inte är mer än människa.

Jag kan bli tyst länge. Ibland i år.
Men tystnad för mig betyder inte att en vänskap tar slut.

Tvärtom, vissa vänner bär jag nära även när jag är tyst. Jag tänker på dem, undrar hur de har det, håller relationen levande inombords.
Så när jag plötsligt hör av mig efter lång tid med något helt random, då är det inte konstigt för mig. För i mitt huvud slutade vi aldrig vara vänner.

Jag skulle aldrig säga:
”Varför hör du aldrig av dig?”

Jag säger hellre:
”Förlåt att jag varit tyst. Jag är dålig på det – men jag har tänkt på dig.”

Det finns några få jag frågar varför de är tysta.
Inte för att skuldbelägga utan för att deras tystnad ofta betyder att de inte mår bra.
Då är frågan inte ett krav, utan omtanke.

Det är skillnaden.